Vad är det för fel på mig?

Hej!

Jag vill bara skriva av mig lite kort. Det är med mycket känslor så skrivstilen påverkas av detta. Hursomhelst som rubriken låter vad är det för fel på mig?

Jag är i en relation sedan snart tre år tillbaka. Har gått igenom ganska mycket i mitt liv inklusive en separation relativt nyligen då jag träffade min nuvarande. Ja vet att man ska vänta innan man går in i en ny relation. Men det gjorde jag inte riktigt.

Till saken hör den att jag blir svartsjuk ibland när min kille nämner sitt förre detta flickvän. Det är sättet hur han uttrycker sig mer, hur hon var hans stora kärlek. Hur han spenderade 15 år att komma över henne. Vilken enligt honom han har nu. Men hon nämns ibland i våra samtal, enligt honom för att ge kontext till saker och ting. Men så som han beskriver sig hur han var med henne så är inte vi, långt ifrån känns det som. Det känns lite som att jag är i hans liv bara för det råka bli så. Jag vill inte vara den som jämför men det blir så per automatik för mig när hon dyker p. Jag visar ingenting och lyssnar alltid. Men det känns mer i hjärtat.

S¨vad är det för fel på mig...?

Var objektiva och inte så dömande snälla..

Uppdatering.

Detta kommer låta som taget ur en film men det här hände igår..

Jag frågade faktiskt hur det ligger till utan att låta dömande. En enkel fråga. Han blev så arg och bestört igår så han såg svart. Vad jag än sa efter min fråga och hur jag än förklarade varför jag fråga så fick han det att låta som om jag är svartsjuk bara. Det handlar inte om det. Det handlade om han agerade utifrån den premissen att nå ut till sitt ex i hopp om att det skulle bli dom två igen under vårt förhållande. Jag frågade ju för att det har varit varierande svar och det gick inte ihop för mig.

Hursomhelst så gick ilskan från skrik till sparkar i dörrarna och saker och ting eskalerade ännu mer. Han tog tillslut en yxa och slog sönder dörren.. jag visste inte om han skulle vända sig på mig så jag skrev sluta och hjälp flera gånger...

Grannarna ringde på och stod utanför och frågade om jag behövde hjälp. Jag sa att vi bråkar och det kommer bli bra igen. Dom stod kvar och väntande tills det lugnande ner sig tillslut.. då är hela dörren helt oigenkännlig..

Nu idag lät de som att jag fick han att göra såhär. Han kan inte ha en flickvän som är svartsjuk. Han känner sig fångad och inte trodd på vilket får han att agera som han gör. Han säger att det visserligen inte är mitt fel men jag skapade ändock dessa känslor reaktioner hos honom

.

Nu vet jag varken från eller till. Är inte i Sverige heller just nu och känner mig skakig och allt känns helt overkligt..

Vad är det för fel på mig?

INNEHÅLL