Vad tycker ni om utmaningen att försöka framstå som yngre än man är?

En fullständigt idiotisk utmaning i mina ögon. Men du gör som du vill. Risken finns att du framstår som patetisk när du försöker framstå som något du inte är.

Gör det du mår bra av, säger jag! 

Själv är jag 40+ och orkar inte bry mig nämnvärt om mitt utseende. Har bekymmer i livet som är viktigare och som tar mycket tid. Att vara ungdomlig har jag inte heller något behov av. Men det är ju för att jag redan har betat av den delen i livet. Hade jag av något skäl missat ungdomsåren hade jag kanske känt annorlunda.

Och jag skulle inte vilja förlora de kunskaper om livet jag fått med åren. Erfarenheterna av svårigheter och motgångar har förändrat mig. Men jag tycker att det är positiva förändringar. Ungdomens naivitet och svart-vita syn på världen vill jag inte gå tillbaka till. Nyfikenheten har jag fortfarande kvar. :) 

Men du behöver omvärdera gamlingarna! Jag har flera kompisar som är 65+ och de är allt annat än sega och inskränkta. Jag har flera omkring mig som fått möjlighet att blomma ut efter pensionen. De läser, filosoferar, ägnar sig åt konst och musik. Tankarna flyger vilt när det inte finns jobb och barn som tar upp all vaken tid. 

Själv har jag gjort detta till en utmaning, och alltid lika kul när man lyckas lura folk att man är yngre än man är. Det gör också att ens självkänsla höjs och man känner sig mer duglig inför folk, får lite mer bekräftelse osv.

Jag försöker odla mer hår, trots att jag redan har ett bra hår för min ålder (är över 40). Jag springer, går mycket och tränar, och har med tiden fått bort antydan till gubbmage och känner mig ibland mer spänstig och energisk än jag gjorde i 20-års-åldern, då jag var ganska lat och inte gärna ansträngde mig i onödan.

Jag lyssnar på musik jag gillade i tonåren/ tidiga 20-års-åldern för att få de rätta känslorna i min utstrålning, att se yngre ut. Det är ju ofta när man får de där Wow-känslorna av musik man gillade som minnen av dåtiden kommer fram och man kan associera på ett annat sätt än man kanske vanligtvis gör i sin tråkiga vardag. Lite alkohol på det och känslan blir euforisk.

Jag pratar helst inte heller med gubbar i 65- och uppåt-åldern, eftersom jag försöker att inte påverkas av deras slöa och inskränkta mentalitet. Och det här med att försöka undvika att påverkas av andras sätt att vara kan vara en mycket svår grej, men jag anstränger mig.

För vissa kanske detta framstår som lite desperat, men jag känner att jag vill ta igen så mycket och få det andra har fått som jag själv gått miste om, och då resulterar det i ett sådant här beteende för min del.

Andra har haft haft roligt, upplevt så mycket och varit attraktiva för motsatta könet. Då kan väl jag få unna mig att få ta igen åren jag gick miste om?

Hur ser ni på dessa tips?