Spädbarn på dagis, anknytning?

Spädbarn är alltså barn under 6 månader.
Jag dömer inga föräldrar, måste man lämna sina bebisar för att försörja familjen, så måste man.
Men funderar ändå på hur anknytningen blir, när så små bebisar inte får vara nära sina föräldrar under dagarna. 
Föräldrar i Sverige som har sina ettåringar på förskola från 6.30 -17 får extremt mycket skit för det, från andra svenskar,  medan föräldrar i USA blir ursäktade av samma svenskar, när de lämnar spädbarn samma tider.
Mycket intressant! 
Hur ska ni ha det egentligen? 

OT kanske men en tanke. MÄNGDER med unga mammor idag lämnar ju sitt/sina barn på en förskola för att åka till nästa och ta hand om andras barn! Rätt knepigt egentligen(?) Hur skulle man kunna omfördela pengarna......? MEN vuxna behöver ju kontakt med andra och ha ett socialt arbetsliv! Minns tidigt 80-tal när jag hade beredskapsjobb under ett år på en förskola. Tjejerna som jobbade där sa att de inte skulle stå ut med att vara hemma på heltid. Jag hade inga barn då och bara hörde vad de sa utan att tycka vare sig bu eller bä men minns det nu. Vad är bäst för ett litet barn? Hemma med en rastlös frustrerad mamma eller på en förskola med aktiviteter och omväxling....................! Det är mkt nu

Alltså, du verkar ju inte vilja försöka förstå. Barn kan knyta an till flera personer. En pappa kan jobba heltid och inte träffa barnet på dagarna och ändå ha en bra anknytning. En mamma kan försumma sitt barn under dagarna hon har det hemma och skapa en dålig anknytning. Fsk-personal kan vara sekundära anknytningspersoner. Vad små barn kanske inte mår bra av är om dessa sekundara anknytningspersoner konstant inte finns där utan blir ersatta av allehanda vikarier under sjuksskrivning, vab och annan konstant ledighet/frånvaro. Dessa ersättningar verkar ske kontinuerligt i svensk fsk, där även barngrupperna är stora. 

Du försvarar alltid allt med usa, varför?

Det hon säger är ju att svensk förskola är sämre än amerikansk, eftersom att det inte finns personal som barnen kan knyta an till pga sjukskrivningar, semester och föräldraledighet, samt personalomsättning. Det ligger något i detta.
Det är ju helt rätt tror jag att det viktigaste är anknytningen och därför är det viktigt att barnen kan knyta an även till personalen på förskolan, annars kan de verkligen må dåligt. Därför är det allra viktigaste på en förskola att det är små grupper och att personalen verkligen bryr sig om barnen , och att de är på jobbet förstås, inte för hög omsättning.
Stora grupper är inte bra, även om personaltätheten är hög. Små barn klarar inte för många relationer till andra barn och vuxna. På åttiotalet var förskolan mycket bättre i Sverige, med mindre barngrupper , mer personal och mer fokus på omvårdnad. 

Jag började arbeta heltid när min första var 3 månader eftersom jag då bodde i ett land med så kort mammaledighet. Han fick bara hos sin farmor så han hade det bra och jag upplevde inte några anknytningsproblem alls. Jag känner även till de i samma land som har lämnat till förskola i tidig ålder och det har också gått bra. Föredrar däremot att vara hemma längre som jag har varit med de senare barnen men det är ingen nödvändighet. 

Jag bor i Frankrike och har fatt 3 barn här. Betald mammaledighet har endast varit 3-6 manader per barn. Alla mina barn har börjat hos dagmamma vid cirka 6-7 manaders alder för att sedan börja dagis vid cirka 1,5-2 ar och skola vid 3 ar.

Mina barn är idag 3,5, 6,5 och 14 ar gamla. Alla tre är trygga och stabila. Ingen av dem har visat tecken pa nagon form av otrygg anknytning. Jag var väldigt orolig för detta med mitt första barn eftersom jag kommer fran Sverige och hade med mig att föräldraledigheten är väldigt lang. Det kändes extremt att lämna en 6-manaders bebis till nagon annan pa dagarna. Det har dock gatt väldigt bra. För mig var dagmamma ett bra alternativ i sa liten alder da dagmammorna här aldrig har fler än 3-4 barn samtidigt. 

Givetvis hade jag gärna stannat hemma längre med dem men det alternativet fanns inte. Det gar dock att skapa en trygg anknytning och trygga barn även utan att vara hemma i över ett ar med barnet.

Men där låter det som att dina barn ändå fått vara hos trygga personer. Det är en av de saker som är avgörande för anknytning och att barnet ska knyta an till andra. Att man får återkoppling när man gråter eller vill ha uppmärksamhet, att den vuxne finns där, gärna att det är samma vuxen/vuxna (relaterat till små barngrupper ovan) osv. Barnet behöver bli sett och få sina behov tillgodosedda, och att ha flera sekundära anknytningspersoner är inte på något sätt farligt om dessa är trygga och stabila. Fint beskrivet!

När jag läste på om anknytningsteorin under min utbildning så talade man om primära och sekundära anknytningspersoner. Primära kan vara mamma/pappa medan sekundära kan vara mor/far-föräldrar men man talar även om att personal på förskolan blir en sekundär anknytningsperson. 

Oftast är det en person som barnet knyter an till och som någon annan redan har lyft så är förskolan i Sverige, tyvärr, utformad så att rent generellt är det stora barngrupper med en rätt liten personaltäthet (6 barn/pedagog är standard om jag inte minns fel). Problemet är också den stora personalomsättningen och sjukdomar/vabb - det är inte alltid ens anknytningsperson är på plats utan det är istället en vikarie. Det om något är problematiskt för ett litet barn, när hen måste lämna tryggheten hos föräldrarna när hens trygghet på förskolan inte är där. 

Många här berättar om andra länder och vad jag sett så handlar det då om dagmammor med fåtal barn eller förskolor med hög personaltäthet, små barngrupper och en låg personalomsättning. Det talas också om mor/far-föräldrar som tar hand om sina barnbarn och de blir sekundära anknytningspersoner. Problemet är alltså inte att barnet lämnar mamma och pappa tidigt; Problemet blir när den sekundära anknytningspersonen inte är konstant, vilket jag upplever att majoriteten av Sveriges förskolor inte kan erbjuda alla gånger.

Förskolan i Sverige prioriteras tyvärr inte. Jag kollade på gamla förskolebilder från 90-talet och då var vi ca. 15 barn (3-4 år) på 4 pedagoger. På många kommunala förskolor i min kommun så är det ca. 20-25 barn (3-4 år) på 3 pedagoger. Det är en dålig trend. Att maximera barngrupperna och minimera personaltätheten för att tjäna så mycket pengar som möjligt. 

Detta är en av de stora anledningarna till att jag själv väljer att sätta mina barn på förskolan så sent som möjligt, då jag vet att många förskolor har stora barngrupper med alldeles för lite personal

De jag känner till nu är Österrike, Italien, Ungern förutom de du nämnt. Där främst Österrike står ut som ett föregångsland tycker jag. 
Men sedan är det ju ofta samhällssystemen som är lite annorlunda där det dels ses som ok att vara hemma med barn ngr år samtidigt som man  oftare just har äldre släkt närmre sig som kan hjälpa till. Det ses som mer naturligt att man är flera runt barnen iaf mer än Sverige där man alltid kan allt bäst själv... El fsk då. 
I Italien får inte blöjbarn lämnas t ex. Men detta kan även variera också mellan olika regioner eller kanske främst storstäder/landsbygd. Mellan privat och offentlig förskoleverksamhet. 
Sedan finns ju t ex Grekland vars jag känner familjer från som flyttade till norden för att kunna få ihop familjeliv/yrkesliv.
Sedan tror inte jag heller att barn måste bli traumatiserade av tidig fsk om den är välfungerande. Känner ngr som gått på en såkallad nunneförskola i Italien de hade en enormt hög personaltäthet, trygga vuxna + detta få barn. Det blir som en extra familj. 
Men motsatsen kan vara katastrofalt. Gapiga barn, stor omsättning på personal och låg personaltäthet och princip bara ren överlevnad. Inte så bra.