Betyg, vad är normalt och vilka ambitioner kan och bör vi ha?
Jag har fyra barn, tre på högstadiet och ett på gymnasiet. Vi föräldrar har aldrig brytt oss om betyg, vad vi hoppas på är att dom ska vara godkända så dom ska kunna ta sig vidare. Vi hjälper till när dom behöver det men betygen är inte våra utan deras att vara stolta eller besvikna över. Vi föräldrar har inga som helst förväntningar och blir inte mer glada för ett VG än ett G, däremot så uppmuntrrar vi dem såklart när de själva känner sig stolta över sina prestationer.
Våra barn har haft det relativt lätt för sig, tre av dem har ADHD/asperger diagnoser och är särbegåvade men en av dem är extremt lågpresterande och hamnar alltid efter trots att allt egentligen är väldigt enkelt för honom och han får kämpa betydligt hårdare för ett E än vad de andra två behöver göra för ett A eller B. Vår son som inte har diagnos och är normalbegåvad har oftast högre studieresultat än sina syskon men han kämpar också desstå mer i skolan. Alla är olika och har olika förutsättningar och så länge man ser att de försöker och gör sitt bästa så kan man inte önska sig så mycket mer oavsett vad det sedan står i slutbetyget.
Jag hoppas att mina barn aldrig får lärare som dig!