Vi ger någon leksak som vi tror att han vill ha, kanske 2-3 st, inte mer för han får ju av andra också. Kläder får han när han behöver och böcker så fort vi hittar något, mest begagnat, så det ger vi inte i julklapp. Minnesvärda och speciella eller dyrare saker får han snarare på födelsedagen, på jul är det mer kul och tradition.
Alltså, jag förstår inte detta "det ger vi barnen ändå för det ingår i omvårdnaden"-resonemanget. Barnen tycker att det är skitroligt med paket och presenter så varför inte passa på att ha med lite som de ändå behöver i presenthögen?
Som någon annan sade, alla barn är inte tokiga i många presenter bara för att. Min son får inte så galet mycket, men han brukar också tröttna halvbägs genom julklappsöppnandet och bara bli frustrerad för att han inte får leka med det han precis öppnat. Kläder har han noll intresse för, så det är ungefär lika roligt som om jag hade fått en påse morötter. Böcker älskar han visserligen, men att få det i present är ändå lite av en besvikelse för han får det eller vi lånar på biblan varenda vecka resten av året, så det är inget speciellt. I present och julklapp vill han ha sånt som vi inte bara köper till honom, sånt som han drömmer om i affären och vi säger att han får spara till eller önska sig. Att först få paket och sen upptäcka att det är kläder eller böcker skulle bara ha gett förhoppningar följt av besvikelse.
Det är självklart inte fel att ge nyttosaker om det funkar och man vill, jag förklarar bara resonemanget bakom att man inte ger det som ingår i vanliga omvårdnaden.