Har farföräldrarna någon rätt till barnet?

Lagen stadgar att du som förälder har ett ansvar att tillgodose ditt barns behov av umgänge med någon som står barnet särskilt nära (6 kap. 15 § tredje stycket FB). Som exempel på "någon som står barnet särskilt nära" brukar det talas om far- och morföräldrar.

Barnets farmor och farfar skulle kunna få till en tvist om umgängesrätt men det förutsätter dock att det är socialnämnden som tar upp det i rätten (6 kap. 15a § FB). Som exempel kan det finnas skäl för socialnämnden att väcka tala om en förälder motsätter sig att barnet träffar den andra förälderns föräldrar om barnet tidigare har haft en nära och god kontakt med dem och det skulle gå ut över barnet om kontakten bröts.
Ditt barns farmor och farfar skulle då alltså behöva gå genom socialnämnden. Socialnämnden försöker alltid få till en överenskommelse med föräldern först och att ta upp det till domstolen är därför ingen första alternativ. Socialnämnden har generellt sett varit restriktiva med att föra talan om sådan umgängesrätt. Dessutom är umgängesrätten i första hand till för barnet och det är därför barnets intressen och behov som ska vara avgörande för umgänget.

 

Barnet är för litet för att ha någon åsikt och har aldrig haft någon relation till dem. Blir ändå stressad av tanken att de kan få igenom det.

Varför det? Det bästa för barnet är att ha en god relation till sina farföräldrar, så länge de inte är skadliga/olämpliga för BARNET.

Verkar ju inte helt smart att springa och ta saker för givet så att man sedan blir chockad. Sluta "trodda" utan belägg, så blir livet lättare.

Jag tänker att du inte ska se på barnets relationer utifrån här och nu, utan på ett livsperspektiv. Att farföräldrar faktiskt informerar dig om att de vill ha umgänge borde berätta något för dig. 

Ett barn är inte en ägodel utan har rätt att ha relationer. Och mest rimligt är faktiskt att du tar dig samman och inser att det ligger o ditt barns intresse att ha kontakt med sitt ursprung.

Varför?

Mina föräldrar separerade när jag var väldigt liten, min pappa flyttade långt och ville inte ha något ansvar alls, när han sen skaffade ny tjej så ville inte han att han skulle träffa mig alls vilket han gick med på.

Min farfar skrev ett brev till min mamma där han förklarade att oavsett vad min pappa gjorde så ville han och farmor finnas i mitt liv, jag spenderade varannan helg hos dem under uppväxten och hade en så oerhört nära och bra relation med dem, jag är så glad att hon inte var bitter och jag fick lida, det är inte dina känslor som är det viktiga här utan tänk på barnet

Just så det kan komma något fint från en olycklig situation.
Om farmor och farfar är bra folk ge dem en chans för ditt barns bästa.

Om du tänker ur ditt barns perspektiv så kanske du kan se att en relation kan te sig helt annorlunda beroende på vilka som är inblandade. 

Din relation till dina fd svärföräldrar kan se ut på ett sätt, men ditt barn kanske skulle få en väldigt positiv relation till dem.

Jag skulle gå dem till mötes och låta dem träffa barnet då och då för att se hur det hela utvecklades. 

De har aldrig varit mina svärföräldrar. De är äckliga idioter som jag inte vill ha i närheten av mitt barn.