Ändrad relation/syn på/till sina föräldrar

Absolut. Man kan se dem mer som vilka vuxna som helst och har inte kvar barndomens beroendeställning. Tex ser jag deras sämre sidor, men kan också ännu mer uppskatta de fina egenskaperna. 

Sen förstår jag inte riktigt din text. Först skriver du att du haft en stabil uppväxt men din beskrivning av den handlar snarare om en otrygg barndom med mycket oro och konflikter. 

Du väljer ju själv vilken typ av relation du har med dina nära. Det är faktiskt möjligt att ha en relativt nära relation utan att för den delen bli kontrollerad som du blir. Vad tycker din man om hur dina föräldrar kontrollerar er?
Problemet ligger främst hos dig själv som inte riktigt har växt upp och frigjort dig från dina föräldrar. Jag förstår att det är extra svårt för dig med tanke på hur kontrollerande dom är. Därför måste du träna extra mycket på var dina gränser går och att klara av att visa dina gränser. Jag tror att du behöver professionell hjälp för att klara detta.

Allteftersom du har kommit ifrån dina föräldrar och fått andra referenser har du omvärderat dem.

Du har dem i kanske 10 år till och de kommer inte att ändra sig utan troligtvis köra djupare i sina hjulspår medan du fortsätter att frigöra dig och utvecklas åt ett annat håll. Du får begränsa vad du berättar för dem och hur stort inflytande du ger dem i ditt liv och dina beslut. Bra att du stod på dig om det personliga brevet. Mer så!

Du skrev:  Min uppväxt har varit stabil och inga större dramatiska händelser. 

Jag tycker hela din text visar precis motsatsen 

Sluta berätta saker som du inte behöver berätta.
Du behöver tex inte berätta att du söker ett jobb. Det räcker med att säga att du bytt jobb när allt är färdigt.
Ge dom inte så mycket insyn.
Om de ser något hemma hos er så får det vara så. Då kan du öva dig på att strunta i deras tyckanden. Det räcker med "Vi är nöjda med köpet / vi trivs med den " Ge er inte in i diskussioner.

Alla ändrar syn på sina föräldrar när man själv blir vuxen.

Vissa personlighetsdrag förstärks med ålder och blir extrema.
Raseriutbrott kan komma som ett demenssymptom och om man redan fick knäppa utbrott innan man blev gammal lär det knappast bli bättre. Du behöver hålla koll för din mammas skull nu, så han inte blir våldsam mot henne.

Och rent krasst- hur vet du att han inte är det redan om hon är så orolig och deprimerad? Hon låter som hon är helt kontrollerad av din pappa och inte har några egna kontakter, och vem skulle inte bli deprimerad av det?

Du gör vidare helt rätt som inte visar jobbansökningar mm för din pappa, han har inte med det att göra och det är hög tid att du tar kommandot över ditt liv.
Berätta bara det som de inte kan lägga sig i, och visa intresse för deras små händelser istället, det kommer man ofta långt med. Tala inte om er ekonomi med dem om de hakar upp sig på pengar.

Om de snålar för att de har dåligt med pengar så är det deras sak, men de ska inte lägga sig i hur ni spenderar era. Du har rätt gamla föräldrar relativt din ålder och får försöka göra det bästa av det innan de en dag blir sjuka och inte längre klarar sig helt själva.

Ja tror att det är viktigt att du skapar distans till dina föräldrar, håller med om att synen på ens föräldrar förändras när man bli vuxen och har flyttat hemifrån....

Håller med om att du inte ska berätta så mycket för din pappa, men jag skulle nog försöka luska lite mer i din mammas situation. Kan det vara så att hon är utsatt för psykisk misshandel. Skulle kunna vara därför hon inte säker hjälp, gör hon är rädd vad som ska hända om det kommer fram. Eller så är hon bara nedstämd och negativ och tar energi. Då bör du nog begränsa umgänget med henne också.