Passiva föräldrar

Nå när jag var i ålder med  barnen som hänger i lekparken var föräldrarna istället hemma, vi barn släpptes ut på gårdarna själva eller gick till de större lekparkerna med ett äldre syskon eller andra lite större barn - vi pratar 70-80tal nu.

Jag håller med om att det ser illa ut när föräldrar enbart sitter med näsan över mobilen men samtidigt så är ju just lekparker och lekland mm platser där barnen kan roa sig själva. När mina var små så gick jag just dit för att få koppla av en stund. Hemma så lekte och pysslade jag med dem.

Som skrevs ovan så förut var barnen själva ute och lekte mycket. Tror inte föräldrar någonsin i så stor utsträckning suttit i sandlådan eller klättrat på klätterställningar. 

Inget nytt under solen. Äldre generationer har alltid tyckt att den yngre gör fel och att barn och ungdomar är ouppfostrade jämfört med tidigare. Har läst kul exempel både från antikens Grekland och svenskt 1700-tal. 

Som redan skrivits - tidigare släpptes barnen helt ensamma. Om föräldrarna satt på bänken vid lekparken läste de Aftonbladet eller satt djupt försjunkna i Sagan om Isfolket, typ. 

Putta gunga är astråkigt. Mamman kanske står där sammanlagt en timme varje dag ochbputtarnochputtarochbputtar. Står mamman bakom ser inte barnet vad hon gör. Det är inte farligt för barn att föräldern inte pratar konstant med det. 

Åker man tex till ett lekland så tycker jag personligen att man är mer barnet, samma sak när det gäller badhuset och liknande med. Kan man i dessa fall inte vara med och leka/bada så kanske man ska hitta på nåt annat. 

Nej, det har inte alltid varit så. De senaste ungefär 20 åren var det ju mer så att föräldrarna tycker att barnen måste underhållas jämt. Jag kallar de, på ett inte alls positivt sätt, för "kvalitetstidföräldrar" - de som knappt har tid med sina barn, för man "måste" ju jobba heltid bägge två för att ha råd med all skit man inte behöver och med sin stor, fin bostad man knapp vistas i, och för att kompensera har man "kvalitetstid" istället. De föräldrar hör man på långt håll - de hojar på lekplatsen på ett väldig konstlad sätt och väldigt högt, för de måste ju visa för sina barn hur roligt det är.

Nej, det är nog en sak som är bra med det egentligen sjukt smartphoneberoende: de låter sina barn leker som det ska vara - själva eller med andra barn, utan att blanda sig in hela tiden.

Ja, så har det alltid varit. Eller snarare, förr (i alla fall när jag var liten, är född på 90-talet) var föräldrarna inte med överhuvudtaget. Barnen gick själva till lekplatsen. De gånger vi åkte/gick iväg en längre sträcka för en speciell lekplats satt föräldrarna på en bänk och väntade. På lekland satt de flesta föräldrar och fikade under tiden. Helt rimligt anser jag. Barnen ska kunna roa sig själva på sånna ställen. Dagens idéer om att föräldrarna ska vara med på precis allt och agera lekkamrater 24/7 tycker jag är mycket märkliga och känns inte sunt heller för den delen. 

När jag var barn kördes man ut hemifrån för mamma skulle storstäda, så fick man gå till lekparken själv. Eller så skulle hon vila och hon tyckte att man störde. Eller så skulle pappa vila. Eller så var man bara allmänt för busig. Då kördes man helt enkelt ut. Eller så kördes man ut med något ärende, helt själv. Gå till posten eller affären eller något. Några lekland fanns inte, utöver om det dök upp något tivoli eller en marknad, där barnen släpptes lösa utan uppsikt.

Dagens helikopterföräldrar ger jag faktiskt inte så mycket för. Barn behöver stöta på diverse och lösa saker själva. Det är så de lär sig. 

Jag är född på 90-talet. De gånger en förälder följde med till lekparken så läste föräldern, löste korsord, eller snackade med någon annan förälder som var där. Aldrig att de skulle LEKT med oss där, leka fick man göra själv eller med syskon eller mad andra barn på plats. Puttade en förälder en gunga med någon liten i, då stod hon och läste en bok samtidigt. F.ö. lekte mamma/pappa väldigt sällan med oss. Kanske något sällskapsspel här och något mer komplicerat legobygge där, men annars lekte man själv eller med andra barn. Så nej, det är inte sämre nu, tvärtom har föräldrar mer koll nu.

Jag känner mig som ett ufo i lekparken, när jag sätter mig på en bänk en bit ifrån och tittar på. Vi har en snart treåring, som tydligt meddelat att han vill släppa lite på kopplet. När han vill mig nåt, söker han upp mig och händer något går jag så klart dit, men jag sitter inte mitt uppe i leken som de flesta andra. 

Det här med telefon är för övrigt rent parodiskt numera. Mödrar som jag tar upp sin telefon, vrålar över halva lekparken att de minsann bara ska se om mormor/pappa/storebror svarat, eller liknande. Det är så tydligt viktigt att ingen ska tro att de gör något så fasansfullt som slökollar i en telefon! 

Delar inte den bilden. Jag har alltid fullt fokus på barnen och tittar aldrig i mobilen när jag är med dem. Jag har full uppsikt och det tycker jag de flesta andra föräldrar också har vad jag sett på lekland, lekparker osv. 

Jag var barn på 60-talet och början på 70-talet och jag har inget minne av att min mamma lekte med mig eller min syster.
Hon gav oss frukost och klädde på oss och sedan skickade hon ut oss för hon skulle göra en massa hushållsarbete.
Har inget minne av att det var några andra mammor vid lekplatsen heller.

Som flera varit inne på ovan... vare sig lekland eller lekparker är i regel gjorda för att vuxna ska kunna delta. Det finns undantag. Sedan beror det på hur gamla barnen är.
Och i den mån vuxna var med till lekparken då en annan var barn, så var de knappast speciellt deltagande då heller.
Och det viktiga tycker jag inte är leklandet, lekparken, utan vad man gör utöver där och hur delaktig man är i det.

Jag ser lekparken litegrann som en paus Alltså jag ÄR ju där med barnen och har koll på dem, men inte klättrar ocg flänger jag i rutschkanorna och klätterställningarna. Tvärtom står jag gärna och gungar nästyngsta, bebisen sover i vagnen, och mina tre "stora" får leka själva (men jag har dem under uppsikt). Är ju jätteskönt att vara på en plats gjord för barnlek, där mitt engagemang inte krävs för att det ska vara kul. Mer än att ev. putta blivande tvååringens gunga.

Hemma krävs ju mer deltagande från min sida, hjälpa till att pärla pärlplatta och sedan stryka, bygga komplicerade legpbyggen, läsa böcker, spela sällskapsspel och lära ut kortspel och allt vi gör. Plus att barnen gärna vill "hjälpa till" med hushållsarbete, matlagning och bakning - vilket gör att det tar betydligt längre tid (men såklart är jätteviktigt för att de ska lära sig, och också roligt på sitt sätt, men mer krävande däremot).

Så att jag är lite passiv i lekparken är för att lekparken på vissa sätt blir som en liten paus för mig...  

Och jag kan då inte minnas många tillfällen där mina föräldrar ens var med mig i lekparken; där var jag själv eller med mina kompisar. Var mamma eller pappa där så höll de på med helt andra saker än att leka med mig. Det är ju nu som föräldrar förväntas vara 110 % deltagande i sina barns lek, samtidigt jobba heltid båda två, men ändå ha så korta dagar som möjligt på förskolan, och som grädde på moset ska föräldrarna också klämma in träning, egentid, partid, lekträffar för barnen OCH ha sociala tillställningar. Allt ska givetvis dokumenteras också.

Inte lätt att vara förälder 2022