Eventuell autism, känner mig ensammast i världen..
Hej allihop, det var några år sedan jag var här inne på FL, men kände att jag inte hade någon annanstans att ventilera kring detta. Kanske orkar någon läsa, kanske inte. Behöver bara få ut mina känslor.
Jag har genom hela mitt liv känt att jag inte passar in någonstans. Sociala situationer är svåra och jag känner mig inte bekväm alls i dem. Jag har svårt att ?förstå? hur jag ska bete mig, vad jag ska säga. När jag varit i en social situation så tänker jag, extremt mycket, på hur jag betedde mig, om jag sa något fel, om folk är arga på mig nu. Inför en arrangerad social situation har jag ofta ångest i flera dagar. i helgen hade vi två stycken kalas för min nyblivna 2-åring och mitt huvud har gått på högvarv sedan 2 dagar innan första kalaset. Även om det är min och min sambos familj som kom. Efter helgen är jag nu helt slut, mentalt alltså.
Jag har alltid tagit saker väldigt bokstavligt, haft väldigt svårt för ögonkontakt, ?stimmat?, haft svårt att förstå och relatera till andras känslor och att se saker ur andras perspektiv. Detta har varit något jag dolt rätt bra genom åren. Men på senare tid tycker jag att allt detta har blivit mer och mer påtagligt, det försvårar min vardag och mitt liv med sambon och barnen. Stress gör att det blir helt kaos i huvudet för mig. Jag kan inte följa ett enkelt recept när jag ska baka om det är så att något är det minsta oklart eller luddigt, då går allt åt helvete. Tex ?ta ut kakan när den nästan är färdiggräddad och bred ut toscan?, vadå nästan? 1 minut innan? 5 minuter innan? Ska jag bara kunna se och avgöra det själv?! Såna grejer. fullständigt kaos i huvudet. Har varit så genom hela skolgången och allt, jag behöver helt bokstavliga instruktioner för att det ska funka. Kan inte ?skriva en uppsats om vad som helst?. Förändringar är också väldigt svårt. När tex sambon säger att han ska komma hem vid 6, så jag planerar middag utefter honom (senare än vanligt) och allt, sen ringer han klockan 6 och säger att han blir sen Helt plötsligt. Och allt raseras.
Min sexlust varierar något enormt, ibland vill jag ofta och ibland är det som att jag äcklas vid tanken på sex. Ofta känner jag att jag hade kunnat klara mig utan det, det är ju trevligt och så men skulle det inte ske så lider jag inte av det liksom.
Detta känner jag mig extremt ensam i. Jag är inte officiellt diagnostiserad eftersom min mamma hade större fokus på mina syskon med autism och diverse andra diagnoser, än mig som var det ?vita fåret? i familjen så att säga. Jag har alltid varit bra på att dölja och anpassa mig, men nu är det som att min hjärna gett upp helt på det.
Har försökt prata med min sambo om det; men Han är av tron att diagnoser handlar mer om uppfostran och har tidigare uttryckt sig väldigt skeptiskt mot mina systrars diagnoser. Vet heller inte hur jag ska förklara, min hjärna kan inte organisera tankarna till en välformulerad mening som går att förstå för någon annan. Det är bara en miljard känslor samtidigt.
Jag fick min andra dotter år 2020. Hon har mycket trolig autism och väntar på utredning. Sen vi upptäckte hennes troliga autism så är det som att jag insett mer och mer saker om mig själv, jag kan relatera så mycket till hennes svårigheter och vi har en djup relation, säkert mycket tack vare detta. Det känns som jag förstår henne så väl.
Har fått höra att man kan bli diagnostiserad som vuxen. Men vad ska det egentligen göra för nytta? Känns meningslöst att ringa VC för att säga att jag har problem i vardagen med sociala situationer och så vidare. Varför ska jag ta den tiden från dem, som de kan lägga på bättre behövande? Nej det känns inte rimligt för mig.
Vet inte riktigt vad jag ville få ut av detta. Kanske bara få ventilera utan dömande eller förminskande kommentarer. Känna mig mindre ensam kanske.
OM någon ens orkat läsa. Tack. Uppskattar tankar och erfarenheter.