Varför väljer man ett sånt liv?

Det finns ju annat i livet som lockar. Alla vill inte leva för arbetet. Nu lever vi väl kanske inte riktugtvså längre, men när vi hade småbarn levde vi på nästan ingenting. Jag pluggade hemma utan lån och maken var först lastbilschaufför och jobbade sedan 75% i en lastbilsverkstad för nästan ingen lön alls. Men tänk vad mycket tid vi hade tillsammans och med barnet.  Det var värt allt och ingen av oss upplevde oss som det minsta fattiga eller som slavar(snarare som oerhört fria och oberoende). Sedan jobbade maken upp sig(jag jobbade hemifrån) så man kan väl inte säga att vi är fattiga längre, men det är väldigt skönt att han tog den hem istället för att dra på sig en massa studieskulder som många av hans kollegor )under åren) gjort utan att de tjänar mer än maken för det. Vi kunde ha det  bättre ekonomiskt än vad vi har det nu, men vi har återigen valt friheten i att jag är hemma. Och maken började nyss ett nytt jobb. Två företag drog i honom. Det ena företaget erbjöd en hög chefstjäns med mycket hög lön och bonus. Men det arbetet innebar mycket resor, kontorstid och en massa social "hysterisk medelklass-press" i form av obligatorisk padel,  fin-aw:ande och meeedveeeetenheeeeet ...ovh det pallar vi inte med. Nä,  maken valde det fria arbetet med lägre lön(men tillräckligt med övertid och jourtillägg) där han sköter sig och företaget själv och kollegorna och VD:n är rediga no nonsense-peeps. 

Alla(nåja, de flesta) jobb behövs. Var glad att någon  vill göra det du vill slippa.

För övrigt klagar alla mina nya ingenjörs-vänner på att de har så låg lön när "alla" pluggar till ingenjörer och det finns ett överskott. 

Jag tror på det här med att inga jobb är onödiga, men inte sällan utbildning i det oändliga onödigt. Vi borde ha ett system där det är enklare att tidigt komma in på arbetsmarknaden. Ta min farfar, han började jobba som springpojke när han var 13 år och slutade som platschef i samma bransch.  Att jkbba sig till kunskaper är värdefullt och måste få vara ett alternativ(inte överallt såklart).

Bah, hatar autocorrect... tog en den vägen...skulle det stå. 

Jag var ju hemma. Först pluggade jag hemma och sedan jobbade jag hemma. Barnet gick lite på dagis för det sociala. När maken hade gått ner i tid kunde han täcka upp för när jag absolut var tvungen  att göra något på en specifik tid och sedan hade han själv en massa ork med barnet. Och så mycket tid tillsammans för oss som par och för hela familjen tillsammans. 

Mitt hemmavarande var inte beroende av hans jobb. Jag pluggade och jobbade hemma ändå och barnet gick korta dagar på dagis för att få den sociala biten. 
Han tjänade inte ens i närheten av så mycket och det hade han inte gjort om han jobbat 100% heller. Jag pluggade och jobbade inte för pengarnas skull. Vår frihet då handlade ju just om att leva på väldigt lite och vara väldigt oberoende av andra plikter än familjen. Dessutom var det skönt att han hade ett så simpelt jobb som drog noll energi eller hjärnkapacitet. All ork kunde läggas på familjen. 

För övrigt så hade jag inte velat sätta mig i en situation där vi är beroende av en stor inkomst nu heller. Maken må tjäna ganska bra nu,  men om livet förändras så vill jag kunna downshifta utan att allt behöver vänds upp och ner.