Det är brist på människor som kan ta arbetaryrken. Dessa är ofta högavlönade.
Vården är ett undantag, samt barnomsorgen. Detta är två exempel på yrken som många får kortare utbildning för att kunna ta, då de behöver omskolning eller inte har fötts i Sverige.
Det sker en överutbildning till akademiska yrken.
Om du är intresserad finns mycket att läsa i frågan. Bara att googla.
Varför vill man vara en slav och att folk ska se ner på en i hela ens vuxna liv?
Jag vet inte hur jag ska svara på att du tänker på människor som slavar att se ner på.
Jag tänker att jag inte skulle tycka så bra om dig ifall du uttryckte det öppet, men de flesta uttrycker det på mer dolda vis.
Attityden finns och är utbredd.
Jag har till exempel träffat folk som definitivt haft hjärna för att plugga till läkare men som sliter som undersköterskor.
Okej. Människor kan ha ekonomiska problem. Men en vän till mig när jag var liten hade en mamma som utbildade sig till läkare när hon blivit äldre. Idag tror jag att läkarutbildningen har en övre åldersgräns.
Jag förstår inte varför man väljer det livet och sen klagar på att man är fattig.
Man vill inte plugga vidare, man orkar inte plugga vidare, man är nöjd med det yrke man har, man är nöjd med den lön man har, man bryr sig inte. Jag hade mycket bra betyg i skolan, men ville inte plugga på universitet för att jag var gräsligt skoltrött. Av det skälet valde jag en yrkesutbildning på gymnasiet. Sen får det stå för dig att det finns yrken man ser ner på. Jag skulle aldrig nånsin se ner på nån som hade ett hederligt yrke- dit hör givetvis även undersköterskor. Nån ska ha de jobben också. Vad vore landet utan städerskor, sopgubbar, sotare, rörmokare och alla andra yrken som absolut behövs? Till skillnad mot överutbildat folk som ändå inte "är nåt" och bara sitter där med studielån.
Men varför se ner på andra yrkeskategorier? Vem gör det? Oftast är det ju folk som har problem med sig själva.
De som harvar på i låglönejobb förstår väl sällan varför man skulle välja stressen och pressen som ett högavlönat jobb innebär. Det är ju en avvägning man gör liksom. Själv har jag valt ett jobb i mellanfåran, lön strax över medel och en ganska rimlig arbetsbörda (men jag kan släppa jobbet när jag loggar ut för dagen) och för mig är det idealiskt.
Sen är det ju också så att de jobb, tex uska, som du nämner att du ser ner på är ju löjligt underbetalt men jag lovar dig att du egentligen är jäkligt glad över att det finns de som vill jobba med det.
Jag vet inte varför han åkte tunnelbana. På den linjen bor ganska många välbärgade. Kanske åkte de tunnelbana för att vara solidariska med hon som inte tjänade så bra. Han berättade också att han gjorde matlådor. Kanske hade han högt bolån eller något.
Fast de som gnäller brukar inte ha god självkänsla.
Lätt insett: att den som inte tror sig kunna vara i en svag situation kommer att få det svårt när tiden för att ta emot hjälp kommer. Memento mori betyder ju ungefär: Minns att du ska dö.
Så du tror att du är "bättre" för att du studerat något "fint". Som jag lovar dig med råge. Att de flesta människor skiter i. Det du skriver, skvallrar mer om din människosyn. Det finns dessutom olika typer av intelligens. Och jag kan redan se att du är låg i dessa. Baserat på hur du resonerar. Vissa utbildningar du pluggar på universitet. Är dessutom inte speciellt komplicerade eller svåra att komma in på. T.ex lärare.
Samhället skulle dessutom kollapsa utan dessa människor som arbetar med såna typer av jobb. Och är därför mer viktiga i samhället än det du arbetar med eller kontorsfolk. Vad är det exakt? Vänder på blad, bär på pärmar och knappar på datan lite. Eller förlåt, tar oerhört viktiga beslut. Många jobb i den sektorn är dessutom rena hittepå tjänsterna som inte behövs. Man brukar prata om "vardagshjältar" det är den gruppen du talar så illa om. Vilket jag tror bottnar mer i problem hos dig själv. Lycka, välmående är dessutom individuellt. Jag kan tycka att folk som jagar status, bryr dig om köpa massa prylar. Har missat hela poängen med vad livet ska gå ut på. Är rätt sorgliga. Lite som att man lurar sig själv. Med tro att man är "viktig" Men som för majoriteten inte kunde bry sig mindre om, om dom försökte ens.
Kan hålla med TS, har själv arbetat med ett slitigt arbete många år, fick chansen att gå upp några snäpp, livet blev mycket lättare, man fick flextid, möjlighet jobba hemifrån, samt 10k mer i månaden. Utöver det 1 vecka mer semester.
Kraven gick även ner, ingen berättar hur man ska jobba. Märker av att samanhållningen är förändrad, tjänstemän vs arbetare, man får direktiv upp ifrån att förändra till det sämre för arbetaren, man ska bli mer effektiv.
Man får kurser hur man bemöter o ser personal.
Kommer aldrig mer bli en arbetare, det är slav arbete om man jämför.