Anonym (Rådvill) skrev 2022-10-06 11:58:33 följande:
Jag har inte varit den bästa utav människor själv i mitt beteende. När hon blev påkommen så började jag kolla av telefon och kunde komma hem tidigare ifrån idrottsträningen för att kolla om hon pratade med honom. Kom på henne några gånger och lite så har det varit efter det.
Jag hoppas varje vecka att nu, nu kanske det äntligen är så så att hon slutar ha kontakt med honom. Hon verkar berätta mycket för honom så han har vetat om hur nära det varit att vi gjort slut pga honom. Det tror jag fungerar som ett bränsle för honom och jag vet att han njuter av detta, för 22 år sedan "stal" jag tjejen ifrån honom och nu håller han på med samma sak mot mig.
Exet och jag känner inte varandra.
Gick du och hoppades på samma sak som jag? Att om hon bara kunde släppa killen och lägga den energin på dig istället så skulle allt bli bra?
Jag är både avundsjuk och svartsjuk på kontakten de hade med flört/bilder etc. Det önskar jag att hon sänt till mig istället, tänt gnistan i vårt förhållande igen. När jag bett henne om att jag vill ha det som han fick så får jag svaret att "nej, nu har jag slutat med sånt, ingen får bilder".
Jag blir straffad för att hon inte längre "får" sända sånt till honom, då ska inte heller jag få något. Det känns så konstigt för mig.
Förstår verkligen om jag uppfattas som naiv och korkad men efter 22 år tillsammans. Skapat ett liv ihop, familj, blivit vuxna tillsammans så kom det här som en så sjuk chock och jag hade verkligen föreställt mig ett helt liv ihop. Bli gamla tillsammans. Jag trodde också att vi hade det bra ihop, så jag fick verkligen mitt livs käftsmäll.
Hon säger en sak och gör en annan. Säger att hon släppt honom och att jag bara är svartsjuk, ändå så klarar hon inte av det.
Jag har verkligen försökt förklara att jag är beredd att satsa vidare och förlåta om bara han försvinner ur bilden. Jag har även frågat om hon vill gå vidare med honom och jag ska sticka. Det känns som att hon både vill ha och äta kakan men när ultimatumet ställs så vet hon inte utan försöker förhala ett beslut mellan sina kärlekskranka karlar.
Jag känner igen mycket av det du berättar även om människor naturligtvis är olika.
I mitt fall har jag aldrig varit svartsjuk, varken före vår kris eller efteråt. Precis som du började jag spionera och kolla, något som bara gjorde att jag mådde ännu sämre. Problemet var att jag ju kände att allt inte stod rätt till och ständigt fick det bekräftat.
Hon ljög konstant, i den mån hon alls pratade. En klassiker är att man erkänner en liten sanning för att dölja en större lögn.
Jag mådde själv mycket dåligt av att jag spionerade på henne, kollade telefon och dator etc. Det var inte den jag ville vara och skäms fortfarande över detta. Samtidigt får man förlåta sig själv och acceptera att känslorna blir så starka och tar överhanden.
Efter en ganska lång tid av detta så tappade jag nog tron även om vi kämpade på. Jag tror hon förnekade för sig själv att det var så allvarligt, det hon höll på med. Givetvis var jag väldigt jobbig, konfronterade henne och ställde en massa krav på vad hon skulle göra för att jag skulle känna mig trygg.
I efterhand insåg jag att jag borde släppt taget mycket tidigare. Jag hade inte haft några problem alls med att förlåta henne ganska långt in i vår process om hon bara hade bestämt sig och tydligt valt mig. Då hade vi kunna börja om på något nytt, något bättre. Sanningen är nog den att vi inte hade det så jättebra, det hade varit tufft ett antal år av olika anledningar och hon längtade efter något annat.
Att jag blev extremt jobbig under krisen gjorde ju saken bara värre och i slutändan blev det ett relativt enkelt beslut för oss båda att bryta helt.
Där du är nu, om jag läser dig rätt, kan du välja att kämpa ungefär lika länge till och må allt sämre mot ett sammanbrott. Priset blir ganska högt, om min gissning är rätt. Du behöver svara på en fråga, för dig själv, i nuläget. Frågan handlar inte om du kan förlåta henne (kanske lite överraskande) utan om du, ärligt talat, tror att du kommer kunna lita på henne igen? Kommer du känna att hon fullt ut vill vara med dig? Eller kommer du ständigt undra om hon är på väg, varje gång det plingar till i hennes telefon, om hon beter sig lite konstigt ibland..
Jag tror inte det är omöjligt att komma igenom kriser av den här sorten men det bygger på att den otrogna verkligen vill och är beredd att göra allt för att återvinna förtroendet. När det blir en slags förhandling, kompromisser och debatter om vad som är rimligt så är inte viljan (och kärleken?) tillräckligt stark.
I mitt fall kunde jag insett det mer än ett halvår tidigare. Hade jag gjort det skulle jag troligen mått bättre mycket snabbare.
Det är svårt att säga hur ditt läge är, det kan bara du avgöra.
Mitt råd är att du fokuserar på dig själv mer än på henne. Det är du som har alla möjligheter att välja din egen väg i ditt liv. Den är inte beroende av vad hon gör eller inte.
och - viktigt: Sluta kolla. Jag fick ett klokt tips av en vän jag frågade om råd:
Om det gått så långt att du känner att du måste spionera, kolla telefon så saknas förtroendet redan. Då kan du lika gärna bryta direkt.
