Någon gång kommer du att ställas inför ett val. För vi lever inte i någon idealvärld. Förhoppningsvis kommer du att tänka, att kunde min fru, så ska tammefan jag också.
Sen inser du att du är så märkvärdigt är det inte. Du känner dig nöjd med dig själv. Och kan börja fokusera på det som är bra med livwt. Att leva livet i stället för att grubbla över vad som hänt, och du ändå inte kommer att kunna göra något åt.
Det låter som en bra approach. I den fas ni nu befinner er i behöver din hustru precis som du säger göra en egen analys i terapirummet om vad som faktisk hände. Därefter noggrant leverera till dig. I min egen erfarenhet jobbade min man och jag på ungefär som du beskriver. Processen fick ta sin tid utan stress och vi landade i att satsa på nytt. Möjligen kan jag tycka att min man än idag vill gottgöra mig/oss för sitt beteende. Vilket skapar en slags obalans oss emellan. Funderar just nu på hur jag kan bidra till en ökad jämställdhet. Tror att jag behöver en viss handledning av en kvinnlig handledare vid min tidigare institution.
Ärligt sagt saknar jag behov av att diskutera PTSD med Ordinär man/Jaha (de påminner om varandra mycket). Jag uppfattade jag försvarade din linje och din upplevelse av trauma. Den känsla du så målande gav uttryck för längre bak i tråden. Sen tycker jag det var modigt av dig att avvisa en och annan skribent från din tråd. Synd bara att alla inte är lyhörda utan i vissa fall fortsätter argumentationen under ett nytt nick. Jag är relativt ny här på FL och lär mig hela tiden. En lärdom rikare specifikt i den här tråden blir att jag för dylik diskussion på en beteendevetenskaplig institution med en initierad föreläsare på plats. 
Det är då vi växer som människor när samtalsklimatet är gott och det är högt till tak.
Avslutningsvis har jag sedan en tid tillbaka tagit del av en artikel i ansedda och välrenommerade skriften PsychologyToday Healing from Betrayal (posted September 29, 2017, reviewed by Lybi Ma). Rubriken lyder How Infidelity Causes Post Traumatic Stress Disorder.
I brist på tid har jag inte hunnit länka till den här i tråden. Artikeln i etablerade PsychologyToday anser jag elegant sätter punkt på vår märkliga och närmast tvångsmässiga diskussion om PTSD s vara eller icke vara i samband med otrohet.
Länkar gärna på riktigt när jag har utrustning till det, men samtidigt vill jag jag ogärna när vår TS tycks ha tröttnat på begreppet (men nog mest på din och min fajt i ett uttalat sidospår).
1) Startade du inte en egen tråd om otrohet och posttraumatiskt stressyndrom? Ett bra initiativ i så fall!
2) Jodå, kognitiva förändringar i linje med PTSD-symtom som koncentrationssvårigheter (förlust av fokus), flashbacks, dissociation, ältande och minnessvårigheter kan uppstå efter otrohet. Den bedragna kan t o m få svårt att sköta jobbet när koncentrationssvårigheter och glömska leder till misstag.
3) Om du vill kan du förse mig med trådnummer till nya PTSD tråden (tappade den) så förläggs den diskussionen där. Här behöver nog i första hand inriktningen i mitt senaste inlägg gälla oss emellan.
1) Nyfiken i en strut frågar man sig då, vem som skapat en (Egen tråd) om sambandet mellan otrohet och posttraumatiska reaktioner.
2) Menar du på fullt allvar någon får flashbacks, ångest, svårigheter att sova, koncentrationssvårigheter eller problem med att sköta sitt arbete pga av strul med bilen, eller en felkörning utan GPS on eller av elaka lappar i tvättstugan? I så fall skulle hela Sveriges befolkning vara ur tjänst dvs sjukskrivna!
Dina andra exempel som ex vis att drabbas av cancer med extremt tuffa strål- eller kemoterapibehandlingar inom närmaste familjen, eller som du själv tvingas till, eller suicid inom närmaste familjen kunde däremot sannolikt utlösa en posttraumatisk bild. Säkerligen något du själv inte förnekar.
Därför frågar man sig skälen till ditt förringandet av syndromet när du samtidigt blandar in löjeväckande exempel ihop med seriösa traumaskapande livsupplevelser? Blir inte allt väldigt godtyckligt i din värld i så fall. Svart eller vitt perspektiv?
Igen. Ingen bör/kan självsvåldigt sätta sig till doms över vilka som är drabbade eller inte. Eftersom det här blir den legitimerade läkarens och/eller den legitimerade psykologens uppgift. Inte din. Intygar dig om att expertisen jobbar mot vedertagen kunskap och inte mot subjektiva åsikter i en social plattform.
3) Tack för länken till otrohet-posttraumatisk-tråden. Emellertid avgör väl du inte i högre grad än vår TS var någonstans alla håller sig? Väger dina mandat tyngre?
Eller känner du dig nödgat att radera mitt inlägg när du får mothugg?
Yes! Ordinär man och/eller Jaha skriver växlande till mig och uppfattar det går ogiltigförklara medicinske vedertagna och klassificerade PTSD åkommor på Familjeliv. En vanföreställning, för så funkar inte medicinen.
Ett par av mina inlägg har raderats via moderator såklart genom min opponent. Så ja, det har hänt. Moderator hinner nog inte ta ställning. Thats life.
1) Vänligen läs om punkt 3 nedan i min tidigare respons idag till dig.
2) Var god och läs om min feedback till dig i samma resonemang. Du finner den under punkt 2 nedan. Läs om. Läs rätt.
3) Japp. Ett par av mina inlägg har blivit delitade i tråden av en opponent som uppenbarligen inte klarade av när opinionen vände till h*ns nackdel. Som sagt hinner inte moderator riktigt ta ställning när medskribenter anmäler i tid och otid.
2) Menar du på fullt allvar någon får flashbacks, ångest, svårigheter att sova, koncentrationssvårigheter eller problem med att sköta sitt arbete pga av strul med bilen, eller en felkörning utan GPS on eller av elaka lappar i tvättstugan? I så fall skulle hela Sveriges befolkning vara ur tjänst dvs sjukskrivna!
Dina andra exempel som ex vis att drabbas av cancer med extremt tuffa strål- eller kemoterapibehandlingar inom närmaste familjen, eller som du själv tvingas till, eller suicid inom närmaste familjen kunde däremot sannolikt utlösa en posttraumatisk bild. Säkerligen något du själv inte förnekar.
Därför frågar man sig skälen till ditt förringandet av syndromet när du samtidigt blandar in löjeväckande exempel ihop med seriösa traumaskapande livsupplevelser? Blir inte allt väldigt godtyckligt i din värld i så fall. Svart eller vitt perspektiv?
Igen. Ingen bör/kan självsvåldigt sätta sig till doms över vilka som är drabbade eller inte. Eftersom det här blir den legitimerade läkarens och/eller den legitimerade psykologens uppgift. Inte din. Intygar dig om att expertisen jobbar mot vedertagen kunskap och inte mot subjektiva åsikter i en social plattform.
3) Tack för länken till otrohet-posttraumatisk-tråden. Emellertid avgör väl du inte i högre grad än vår TS var någonstans alla håller sig? Väger dina mandat tyngre?
Eller känner du dig nödgat att radera mitt inlägg när du får mothugg?
1) Har redan nämnt tydligt för dig att PTSD ingår i DSM-manualen. Nix, vi diagnosticerar inte varandra här på FL. Spelar du Allan när jag tvingas upprepa mig dussinet gånger?
2) Vad bra och klokt att du äntligen tar in det faktumet. Jag nämnde faktumet det till dig i trådens inledning. Äntligen trillar polletten ned.
3) Okej nu har TS bett oxå mig lyfta diagnosfrågan ur tråden. Men killen försvarade ihärdigt sin traumaupplevelse efter hustruns otrohetssvek. Och du blev ordentligt tillsagd långt dessförinnan att komplett ge upp den här tråden. Ytterligare skribent har tydligt och klart bett dig inte tjafsa eller argumentera sönder tråden. Uppenbarligen verkar det vara mest jag som inte ger upp om dig.
1) Skrattar bäst som skrattar sist. För din info används DSM-5 manualen i USA där PTSD är ett sedan länge erkänt begrepp i medicinska kretsar - och tack och lov är kunskapen utmärkt hos allmänheten, såväl hos fackfolk som hos noviser. Får faktiskt svårt att föreställa mig en sådan här eftersläntrande diskussion i amerikanska kretsar där man ligger i frontlinjen av ny kunskap.
I Sverige används mig veterligen WHO:s ICD-10 manual om vi ska vara nogräknade. Så nu vet vi det!
2) Ja precis. Mitt besked till dig i trådskaparens ?fallstudie? landar genomgående här: a) PTSD existerar vid otrohet. B) Legitimerad läkare/legitimerad psykolog bedömer patienten genom intervju i samtal och genom observation.
3) Okej så du uppfattar dig som icke initiativtagare i en fastlåst diskussion? Det låter lite märkligt mot bakgrund att TS prompt bett dig lämna tråden. Varpå du initierade en diskussion om vem som äger sin tråd. Anonym (Pirr i byxan) hörsammade däremot TS i samma fråga, även om er argumentation i övrigt är densamma som den andres. Som sagt har oxå en ytterligare en debattör bett dig upphöra med att argumentera sönder tråden. Jag övergår till nya PTSD tråden eller till nytt forum om TS uttryckligen ber mig om samma sak som du blivit ombedd att göra. Vilket faktiskt inte skulle förvåna mig det minsta. Den här diskussionen är den mest tjatiga någonsin.
Hmm, vari ligger dravlet om jag får fråga?
Vill på nytt påminna dig om att vi i Sverige använder WHO:s ICD-10 manual vid diagnostik. DSM-5 manualen som du kommit att hänvisa till praktiseras i USA vid diagnostik. Det är väl positivt om vi berör samma manual till att börja med! Anser du inte så?
Ja, jag tänker det framgår mycket tydligt i mitt inlägg #418 vilka uttryck ett svektrauma såsom otrohet kan resultera i. Det borde inte råda några frågetecken.
Precisera dig gärna och argumentera mer konkret i vilka av symtomen som INTE är adekvata vid ett svek som otrohet enligt dig. Först då kan vårt debatterande ta fart på riktigt.
Jag anser jag beskrivit i vilka avseenden (psykologiska, sociala och ekonomiska) en beroendeställning uppstår mellan parterna. Oavsett om parrelationen funktionell eller dysfunktionell finns bindningen där efter långt äktenskap. Eventuellt har förhållandet inletts med positiva förväntningar hos båda parter om en ljus framtid i sikte. Illusionen om det lyckliga äktenskapet kraschar vid upptäckten.
Nu är det dags att du presenterar den fallerande pusselbiten. Den som styr din aversion mot människors individuella reaktioner på otrohetssvek.
@Anonym (Bedragen 2020), Det var just din klara och uppenbara beskrivning i din egen post #108: Det här med att bli traumatiserad eller inte, vill jag bestämt hävda att det är just det jag blev som, som sagt, triggade och inspirerade mig försvara din hållning, och driva din upplevelse av kausalsambandet otrohetssvek-traumatisk-reaktion (med dina egna ord).
Jag har inget personligt intresse av att försvara eller argumentera i begreppets vara eller inte, och jag arbetar inte kliniskt i frågeställningen. Men jag följer gärna nyfiket den amerikanska forskningen i ämnet när jag ser att man kommit en bra bit på väg på andra sidan Atlanten. :) Och jag tvivlar inte en sekund på din erfarenhet - eller på amerikanska forskares och klinikers konsensus - i frågan. Vi har i Skandinavien tillräckligt på fötterna för att instämma i jänkarnas forsknings- och empiriska resultat. Men alla har rätt till sina egna tankar och idéer. Eller likafullt till en diametralt avvikande inställning. Diskutera går. Sen förhåller det sig ex vis i motsvarande när vi européer erkänner judeförföljelsen och folkmorden under andra världskriget. Ändå påstår revisionist grupper på fullaste allvar allt fiktivt påhittat. Trots tydlig evidens.
Sen ser jag på nytt ditt statement tydligt: Att jämföra hit och dit och komma med relativiseringar hjälper ju föga, jag mår inte bättre för det. Så bra att jag läste om! För med det stycket för ögonen säger jag pass till privata ordtvister i tråden i otrohet-svektrauma. Vill man lära sig mer matnyttigt finns konstruktiva plattformar lite varstans för samtal om infifelity och PTSD reaktioner.
Som nämnts anser jag din närvaro i tråden kunde varit större, men jag önskar dig trots allt Lycka till med hjälp av användbara strategier i din hantering.
Ursäkta! I ett inlägg förväxlade jag Anonym (Jaha) och Anonym (Ordinär man). De står för totalt skilda åsikter. Sorry! Vill kolla upp det hela bättre imorgon.
Du väljer medvetet att missförstå mina inlägg, för att hacka på dem. Ett klassiskt fall av gaslighting online. I bemärkelsen förvrängningar om vad som sagts eller inte, eller t o m upprepad felaktig info. Statement vrids på till oigenkännlighet.
Ex. Ja, jag skrev att PTSD förnekare kunde jämföras med förintelseförnekare. En väl stark jämförelse men där var du rätt ute. Och gradskillnader finns i allt, också i syndromet. Om jag väljer att titta in på på en sajt där folk som kommer i kontakt med otrohetssvek tycker till, så är det väl mitt val.
Ogillar när ämnet argumenteras sönder. Acceptera, tack!
I en tråd som den här går att gå tillbaka och se vad som uttryckts i åsikter, vilket är utmärkt! Superbra 
En God Jul önskas alla! 