När går det över? Hur gör man efter otroheten?

Ser att viktiga poänger missas när en polarisering sker mellan skilda begrepp. Det ena ställs mot det andra som om allt vore fristående autonoma processer. Inget kunde vara mer fel! I ett våldsamt förhållande förekommer ofta samtliga ingredienser flytande och jämsides. Psykiska och/eller sexuella övergrepp och fysisk misshandel överlappar varandra. Psykisk misshandel styrs av samma mekanismer som fysiskt våld och handlar om makt och kontroll. Allt går inte nödvändigtvis kategoriseras i antingen det mentala eller det fysiska. I en otrohetshistoria kopplas alla stressmekanismer på hos den bedragne. Det känslomässiga i krisens kölvatten kan trigga posttraumatiska stressyndrom (PTSD) som i sig involverar somatiska eller kroppsliga besvär. Flashbacks på scener av otroheten kan jaga personen för lång tid och orsaka sämre aptit, sömnlöshet, bristande ork och depression. Den inledande psykiska responsen vid upptäckten kan rentav övergå i fysiskt. Lägg till inverkan på självbild och risk för överförbara könssjukdomar kopplad till kvinnans/mannens vänstrande. Om otrohet är att jämföras med psykisk och/eller sexuell eller fysisk misshandel tål onekligen att diskuteras! 

Ordinär man, Du kör en besserwisserstil som blir väldigt dryg. 

Tror tyvärr du har missat syftet med mitt inlägg totalt, och jag misstänker ditt raljerande reser hinder i vår dialog. Som sagt framgår tydligt att jag sympatiserar med kvinnor (och män) som utsatts för psykiska och/eller sexuella eller fysiska övergrepp. Otrohetsspektrumet faller under psykiskt svek. Ett mentalt (ev fysiskt om PTSD tillkommit) trauma som vår trådskapare kämpar med att ta sig igenom med hjälp av våra råd.

Vi får se om jag ikväll (om tid finns) ens vill bemöta så pass stupida argument i just den här frågan. Vem har sagt något om att skuldbördan i relationshaverier hamnar på en part??? 

Åter igen spekulerar du på tok för mycket och drar intrikata slutsatser, utan att fråga vad jag egentligen tycker. 

När du envist hävdar att otrohet är extremt vanligt bör du väl kunna uppvisa statistik som leder ditt påstående i bevis. Källa tack!

Ditt bagatelliserande av otrohets svek blir väldigt tjatigt hur mycket du än jiddrar om saken. Dina jämförelser blir som sagt lika fel som att jämföra äpplen med päron. Har du någonsin hört talas om en människa som sökt samtalsterapi pga grannens klagomål på dåligt rengjorda tvättmedelsfack i tvättstugan? Har själv aldrig kommit i kontakt med någon sådan uppförstorad reaktion i grannskapet. 

Ett svektrauma däremot. som otrohet klassas som, kan ge långvariga trauma reaktioner som tvingar den drabbade att omvärdera sin grunduppfattning för överlevnad. Om sveket varit långvarigt och hotat en väsentlig relation kan sveket bli en avstamp för PTSD besvär. 

Dina referensramar och jämförelser är tafatta, godtyckliga och skeva. Nu jämför du plötsligt samarbetssvårigheter på jobbet med otrohet utan att ens klassificera de förstnämnda i svårighetsgrad (lindriga eller svåra i form av psykisk och fysisk misshandel?). Allt blir godtyckligt och anekdotiskt gissande från din sida - utan evidensbaserade studier som stödjer dina påståenden. Vilken rapport lutar du dig mot i dina uttalanden vore intressant att veta något om?

Varje traumatisk incident är unik och reaktioner på den likaså. Det går knappast för en utomstående lekman att ?avgöra?/bedöma just den givna reaktionen i varje enskilt fall.  Att diktatoriskt ?bestämma? vilka situationer eller människor som kommer/?får? utveckla PTSD eller inte är befängt. Det går alltså inte att rakt av jämföra traumautlösande händelser med varandra. Individuella bedömningar sker från ett fall till ett annat. Fördjupa gärna din kunskap genom att läsa något om sårbarhetsteorin. 

Att ge uttryck för ett upplevt trauma som ?ett sår i själen? kan kännas rätt och behöver inte vara fel. Vi här i tråden sitter inte med ett PTSD-formulär med vilket vi gör en noggrann genomgång av symtom. Det ger intryck av en haltande människosyn eller empati brist om man bagatelliserar var och ens unika beskrivning på sin upplevelse av otrohet. 

@Ordinär man. Varsågod! Här ges du vår trådskapare Anonym (Bedragen 2020) s fallbeskrivning (en kort replik på vår input). Om du följt med och faktiskt läst (tycks inte så) framgår av TS att han varit med om mycket i sina dagar, men att otrohetsupplevelsen är det absolut värsta han varit med om. Inledningsvis hävdar TS om det här att bli traumatiserad eller inte följande: att det är just det jag blev. TS blev traumatiserad av erfarenheten, något vi alla behöver ta in. 

Det känns märkligt när du uppenbarligen vill tramsa om och förringa ett sedan länge klarlagt och vedertaget begrepp! Att förneka en medmänniskas upplevelser känns helt fel.

När vår TS föreslår oss avstå jämföra hit och dit eller komma med relativiseringar, eftersom det hjälper honom föga, tycks du vilja ignorera det helt och hållet. Vad beror det agerandet på hos dig?  

Om jag inte har fel har TS (Bedragen 2020) nämnt att din åsikt i just den här frågan inte hjälper honom. 

Alla får som du säger ha sin åsikt ifred. Du anser en otrohetsaffär är en skitsak att deala med. Andra tycker annorlunda. Bra! Faktiskt vet jag inte om en trådskapare räknas som ?åsiktspolis? men alldeles oavsett behöver samtligas åsikter respekteras! Din såväl som (Bedragen 2020) som därtill är trådskapare. 

Inom medicinen finns en ICD-10 manual att gå på. Den avgör/diagnostiserar eventuell förekomst och grad av posttraumatiskt stressyndrom. Den är oxå vägledande om besvär istället klassas som mer vanliga stressreaktioner, (exkluderande PTSD). Gällande otrohet så går avläsa grad av påverkan med hjälp av ex vis manualen Post Infifelity Stress Disorder (PISD). Samma tillvägagångssätt som med PTSD check listan.  

Jag är säker alla samtal i ämnet underlättas om du skippar ägna dig åt faktaresistens!