Hade ni utrett för att det kanske blir problem senare?

Hon behöver ingen diagnos för att få den stöttning du beskriver med pauser och tydlighet kring vem hon ska meddela.

Om ni inte märker svårigheter nu så skulle jag vänta, det är inte alls säkert hon får problem längre fram. Sedan finns det ju inget som heter utvecklingsstörd numera men den definitionen lär ju inte stämma in på henne i vilket fall. Den nackdel som jag ser är två saker: att den del personer "blir" sin diagnos och helt plötsligt "kan" de inte saker som var helt naturliga bara några veckor innan, den andra biten är att andra personer kan döma ut en på förhand utifrån stereotyper kring diagnoser, som inte alls stämmer för alla. Det gäller både vänner och framtida arbetsgivare. Om det inte finns ett akut behov så behövs ingen diagnos nu, och skolan har skyldighet att ge anpassad undervisning oavsett.

Jag tycker att det verkar som att din dotters självkänsla redan är påverkad negativt eftersom hon säger så om sig själv. Och det är inte ovanligt bland outredda npf-are som under uppväxten mycket väl förstod att det fanns bitar där dom utmärkte sig. Din dotter är inte dum, hon vet redan att hon har en funktionsnedsättning men vet inte hur, vad, varför ännu. En utredning kan hjälpa henne med det.

Vi valde att vänta med att utreda sonen tills det blev problem för honom att hänga med i skolarbetet i sjuan. Innan hade lärarna fått göra anpassningar utifrån hans svårigheter. Han fick en diagnos och medicin vilket medfört att han kan koncentrera sig på lektionerna. Han har inga problem socialt. Så för honom funkade det bra att vänta.

Lillasyster har äntligen fått en remiss för utredning. Går i femman nu och det har varit stora svårigheter i skolan i minst ett halvår. Problemen började för kanske två år sen, men hennes pappa har varit negativ till utredning. Nu har han gett med sig, men det är ju lång kö att få göra en utredning.

Hon funkar bra socialt på fritiden men inte i skolan och kan inte koncentrera sig på lektioner. Är ofta katastrof i de mer fria ämnena som slöjd och bild. Har åtgärdsprogram men vi har inte hittat någon fungerande lösning. Hon känner sig orättvist behandlad och är ofta arg och upprörd. Hoppas på att medicin ska fungera lika bra som för storebror. 

Min son utreddes på BUP.

Efteråt fick han ett jättefint brev som förklarade på ett sätt ett barn/ungdom förstår om diagnosen han fick.

Om din dotter ser på sig själv på det viset hade jag absolut låtit utreda henne så att hon får träffa personer som förstår henne och som kan förklara diagnosen för henne om hon får den.

Vi måste ta bort stigman runt diagnoser. Ingen ÄR sin diagnos, man HAR den och är precis lika bra som andra. Att få den betyder bara att man får ett ord på det som gör att man kanske känner sig annorlunda och då en hjälp att förstå sig själv.