Anonym (Mamma) skrev 2022-07-22 22:52:28 följande:
Vi har heller aldrig talat vikt med barnen. Vi mäter dem ett par gånger per år, för att se till klädstorlekar. Vi har inte vägt dem till annat än BVC-kontroller, utom nu då.
Jag blir både glad och förbryllad av svaren i tråden. I alla andra trådar när barn är lite överviktiga, skräds inte med orden när man berättar hur hemskt det är med tjocka barn, hur usla föräldrarna är och hur dåliga matvanor familjen har. Därför ville jag verkligen påtala att vi inte har dåliga matvanor, för att inte få höra att vi ska dra ner på läsk och att jag minsann inte vet hur man äter.
Som sagt det är inte maten du lagar jag reagerade på utan hur du beskriver dina känslor kring det hela och behovet av kontroll. Att få stresspåslag av något hekto. Att beskriva att man har "stenkoll" på vad familjen äter. Beskriva mat som serveras av pappan som "kaloristinn". Att känna att man misslyckats som förälder för ett av barnen har nått hektos övervikt.
Att nämna att ens barn fått en hel dajmstrut som något extremt och hemskt.
Det låter nämligen inte sunt. Riktigt osunt faktiskt.
Om det är liknande som du sänder ut till pappan så är det inte omöjligt att han hamnar i nåt form av behov att agera motkraft. Han blir kanske rädd för att du ska överföra din sjukdom.
Ni två blir som två motpoler istället för att det blir ett samarbete och balans.
Det viktiga är ju vanorna som skapas och förhållandet till mat. Inte hekton och kalorier.
Bara att du tar upp det i en tråd om en 6-åring borde bli ett varningslampa för dig själv. Lär dig att se om ditt barn mår bra utan kontroll-instrument.
Jag har inte en enda gång kollat mina barns bmi. Jag ser ju att de mår bra. Jag vet ju att de rör på sig och äter oftast nyttigt.
Att barn får övervikt är ju självklart väldigt olyckligt men lika olyckligt är ju om barn får ett osunt förhållningssätt till något så självklart som mat.
Utifrån din text känns ju risken till det sista mer överhängande än övervikt.
Du tar upp att ni aldrig pratar vikt och liknande hemma. Men du skriver återkommande om att du och pappan är oense, att du inte får honom att förstå och att han upplever dig som ätstörd.
Risken är stor att barnen visst plockar upp en hel av det ni säger och sänder ut med era tonfall, blickar etc.
De förstår att mat är inte bara mat utan något laddat. Något konfliktfyllt. Något farligt.
Det märks att du går i försvar. Men det var du som bad om hanteringsråd.
Och vi är många som reagerar på att det du beskriver låter osunt.
Fundera på varför utan att gå i försvar.
Mitt råd till dig är att släppa på kontrollen. Kontroll blir lätt sjuklig. Och där är du extra sårbar.
Du ser om barnen mår bra.
Gå och prata tillsammans så att ni kan hitta ett gemensamt förhållningssätt.
