Konsekvenser när abort nu blir förbjudet? USA

Såklart orättvist mot kvinnorna.
Men det finns andra saker i samhället där kvinnor har det bättre än männen och då är det inget större problem tydligen. 

Är det medveten diskriminering eller biologiska orättvisa tycker du när det är fler kvinnor än män som får barn? 

Nej, de har flera utvägar. De kan adoptera bort barnet, eller ta reda på vilken hjälp de kan få av samhälle såväl som pappan och deras familjer på båda sidor. 

Varför tror alla det är så himla enkelt att bara abortera ett barn?
Kommer den från en alltför lätttillgänglig på-begäran procedur erbjuden av dem som mest vill tjäna pengar på det kanske.

Vi får väl se. I USA är det lättare att adoptera bort än i sverige tydligen. Du kan bara säga att du inte vill ha barnet så när det föds kommer andra par att stå i kö för att få adoptera!

Det är naturligtvis helt omöjligt att adoptera bort sitt barn, i vanliga fall. Men nu pratar vi ju om fall, där alternativet för barnet skulle ha varit döden. I USA har de dessutom tillämpat väldigt sena aborter i vissa delstater, så det hade inte handlat om många veckor till för mamman att stå ut med graviditeten, och låta barnet födas levande och få en chans. 

Men om kvinnan upptäcker graviditeten tidigt, när den bara är några veckor gammal - då är det mer förståeligt att hon avslutar graviditeten där och då.

Alla aborter kommer inte bli barn i samma omfattning eftersom antalet oönskade graviditeter kommer att minska till följd av fler använder skydd, ökade vasektomier, etc. Det ser man redan.

Många saker är varken enkla eller lätta. Skiljsmässor sätter spår, aborter sätter spår, en okänd pappa sätter spår. Så är livet. Man hanterar det.

Fast det där visar ju hur djupt vi - eller "vi" - har sjunkit. Att vi inte längre kan se, att det är en alldeles förfärlig sak att göra. 

15-åringen kanske inte ska ha sex ännu..? DET är också ett område, där det kanske kommer att bli en ändring, när det inte längre finns abort som back-up-metod. Att det kommer att bli som förr, när föräldrar helt enkelt inte lät sina unga, ogifta döttrar vara ensamma med pojkar, utan pappa eller storebror hämtade med bil från skoldansen, i stället för att flickan fick sova över hos någon kompis (dit kanske ett par killar också följer med). Man minskar/eliminerar dessutom risken för våldtäkter på det sättet, och i alla fall DET borde glädja även feminister. 

För att hon bär på ett liv och det inte är rimligt att släcka det livet för att man inte har någon lust att bli förälder. Har man sex så bör man känna till att det kan leda till barn, och vill man absolut inte ha barn så ser man till att man är skyddad, t.ex med två preventivmedel. 

Du får det att låta som att man trollar in barnet i livmodern som straff? Det är ju ett resultat av att ha sex. Och nej, barn är inget straff utan tvärtom en gåva. Så det är väl 15-åringen som bör ändra syn och inte se det som ett straff. 

Det handlar inte om ett straff för sex utan att sexet ibland kan leda till oönskade graviditeter och då får man stå för konsekvenserna av det, genom att låta barnet födas. Det är inte ett straff utan en rimlig konsekvens. 

10 åriga, eller ännu värre, 5 åriga våldäktsoffer som blir gravida är inte vanligt och det är inte heller det som är den vanliga anledningen till abort idag. Varför fortsätter ni alltid dra upp våldtäkt? Är det för att ni själva innerst inne anser att andra anledningar inte går att försvara moraliskt? 

Sedan vet du inte ett dugg om vad jag gör för andra barn, och jag anser inte heller att man skryter om hur man hjälper andra människor som har det sämre. Det är dock ett mycket konstigt argument. Jag antar att man inte får vara emot kvinnomisshandel heller såvida inte man är villig att ta emot alla misshandlade kvinnor hemma och försörja dem?

+1 på det, och det som gullvivor insinuerar att vi inte kan leva med oss själva pga moral för andra anledningar är bara dumt. Vissa saker i mitt inlägg valde hon att ignorera, jag anser inte att allt liv är heligt och att man behöver, precis som i andra fall, väga ett liv mot ett annat och välja bort det ena. I abortfallet är det inte ens ett liv, bara en potential till liv som väljs bort.

Inte ens de allra tydligaste fallen, där enda barmhärtiga alternativet är abort vill hon diskutera. Hur ska hon då förstå de "vanligare" fallen? En familj som lever under existensminimum går under av ett barn till duger tydligen inte.

De flesta aborter gör inte av de skälen som du skriver om.Ofta handlar det om slarv ,både från män och kvinnor.Det vet de flesta om.

Man kommer ju ifrån detta, om tar bort den fria aborten, men tillåter abort upp till en viss vecka (max vecka  12 anser jag) efter en utredning, om vissa omständigheter verkligen bevisat föreligger. Dessutom tycker jag att kvinnorna i samband med aborten, starkt ska rekommenderas att sterlisera sig. Annars kommer de bara dit igen, och igen... och ekonom och orken har fortfarande inte blivit bättre. (Ska naturligtvis inte gälla vid våldtäkt, eller tillfälliga omständigheter som troligen kan förändras.)

Vidare är det bättre att bygga upp en stödapparat, så att så att familjerna kan få så mycket stöd att de kan ta hand om barnen själva om de vill. Det måste ju vara en väldig sorg att känna sig tvingad att abortera ett barn som man faktiskt vill ha, för att man inte har råd, är arbetslös, inte kan få dagisplats och sådana sociala skäl. Sedan får man tänka hela livet på hur gammal han eller hon skulle ha varit  nu, vad han/hon skulle ha hetat, hur han/hon hade gått ihop med syskonen... 

Ja, fast det står inget om skilsmässa i den amerikanska konstitutionen. Jag gissar att det inte gick att få på den tiden. Själv tycker jag att det ska gå att skilja sig (jag är själv skild...), men samtidigt är det nästan alltid bättre för barnen om de får växa upp lite, innan mamma börjar släpa hem diverse pojkvänner och "styvpappor". Dessutom kan det komma som en abrupt chock för den som INTE vill skiljas, att det kan gå så fort och lätt som det gör i Sverige. Sex månaders betänketid är ju INGET (och det gäller också bara tills yngsta barnet fyller 12, sedan är det ingen betänktetid alls). 

I Tyskland har de som vanligt mer genomtänkta lagar. Oavsett om det finns barn eller inte, så tar det ett år om båda är överens om skilsmässan, och tre år om bara en ena vill. Då har paret ett respektive tre år att hitta tillbaka till varandra - skilmässan blir inte ett ögonblicksbeslut i ren ilska över t.ex. en engångs-otrohet, eller något annat. Och det har också betydelse på det sättet, att mannen är skyldig att försörja kvinnan de tre åren, om hon inte skriver på för skilmässan, och hon får också bo kvar i huset även om det är hans. Det ger henne lite rådrum att skaffa utbildning, arbete och bostad. Som vi har är ju väldigt otryggt - en hemmfru kan åka ut på gatan utan varken inkomst eller bostad inom två-tre månader - så fort bodelningen är gjord. 
 Se ovan. En skilsmässa gynnar inte alltid kvinnan. Det kan även vara en trygghet för kvinnan, att mannen inte kan bara säga "jag skiljer mig", och sedan slänga ut henne på gatan utan pengar och bostad. Allt beror på omständigheterna. Det bästa vore väl om någon opartisk domstol skulle gå igenom alla omständigheterna, och döma så att det blir skäligt för båda. 

Det fattas något i din text, jag antar att du menar att hon vill ha barn, men han inte? Alltså, man behöver inte bo ihop under "separationsåren", utan det är till och med bättre att inte göra det (om man nu vill ha skilsmässa), för då är det större chans att domstolen tror på att paret verkligen inte levt som gifta under tiden, och alltså dömer till skilsmässa.

Så kvinnan i ditt exempel är fri att hitta en ny karl, flytta in hos honom och bli gravid. Dock kan hon inte gifta om sig förstås, förrän skilsmässan har gått igenom. Men detta har ju bara betydelse, om man behöver hjälp (konstgjord befruktning eller adoption) för att få barn. I de fallen krävs det att man är gift och DET skulle den ännu-äkta mannen kunna hindra, det stämmer.

Ja, faderskapet utreds i så fall med DNA-test, på samma sätt som i Sverige. (Och vid det laget är det nog få män som inte ger frun skilsmässa, så det torde vara ett icke-problem.)

Det handlar om att när man gifter sig, så åtar man sig ett ansvar för den andra parten. Och så måste det ju vara, om den ena lämnar sin bostad för att flytta hem  till den andre, slutar sitt arbete för att vara hemma med barn etc.. Alla beslut fattas med den premissen, att nu ska det vara vi två resten av livet: vi ska bo i det här huset och ha alla pengar tillsammans. Då är det inte vettigt, att den ena plötsligt - som en blixt från klar himmel - kan dra sig ur detta avtal.

...och som sagt: ingen tvingar folk att bo ihop under "die Trennungsjahre", alltså åren då de lever åtskilt. Man kan också inleda ett nytt förhållande, men naturligtvis inte ta hem den nya att bo tillsammans med maken eller frun. Det handlar om att den som väljer att ta ut skilsmässan, ska ha ett fortsatt ekonomiskt ansvar för den som blir lämnad, under en tidsrymd på upp till tre år (underhåll kan under vissa förhållanden fortsätta även efter att skilsmässan har gått igenom). Det tycker jag är rätt - det är en trygghet för främst kvinnan i de flesta fallen. 

Du vet att det finns gofta par som både flyttar och har separat ekonomi va?