Min sambo är oklar i frågan om barn.

Jag och min man har haft det lika dant tyvärr...
Det som "löste" problemet var att vi verkligen pratade igenom vad som gjorde honom tvekande och vart han stod i frågan.
När jag fick veta att han vill/kan tänka sig ett barn kunde jag landa lite i det och försökte fokusera på annat sålänge...

Hade han stått fast vid att det inte skulle bli hade det nog lutat mot separation för min längtan var så stor...

Om ni har svårt att prata om det så kanske det vore bra med parterapi?
Sånna diskussioner är svåra att hålla sakligt, att lyssna och förstå den andre osv, men om ni lyckas är det ett bra tips.
Typ berätta att det här är en viktig fråga för dig och att du vill att ni pratar om era egna känslor kring att skaffa barn och bli föräldrar. Inte ha som mål att han ska säga JA eller så utan bara dela känslorna med varandra och lyssna.
Det här är ju en sak ni vill dela med varandra, det ska vara fint och förstående oavsett hur samtalen slutar...

För oss var det ca ett år efter att vi öppet börjat prata med varandra på ovanstående sätt som han en dag sa att han vill ha barn. Det är nästan den bästa känslan jag haft. Och efter det delade vi besvikelse när mensen kom (även missfall gick vi igenom) och glädjen över plusset och alla stunder fram till idag när vår lille är två år.

Lycka till ????