Prov separation - tror någon att man är singel då?

Klart folk kan tro att du är singel om du bor ensam med barn. Men vad har det för betydelse vad folk tror? Om någon undrar är det bäst att säga som det är.

Det finns väl inget generellt "man" i det, det måste ju ni komma överens om, vad syftet med provseparationen är?

Är det att se om ni saknar varandra nog för att testa igen eller för att se om ni kan överleva ekonomiskt?

Och tekniskt sett skulle jag säga att det redan är slut om man gör så. Till 90% är det bara att parterna lurar sig själva att det finns något kvar och kanske någon av dem inbillar sig att det är snällare mot den andre att "fasa ut" på det viset.

Men det är det knappast någon i andra änden som tycker skulle jag säga -det bara slösar mer av deras tid som de kunde blivit lycklig med någon annan på.

Om du inte älskar någon men åtminstone fortfarande respekterar dem som person- slösa inte med deras liv och lycka utan stå för ditt beslut.

Det beror väl på vad ni kommer överens om. Ni får bestämma tillsammans om ni får träffa andra eller inte under provseparationen.

Men det är ju en ganska otydlig status att vara separerad på prov. Så om man kommer överens om att man inte får träffa andra men ni ska inte heller göra något med varandra. Man får inte vara med någon då alltså? Då ska man vara som i celibat under den tiden? Det är ju en konstig sak att be någon om egetligen. Hur länge förväntas man göra det? 

Då är det väl bättre att helt göra slut så att alla kan göra som de vill. Alternativt vara särbo. Då kan ni träffas som kärlekspar så ofta som ni tycker det passar men ändå ha vardagslivet åtskillt. Beroende på vad det är som inte funkar mellan er kanske det kan vara en lösning? 

Att göra slut på prov är precis som någon skriver ovan, en långsam utfasning. Som kanske känns mindre smärtsam för vissa men jobbigare för andra. 

Jag antar att ts förhoppning med separationen är att maken ska sitta hemma och sakna henne och komma till insikten att relationen är värd att kämpa för?

Jag tror tyvärr att ts istället har gett maken en snabbväg ut ur relationen. Hade han värdesatt relationen hade blotta tanken på separation gett honom motivation till att kämpa. 

Jag skulle inte se någon vits med en "prov-separation" om jag inte fått dejta. Jag kan dock inte föreställa mig att "prov-separera" eftersom jag inte har något intresse av att ta reda på om gräset är grönare på den andra sidan. Men så är inte heller mitt äktenskap en kamp, hade jag känt att mitt äktenskap varit det så hade jag säkert varit lika osäker som ts make. Jag vill få styrka och energi från mina relationer, hade inte pallat med motsatsen. 

Fast är separationen att ni är särbos eller singlar? Vad är syftet med att separera om ingenting blir skillnad?  På vilket sätt kommer han vilja kämpa för er två om ingenting förändras mer än adress? Hur ska han kunna veta vad han vill om ni fortsätter som vanligt och ni ses varje dag, har kanske sex ibland och planerar semester ihop? Vad är det han ska komma fram till om inte separationen betyder något och inte förändrar utgångsläget? 

Lider med dig.
Är i en liknande situation och det är skitjobbigt att inte veta. Man känner att man älskar personen och att man vill leva med denne men inte får någon riktig respons.
Styrkekramar!