4-åring som ljuger?

Min 4åring har börjat ljuga rätt oftas. Ibland är det saker där jag vet att han ljuger, då säger han efter ett tag "Haha, jag skojade!" och ibland är det för att det passar honom. Tex. när jag frågar om han har tvättat händerna och han påstår att han har gjort det, för han vill inte tvätta dem.
Jag antar att det beror på att de i den åldern fattar att man kan ljuga.

hur brukar du hantera situationen då när han ljuger? säger ni att det är fel att ljuga eller låter du honom hållas?

Jag hade inte gjort någon stor grej av en fyraåring som ljuger och jag hade inte skuldbelagt barnet. Barn i den ålder har väldigt rik fantasi och kan ha svårt att skilja på verkligheten och fantasin i dess huvud. Barn i den åldern ljuger oftast inte av illvilja eller för att sätta dit nån. Dom ljuger, eller hittar på historier skulle jag snarare kalla det, därför att det pågår så otroligt mycket i deras huvud. Det finns ingen forskning som stödjer att det skulle vara så att barn i den åldern som ljuger skulle växa upp till lögnare.

Det är lite olika, beroende vad det är han ljuger om. Säger han något i stil med "X (förskoleläraren) slog mig idag!" kan jag svara något som "Jaha, ska jag verkligen tro på det?" och om han fortsätter säger jag tex. "Oi, då måste jag väl prata med X imorgon, jag ska verkligen säger till henne att hon inte får göra såhär." och där brukar han sedan skratta att han bara skojade.
Är det lögner som exempeln med att tvätta händerna blir jag irriterad och då säger jag till på skarpen. För då ser jag det som en medveten lögn för att han ska få som han vill. Och det vill jag att han vet att det är inte okej på något sätt att ljuga för att få sin vilja igenom. Fast jag har inte än hittat ett vettigt sätt att hantera det. För det är oacceptabelt för mig, men samtidig är det nog svårt för honom att se skillnad på sånt och fantasilekar - då "ljugar" han ju hela tiden, när han hittar på historier.

Så jag vet inte hur jag ska bäst bemöta det, kanske någon annan som kommer har tipps. I alla fall kommer jag inte ignorera det, för som sagt är det helt oacceptabelt för mig och med min son är det så att han inte kommer att sluta bara man inte gör någon grej av det - det har jag testad tidigare med andra saker (tex. med skällsord) och det fungerade inte. Det blir bara mer och mer och ju längre jag låter honom håller på, desto värre blir det och desto svårare blir det att få honom att sluta. Han testar också mycket och länge, så man måste vara väldig tydlig med honom och sträng från början.
Dottern var helt annorlunda i det avseendet, med henne hade det varit tillräklig att säger till några gånger och kanske hade det behövts en konsekvens 1-2 gånger och sedan var temat avklarat. Inte med sonen dock ...

Alltså, du var tvungen att gå och fråga pappan om han kastat en bok i huvudet på ert barn....? Vad har ni för problem i er familj egentligen...?

Alla småbarn ljuger, en del mer och en del mindre. Det som är viktigt är att de fattar att man inte kan lita på vad de säger om de ljuger, och att det ibland kan vara väldigt viktiga saker det handlar om där man måste veta sanningen. Pränta in i huvudet på dem hur viktigt det är att man är ärlig, precis som med allting annat de lär sig så måste det upprepas oändliga gånger.

Tänk om det är pappa som ljuger? Det kanske man ändå ska ha med sig.

Hursomhelst finns det ingen anledning att göra nån grej av en fyraåring som fabulerar.

Jag håller med de andra om att det är vanligt att barn ljuger i den åldern, och tänker att det är en utvecklingsfas som dels handlar om fantasi och språk, och dels om upptäckten att man kan få fördelar eller framkalla reaktioner genom att säga saker som inte är sanna. 

Det är en intressantare fråga hur man som vuxen ska hantera det. Är det en uppenbar fantasi så spelar jag ibland med bara för att ha en konversation tills han säger lurad, och då skrattar jag. Ibland skojar vi bort det. Ibland har han berättat om situationer på förskolan som inte är direkt lögn, men kanske överdrift. Då tänker jag att det är för att det är svårt för så små barn att förhålla sig proportionerligt, och att små saker kan uppfattas stort för barn. Då lyssnar jag och säger inte emot men hjälper barnet att tänka på olika scenarier, att det kanske inte var just så som han uppfattade det. 

Är det däremot viktiga saker, typ att han säger att han har tvättat händerna trots att han inte har, så säger jag till på skarpen. För ett tag sedan upptäckte han att han kunde slippa äta upp middagen om han påstod att han hade ont i magen, då förklarade vi varför man absolut inte ska säga så om det inte är sant. Skylla ifrån sig eller falskt beskylla andra som i ditt fall har vi också varit tydliga med att det inte är acceptabelt. Vår son är 5 nu och kommit över värsta fasen, och jag upplevde att det funkade, det räckte att säga till ett par gånger så var det slut. 

Varför anser du pappans nekande vara bevis på att barnet ljuger? 

Barn i den åldern förstår inte skillnaden mellan sanning och fantasi. De ljuger inte medvetet, så det vore helt missriktat att börja moralisera. Om något så kan man ju kanske försöka att långsamt väcka medvetenheten om att det som bara är fantasi inte är på riktigt. Men det är lite tidigt än. 

Nej, jag tror inte att pappan skulle göra något sånt. Inga såna tendenser alls. I det här fallet ville jag väcka en reaktion hos dottern, typ att om man ljuger kommer det alltid fram. När hon sa flera dagar i rad att hon varken fick frukost eller lunch på förskolan, men ändå såg fläckar av lingonsylt på koftan så vet jag ju att hon hittar på. Men ändå känner jag att jag måste lyfta ämnet med personalen. Det kanske är konstigt? Det har jag då aldrig tänkt på 

Jag tycker man får skilja på lögn och lögn. Att hennes pappa har kastat en bok i huvudet på henne är ett exempel på en farlig lögn. För tänk om någon gör det på riktigt så tror ni inte på det för hon så ofta hittar på eller tvärtom att ni anklagar någon som är oskyldig. Nästa gång det händer tycker jag du/ni/din man ska förklara konsekvenserna av en sån lögn. 

Tvätta händerna och liknande förstår jag att du blir irriterad på, det hade jag också blivit. 

Att hon inte fick lunch i skolan och liknande hade jag prata struntat i. Säg jaha och börja prata om något annat, ge det ingen uppmärksamhet så slutar det vara kul. 

Hur vet man om barnen ljuger? Jag bävar för den dagen jag står inför det dilemmat. 

Jag undrar alltså hur man kan vara säker på att när de ändrar sin historia, tex. om någon slagit hen eller kastat en bok i huvudet, inte gör det för att de istället då är rädda för konsekvenserna från den personen? 

Kan en 4-åring dra såna slutsatser? Eller när kan de det? 

 

Ja , ibland kan man se bevis att barnet fabulerar , men det är också farligt att ta för givet att om ett barn och en vuxen säger olika saker är det alltid barnet som ljuger. 

Och vem lämnar sina barn med någon man tror ska misshandla barnet? Och det förekommer ändå?

Det är oftast hon hittar på saker när hon vill dra ut på att gå och lägga sig. Hon säger ofta att hon till exempel har ont i magen när är dags att plocka ihop leksakerna för att få slippa. Det händer så ofta att hon på förskolan än en gång sa att hon hade ont i magen, pedagogerna trodde att hon hittade på och sedan kräktes hon en stund senare. Så konsekvenserna blir ju precis som du säger, att man börjar ta för givet att hon hittar på även när det är sanning. Hoppas det är en fas som går över 

Stor igenkänning på detta fenomen med en 3åring och en 5åring i huset...

I mitt fall blir det dock ytterligare en nivå på detta då jag är separerad och min x-fru tar allt barnen säger och spinner vidare på det med överdrifter och överdramatisering.... Sen spring hon till Soc o gör orosanmälningar.

Vi är välkända på lokala socialkontoret nu om man säger så, barnen bor dock fortfarande varannan vecka och vi har kvar gemensam vårdnad, till min x-frus stora besvikelse.

Om ett barn, som min son, ljuger för att få som han vill eller för att slippa göra något han inte vill, är det tydligen medvetet.
Något annat är det såklart med fantasi under leken, eller också med överdrifter som "Jag fick ingen mat!" när barnet kanske ville ha mer efterätt men inte fick och då kan det väl kännas för barnet som om hen inte fick något alls.

När ungen var lite äldre än din, 5-6, hade hon en fas av "jag upplevde det". Hade hon hittat på något och jag påpekade att det där har inte hänt så påpekade hon att nej det har inte hänt men hon upplevde det så.

Kunde vara helt knepiga saker som att "pappa köpte alla ägg i butiken"  och pappan hade köpt 3 paket ägg (han äter mycket ägg). 

Barn i den här åldern kan plötsligt upptäcka att det går att ljuga. Jag har arbetat många år i förskolan och jag lärde mig väl kanske till slut - på riktigt - när jag fick barn själv, kring den mest effektiva biten, kring hur man ska göra och den tillämpar jag på vartenda barn på mitt jobb sedan dess och det gör att jag faktiskt kan lita på barnen.

Varje gång ett barn säger någonting som jag tror är en lögn. (en lögn behöver inte vara en lögn. Det kan också vara barnets uppfattning av situationen eller att de faktiskt talar sanning) så ber jag dem berätta. Jag lägger ingen värdering alls utan matar på med frågor tills jag har fått en uppfattning om vad som hände och jag bekräftar också barnets känslor, utan att vara nedvärderande eller orolig.

När min son var 4 år, så sade han att hans pappa slog honom. Jag svarade i praktiken så här: "Men oj! Jag förstår att du är ledsen! Kan du berätta?" Min son sade: "Ja-a, pappa SLOG mig." varpå jag svarade Var då? Hur då? Hur mådde du då? Hur då, på armen - men nej, jag ser ingenting där, men det kan ju förstås göra ont ändå, även om det inte syns. Hur gjorde han med sin hand?

Och så fortsatte det, tills jag fick reda på att pappa hade råkat riva honom med sin nagel när han skulle dra tröjan över huvudet...

Så där gör jag med barnen på mitt jobb också. Det gäller att man har tid när man väl drar igång, och sällan är förskolepersonal/föräldrar så elaka som barn påstår, men man måste ju trots det bekräfta känslan. Jag vet inte hur många gånger per vecka jag säger att: "Jag förstår precis vad du känner. Det är verkligen jobbigt när man känner sig orättvist behandlad/att man upplever att någon sade så till dig/att pappa tog på dig överdragsbyxorna och råkade göra illa dig eftersom hans gummisnodd på jackärmen gick sönder så att du fick den på magen." (autentiskt exempel från idag - men nu är det kanske bättre? Känns det bra nu? Vill du ha ett plåster?)

När barn VERKLIGEN råkar illa ut (som tur är, så är det inte ofta) så brukar de vilja prata om vad som - verkligen händer då.) Dessutom har barn en tendens att inte ljuga mer om de vet att någon verkligen lyssnar och tar dem på allvar. Sedan lär man ju sig som förälder/förskolepersonal att bara för att man skrapar knät, så är det inte Kalle eller Olles fel, typ, lika gärna som man lär sig att ja, Pappa här, kan tvinga på ungen brallor utan att det är katastrof och då måste man ju säga att: "Vet du vad, det är 5 grader kallt ute, man kan inte gå ut utan byxor och pappa slår inte dig för att han till slut fick på dig brallorna."

 

Jag tror att det bästa är att ta det lite chill. Sen ibland kan man ju absolut prata kring lögner och vad de kan få för konsekvenser, men inte hela tiden. 

När det gäller handtvätt (och senare även tandborstning) så lär man ju känna sitt barn. Då vet man att vissa barn alltid kommer att ljuga om att de tvättat händerna eller borsta tänderna för att de vill slippa. Då är det ingen idé att fråga på ett seriöst sätt, utan då gäller det att vara uppmärksam på vad barnet gör.

Som med det mesta i föräldraskapet är det viktigaste att vara en god förebild och ha genuina samtal med sina barn. Och det kan ju vara en utmaning i sig eftersom man ju drar en och annan vit lögn själv till sina barn.