"stanna kvar för barnens skull". Varför använder ni det idiotiska argumentet?

Alltså, om det är ständiga bråk, eller kylig stämning, eller om den ena föräldern brister eller är elak, finns det ju skäl att skilja sig. Ungefär som vid våld eller missbruk. Det klart att barn inte mår bra av att växa upp i en sån miljö. Att en del sedan känner sig tvingade att stanna i sådana relationer för att de inte tror sig kunna skydda barnen på annat sätt, är hemskt. Men detta är ju inte samma sak som att lämna för att gnistan saknas eller för att man har blivit mer som kompisar. Jag dömer ingen, men barn bryr sig inte om passion mellan föräldrarna, eller föräldrarnas samliv, så länge föräldrarna trivs ihop, inte bråkar för mycket och ingen är elak. Däremot känner barn fort av otrivsel. Men huruvida det är rätt eller fel att bryta upp, beror ju helt på situationen och hur länge man har kämpat. Passion kan man inte alltid räkna med, men är förhållandet stendött förstår jag om det blir ohållbart i längden.

Hur många skiljer sig för att gnistan saknas? Eller för att man inte är lika förälskad som i början? Ärligt talat, hur många med barn skiljer sig för att de tror att livet ska vara som i en Hollywoodfilm? Det vanligaste verkar snarare vara att man kämpar på, ibland även fast man inte borde göra det. Men det är skillnad på ett mindre passionerat förhållande och ett stendött förhållande. Sen säger det sig själv att om barnen inte har märkt av problemen nämnvärt, vill de självklart inte att föräldrarna skiljer sig. I det avseendet måste man givetvis vara ärlig mot sig själv och fråga sig vad som verkligen är bäst för barnen. Men här kommer det andra in. Att föräldrarna är sina barns främsta förebilder. Det är främst via föräldrarna barnen lär sig hur ett förhållande ska vara, vilket kommer att forma deras egna relationer i framtiden. Det är DETTA barnpsykologer menar. Inte att livet ska vara som en romantisk film, men är förhållandet stendött lär man sina barn att det är normalt.