Anonym (A) skrev 2022-01-03 15:07:36 följande:
Alltså.
Jag orkar inte läsa sådana här trådar för de är alltid så jäkla mästrande. Hur du än gör kommer det att vara FEL enligt besserwissrarna på familjeliv. Och jäklar i min lilla låda hur idiotförklarad du blir samtidigt. För att inte snacka om barnplågare och jada jada.
Det viktigaste är ju ändå att det känns RÄTT och att du verkligen tror på en framtid tillsammans tänker jag. När det sker är ju helt jävla omöjligt att säga. Det kan vara ögonblickligen eller ta ett år eller två eller en halv livstid.
Jag tex visste i samma ögonblick jag mötte min sambo att det är HAN jag väntat på i halva mitt liv, att det är VI tills någon av oss dör. Min kollega å andra sidan gick och gifte sig häromåret efter 43 år som förlovade. Det hade inte känts rätt innand ess.
Hur introducerar du nya vänner? Pratar lite om dem, pratar mera om dem och pratar lite till. Bjuder på en fika, två gånger och kanske tio gånger. Sen blir det någon middag och tjolahopp, rätt somd et är har människan sovit över. Ungefär så brukar jag introducera nya vänner. Och det är ju vad han är eller borde vara, en väldigt kär vän. Det är ju inte svårare än så tänker jag. Tror att man ska ta den enkla vägen via fika och avancera istället för att göra det avancerat från början.
Jag är verkligen rätt chokad över hur denna tråd spårat ut... Läste en annan om särboskap, där det var flera som träffats i våras 21, och levde som särbos, ,med barn involverade. INGEN kom där och påpekade att gud, hur har ni introducerat barnen redan... Så ligger väl i hur man ställer frågan... Och att jag nämnde planer på att flytta ihop och eventuellt gemensamma barn...
Jag har träffat denna man nästan dagligen sedan vi träffades, vi spenderar all gemensam fritid ihop, alla nätter när jag ej varit med barnen. Vi har upplevt en gemensam hård tragedi,plus ett dödsfall inom hans familj. Vi har nog gått igenom väldigt mycket på kort tid. Självklart ser vi fortfarande på varandra genom rosa glasögon. Men vafan, vi vill ju leva ihop.
Sen är han ju barnlös, så om vi vill ha barn ihop, har vi ju inte flera år tid. Undrar vad jag skulle få som svar i en tråd om 5 år, där jag beklagar mig att vi väntade i 5 år och är nu för gamla för barn. Då skulle man få höra att det är mitt eget fel.
Detta är enda mannen som jag introducerar för mina barn sen att jag skiljt mig från deras pappa. Jag har ett bra omdömme, och mina barns välmående är nummer 1. Jag skulle aldrig introducera dem till en man jag inte ser en seriös framtid med. Vi har även disskuterat detta en hel del. Och välat vänta tills vi är säkra.
