Under IVF-behandling - vill ni följas åt?
Och det är klart man får vara avundsjuk och tycka det är orättvist, för så är det. Dessa känslor är så svartmålade och förbjudna att känna/ tala om, men det är ju så det känns för oss utan att missunna/tycka illa om den andra parten. Kanske också lite lättande att låta sig själv känna så, för det är en orättvis situation vi är i! De andra har ju vunnit högvinsten i livets lotteri.
Sen påminner jag mig själv, ofta om, alla gravida/nyförlösta man ser på stan och man känner avund för - jag vet inte vilken resa de har gjort. De kanske har längtat i många många år, troligtvis inte, men man vet ju inget om deras resa.
Annat ämne:
Vilken klinik går ni till?
Eller hur, det är viktigt att dessa känslor får synliggöras. Det är sjukt orättvist att vi behöver gå igenom detta svåra, livet kan vara så skoningslöst.
Där sa du nåt! Jag kan snegla surt och avundsjukt på alla mammor med vagnar och tänka att "jaha, så där ser livet på en räkmacka ut", men ibland sansar jag mig och tänker att vad vet jag om deras liv. Ingenting! Brukar ändå känna viss ödmjukhet när jag ser lite äldre mammor med spädisar, för då har de kanske ändå haft det lite tufft :)
Jag går på Reproduktionsmed. på Sahlgrenska i Gbg.