Pewc skrev 2021-10-03 21:35:44 följande:
Jag kände väll innerst inne att allt inte va som det skulle... Magen blev inte större, jag kände inga rörelser.. på något vis visats jag redan, men försökte och lyckade hela tiden övertala mig själv om att allt va bra. Och det samma gjorde alla runt mig. Missfall efter vecka 12 är ju så himla ovanligt egentligen, och trodde verkligen inte att det skulle hända mig. Så jag väntade till rul... Ingen blödning, ingen tecken alls på missfall. Jag hoppades så hårt att allt skulle vara normalt, men såg ju snabbt att bebis inte hade växt när vi började ultraljudet. Det va min fjärde graviditet.
Det har gått upp och ner måste jag nog säga! Upplevelsen förde mig och min sambo närmare varandra. Jag hade också tre barn hemma så kunde inte låta det knäcka mig. Va tvungen att leva vidare. Det för mindre ont för varje dag som går. Jag har alltid haft lätt för att bli gravid, men så blev det inte efter missfallet.. vi försökte månad efter månad. Men inget hände.. sen i november förra året blev jag äntligen gravid igen. Mådde så himla dåligt då! Alla dåliga känslor som jag trodde jag "glömt" kom tillbaka som en våg över mig. Trodde jag skulle drunkna.. va så orolig för att få missfall igen. Va på tidigt ultraljud, och där visar det sig att det inte blir någon bebis den gången heller.. spola fram till maj/ juni i år och jag plussar igen. Den här gången har jag fått behålla min graviditet och är idag i vecka 21+4. Såg bebis på rul för snart två veckor sedan och allt såg jättebra ut. Nu kan jag andas.. nu tror jag verkligen att jag kommer att få min bebis!
Vi fick inte veta varför han dog och dom ville inte obdusera.. dom sa att man inte gör det så tidigt. Vet inte om det skulle ha spelat nån roll heller. Vad sa dom till er då?
Men fy. Det är min mardröm nu, att det ska ta lång tid att bli gravid igen, alternativt att jag aldrig blir det. Den tanken är nästan jobbigare just nu än att det blev som det blev. Får jag fråga vilken ålder Du var i då Du fick Ditt sena MA? Det är verkligen tur i den situationen att man har de barn man har, skulle lätt kunna sjunka alldeles för djupt i sorgen annars.
Åh, så glad jag är att höra att Du nu verkar bära på en frisk bäbis och att allt gått bra så här långt. Njut. Jag känner så här i efterhand att jag njöt alldeles för lite de veckor jag var lyckligt ovetande om vad som skulle ske. Men så mådde jag också fruktansvärt illa. Vilket ju barnmorskan sa var ett bra tecken på att Liten mådde bra. Om hon bara vetat.
