Bonusbarn i sovrummet

Jag hade också blivit skitsur om jag haft en partner som inte ville att mina barn skulle vara i vår säng, som om de vore smutsiga. Så okänsligt!

De sover inte i sängen utan ligger bara där under kvällen/dagen. Nu är det tyvärr så att jag pluggar och inte har möjlighet att betala något mer i hyra och min sambo verkar inte prioritera det i sin ekonomi ( det är ju dom sagt inte mina barn och jag tycker inte att jag ska behöva betala för dom alls då jag har egna utgifter och dåligt med pengar). Jag har dessutom cancer så att nej, det är inte ett alternativ för mig att sova på någon bäddsoffa och jag vill inte ha barnen och deras ?skit? i min säng.

Jättefint av er andra som absolut inte har något emot att sova i vardagsrummet, men återigen, det är ingen lösning i detta fall.

Men tack snälla för att ni kallar mig okänslig utan att känna till verken situationen eller barnen!

Men tack snälla för att ni kallar mig okänslig utan att känna till verken situationen eller barnen!

Jag förstår dig helt och hållet. Skulle inte vilja ha mina egna barn i sängen efter de tränat heller. Tycker det är helt rätt att ni ska ha ett eget sovrum och att barnen delar. Vilket i-landsproblem att man inte skulle kunna dela ett stort rum med ett syskon varannan vecka. Förstår inte problemet. Självklart kan de det och det är bara nyttigt att lära sig komma överens med sitt syskon samt inse att inte precis hela världen cirkulerar kring en själv bara för att man är barn. Är det på något sätt förberedande för verkligheten? De vuxna i ett hem har också behov och att de två vuxna som bor i hemmet varje dag, varje vecka har ett av två sovrum är 100% rimligt.

Ställ en tältsäng i något rum, så är problemet löst, eller avdela en bit av vardagsrummet/köket eller någonting annat.

Alltså, man kan göra ganska mycket på liten yta ifall man har behov av mer plats. Jag, nattarbetande sambo, två katter och barn bodde i en 2-rumslägenhet. Vi lyckades klämma in en 90-säng i klädkammaren som alternerades mellan oss beroende av vem som behövde mest avskildhet för tillfället.

Kanske behöver inte ens barnet ett sovrum, utan bara någonstans att vara i fred?

Man kan använda sig av kallaxhyllor som rumsavdelare för att få en liten vrå för sig själv. Finns det ett kök att sitta i? Kan man få plats med ett litet hörn där, så att det av barnet som har mest behov av att vara ensam kan sitta i fred en liten stund? Kanske räcker det med en rumsavdelare och en fåtölj eller ett skrivbord i hallen, som man kan plocka bort när barnen inte är på besök?

Lägg gärna upp en skiss på hur lägenheten är planerad så kan jag kanske komma med tips. Jag bott på de mest konstiga vis för att få plats genom åren (alltifrån kontor eller sovrum i klädkammare, till sovrum i kök, till sovrum eller kontor i en del av hallen.)

Tack för tipset! Ser det dock svårt med hemmakontor i både kök och vardagsrum samt behöv av att torka tvätt i vardagsrummet (då båda barnen tycker att kläderna ska tvättas efter varje användning), och barnen som sagt har det största sovrummet. Vi köpte våningssäng till dom förra året för att de skulle ?slippa se varann? när de är i samma rum men eftersom de har svårt att respektera varann och ha en lämplig ljudvolym är det svårt. De kan givetvis hänga i köket, eller i vardagsrummet med oss vilket vi alltid bjuder in dom till att göra, men det brukar ändå vara våran säng som blir mest attraktivt för dom och det är där jag inte känner mig bekväm. Har tyvärr ingen klädkammare heller..

Men skickar gärna en skiss i morgon ifall du vill titta!

Men va?

Alltså, det är ju "fint" att folk vill uppoffra ihjälsig för bonusar osv. För barn i allmänhet. Men för mig beror det ju alltid på vad uppoffringen kostar. När min dotter vill att jag ska hålla mig i samma rum som hon, helst bäras (hon är liten), så kan jag göra det ibland. Dock inte alltid. Det ska lagas mat, tvättas och städas osv. Bara för att man gör barnet till lags på ett sätt betyder det inte att det är det bästa långsiktigt.

Om du tvingades bo på bäddsoffa skulle du antagligen sova mycket sämre, och vara en sämre bonusmamma, kanske en sämre partner och en sämre anställd?

Jag vet familjer som inte är bonus där barnen delat rum hela uppväxten. Inte skriks det om att föräldrarna ska bo på bäddsoffa där!

Sen tycler jag att det kan finnas många lösningar. Stör storebror med ljud så sätts det en gräns då storebror inte får ha ljus igång, t ex kl 20 då en 10-åring normalt ska sova (om inte tidigare). Kommer 10-årongen då och säger stt storebror har ljud, kontrollera detta, säg till storebror och händer det igen blir storebror av medson pryl.

I er sovrum föreslår jag sedan att detfinns en madrass. Killarna är välkomna till er, men inte i er säng. Bara att ta med sig sitt täcke och kudde så finns madrass med lakan färdigt.

Det är inte ok att tvingas sova med ungdomar i puberteten, och inte med oduschade barn heller. Men där kanske en ny duschrum ska på plats.

För pappan är såklart allt det här väldigt känsligt. Han har antagligen en massa dåligt samvete för skilsmässa och varannan vecka.

Kanske kan det gå att ta upp samtalet som "hej, jag skulle vilja hitta en lösning som gör att vi alla fyra kan må bra när vi bor tillsammans". Kamskekan ni göra mer för att killarna ska trivas i sitt rum. Kanske kan ni göra något för att du inte ska behöva känna dig obekväm i din säng?

Fast nu har du valt att träffa någon som har barn så att säga att det inte är ?dina? barn visar ju bara att du förmodligen hade låtit dina egna barn sovit mellan er. Du får ta det som att dom är dina med.

Beklagar din cancer hoppas du bekämpar den.