Orkar inte, slut som människa, sonen så otroligt elak

Jag tror också att vi är så olika som människor och föräldrar. Och hur man ser på saker.

För min del så skulle jag även vända ryggen till om min son åkte fast för våldtäkt eller misshandel. Mord.

Det är inte fel att ta sin hand ifrån sina barn, även om det för vissa är heligt.

Jag skulle låta meddela att dörren står öppen och jag finns här, men när du kommer tillbaka är det på mina villkor.

Om man gjort det man kan-hur länge ska man hålla på?

Jag hade aldrig orkat och det kommer bara att bli värre.

Som många redan skrivit.

Låt sonen bo hos pappan om det är vad de båda vill, men gör samtidigt klart att det är inte bara att dumpa tillbaka när det passar utan det ska göras upp med dig och då gäller dina regler, inklusive medicinering.

...och vad skulle det innebära rent praktiskt?

Var nästan som att läsa om sig själv. Liknande situation fast en pappa som dricker. Trots att det har varit endast varannan helg umgänge med pappan så var pappa gud och allt hos mig var dåligt. Fick inte utredning på sonen då pappa inte upplevde samma sak, skyllde på mig att jag var en dålig mor. När sonen kraschade totalt blev det äntligen utredning när han var 11 år (efter 5 års tjatande på Bup). ADHD och trotssyndrom. Efter år av utbrott ville sonen själv ha medicin. Så pappan hade inte mycket att säga till där. Men då började det med att pappan tyckte att det är fjantigt med medicin och inget man behöver. Så sonen ville inte ta medicinen. Tjafs varje morgon för att få i honom medicin pga pappan. Våran räddning blev att pappan gick över gränsen när sonen hade ett utbrott hos honom. Socialen valde att polisanmäla honom. Vilket resulterade i att de inte fick ha kontakt på något sätt så länge undersökningen var pågående. Lyckades sen dra ut på det till nästan 1 år utan kontakt. Fick en helt annan son efter bara 2-3 månader, blev inte påverkad av pappan på något sätt. Nu är det kontakt igen. Men efter nya incidenter kring alkohol har de endast dagumgänge 1 dag varannan helg. Sonen har nu som snart 14-åring börjat fatta att det inte är så dåligt hos mamma med regler och struktur. Och att pappan inte är den bästa pappan man kan ha.

Har inte mycket råd till dig. Men rekommenderar att spela in alla samtal med sonen och pappan. Det var min räddning för att äntligen få bevis för hur det var hos pappan vilket då också ledde till polisanmälan (han blev även dömd kan jag säga!)

Vill sonen själv ta medicin? Tror det också kan hjälpa om han skulle säga det till Bup, det gjorde det för våran del i alla fall. Vi fick lugnande medicin (Atarax) innan utredningen var klar, kolla om det är något ni kan få utan godkännande av pappan. Gjorde stor skillnad för oss och minskade reellt på alla utbrott. Du kan även begära att få träffa Bup utan pappan närvarande, det gjorde jag för att sonen annars inte skulle säga något heller. Pappan kan få separata tider för sig själv.

Jag tänkte också på att ge upp, låta sonen bo hos pappan för man orkade inte mer. Men det skulle betyda att jag gav upp på sonen och en bra framtid för honom ( skulle inte bli något av honom förutom att han skulle följa i pappans fotspår vad gäller alkohol tror jag) och det kunde jag bara inte låta ske. Han är precis som du också säger trots allt mitt barn som jag älskar och vill det bästa för.

Hoppas det blir bra för er. Håller tummarna att det snart vänder för er med!

Spela in.

Be om mer hjälp.

Ring alla instanser du kan.

Be om avlastning.

Du kan ringa soc samt LSS.

De kommer inte att göra det, det är inte det de gör som en första sak.

Förstår att det känns jobbigt.

TS om jag vore du skulle jag släppa den sonen, temporärt i alla fall. Det kan tyckas hårt men varför utsätta sig för exets manipulationer och pojkens vidriga utbrott. Du måste tänka på din egen hälsa. Och kanske, efter en tid, kanske år, börjar pojken tänka till. Du kan hålla kontakten utan han bor hos dig eller utan att ni träffas. Några sms i veckan, julklapp och födelsedagspresent. Men du måste ta itu med dig själv och bli hel igen.

Kära du.

Jag tycker enormt synd om dig.

Du har andra barn som du måste skydda. Jag tror inte att det här slutar väl.

Du har haft ett enormt tålamod. Släpp taget. Låt pappa ta hand om honom.

Nej din son omfattas ej av LSS.

Du har helt rätt i att kommunen står för LSS.

Skriva över papper på enskild vårdnad till pappan ska du INTE göra, fundera inte en på det som ett alternativ. Aven om det kanske blir så att han flyttar dit.

TS, varför kommer du inte kontakta socialen så att din son kan få hjälp NU, inte när pappan slänger ut honom. Ska din son verkligen behöva få uppleva det? Förlåt att jag låter hård, men det finns exakt ingenting att vänta på.

Enbart medicinering kommer inte hjälpa mot alla problem som dessutom kanske förvärras av att enbart bo hos pappan. Din son behöver hjälp på flera plan och så snart som möjligt. Du som mamma måste ta det ansvaret, åtminstone att meddela socialen hur din son har det och att du inte orkar mer.

Ett tips från egen erfarenhet. Jag tänker att du bör ligga steget före. Vad händer om någon annan nu gör Soc anmälan, tex skolan eller kompisars föräldrar och du blir indragen i utredning som kommer att visa att varken du eller pappan sökt hjälp trots tydliga signaler?

Det må hända att soc inte alltid gör det dem ska, men om du initierar en utredning pga oro för sonens beteende och det faktum att pappan vägrar medicinering, så har du visat att du bryr dig.

Du bör inte vara mer rädd för "vad andra ska tycka" eller att ni ska bli "svartmålade" än vad du bör vara för hur det ska gå för sonen. Han verkar ligga väldigt illa till med tanke på sitt beteende, så gör inte du något så lär andra reagera snart.

Låt sonen bo hos pappa då han iaf har respekt för honom. Han kommer att saknar dig och din värme efter ett tag. Du kan inte förgöra dig själv på detta sätt. Inga materiella ting kommer att hjälpa. Sluta köp saker. Han behöver strikta rutiner och se att hans beteende får konsekvenser. Har han ingen idrott han utövar?

Helt absurt att två vuxna människor trippar på tå och är rädda för en 12åring. Snacka om att ni gjort honom en björntjänst..

Tro mig, jag hade det i princip likadant. Alla trodde det var mitt hem det var fel på eftersom det var där sonen agerade ut.

Mitt ex är narcissist och extremt manipulativ, erkände aldrig att det fanns svårigheter hemma hos honom, men när jag började ana att skolan avsåg att göra en anmälan till soc, då såg jag min chans och anmälde innan. Talade tydligt om hur situationen var och att vi och sonen var i behov av hjälp.

Du måste förstås göra det du tror blir bäst, men fundera på hur du ska agera när/om någon utanför gör anmälan.

Det som blev bättre var att vi (jag och pappan) fick ögonen på oss. Jag fick ensam berätta min bild av situationen liksom pappan, sen fick vi ett gemensamt möte och slutligen ett då sonen var med.

Finns säker 100 varianter på hur de gör, men uttrycker man en statk oro så är vanligen personliga möten och formulär att fylla i av bl.a skola, det vanligaste.

Jag var öppen och tydlig till sonen hela tiden: "nu har jag verkligen försökt lösa den här situationen på alla sätt (han var även hemmasittare) men nu kan jag inget mer och eftersom jag älskar dig mest av allt och vill att du ska må bra så måste jag nu ta hjälp utifrån..."

Nåt i den stilen. Jag var även tydlig med att visa mina känslor utan att straffa eller skuldbelägga, typ att "det du säger gör mig verkligen ledsen".

Sen hjälpte det att pappan träffade en ny som han kunde lägga fokus på istället för att jävlas med mig, då blev han plötsligt mer samarbetsvillig (dumt att riskera att få ett barn på 100% när man vill umgås med flickvännen).

Nu, snart 2 år senare, har jag och sonen en mycket trygg relation. Tryggare än den han har med sin pappa. Pappa är rolig och ger en prylar, men det är mamma man kommer till när man verkligen behöver hjälp.

Jag hoppas verkligen er situation löser sig!