Abort 3e barnet eller inte?

Vill tillägga att jag mådde fantastikt efter 1a barnet. Var verkligen i en bebisbubbla. Andra barnet mådde jag fruktansvärt.  =( och vill inte må sådär igen. Vill inte att något barn ska känna sig försummat. Lillebror är fortfarande liten =( 

Skriv en lista för nackdelar och fördelar.Oavsett beslutet blir det jobbig sits.Livet går vidare.

Skriv en lista för nackdelar och fördelar.Oavsett beslutet blir det jobbig sits.Livet går vidare.

Du säger ju själv att du/ni varken kan ge det ofödda barnet eller nuvarande familj ett så bra liv som du vill om du behåller. Du vill inte ens ha barnet. Varför överväga att behålla då? Låter som att beslutet borde vara självklart. Sedan kan det naturligtvis kännas jobbigt att göra abort av känslomässiga skäl, men den sorgen går att bearbeta. Inget barn ska behöva komma till världen för att föräldrarna tyckte det var för jobbigt att göra abort. Det är helt enkelt inte rättvist.

Tack. Behövde läsa detta! Det skulle absolut kännas som att vi endast behåller barnet pga känslomässiga skäl. Dåligt samvete.. "vem skulle detta barn vara? Hur skulle barnet se ut?". Men även kommentarer som "En abort kan man ångra, men ett barn ångrar man aldrig"- och det är ju sant!

Jag älskar ju mina 2 barn enormt. Och skulle älska 3an också. Men orken finns ju inte. Jag orkar knappt med småbarnslivet nu och tycker mycket är jobbigt. Så beslutet är ju typ självklart ='( 

Jag tycker du resonerar klokt och jag förstår till 100 procent dina tankegångar. Men du får väl tänka på att dina redan existerande barn betyder mest och att de förtjänar att ha den bästa mamman du kan vara. Jag är precis som du oplanerad med nummer tre. Mina barn är lite äldre. Jag har också gått i dina tankar och är livrädd att inte ha tid med mina barn och att de ska känna sig försummade. Vet också att jag inte tycker om bebistiden. Att ni äntligen har livet blivit lättare. Barnen leker tillsammans och är blöjfria, pratar och är... Ja större. Och nu ska vi börja om. Känns läskigt. Styrkekramar!!

Har det varit självklart för er att behålla 3an? 
Trots att du varit livrädd? 

Jag hade nog kunnat överväga att behålla om min yngsta inte vore 1 år =/
Jag kunde knappt gå höggavid med andra barnet och kan inte ens föreställa mig att behöva ta hand om 2 barn istället för 1 höggravid. Jag orkar helt enkelt inte så tätt inpå 2an =/ 

Jag fattar verkligen att en abort kan medföra dåligt samvete och många sådana tankar, det är helt normalt! Men talesätt som de där stämmer faktiskt inte. Jag vet föräldrar som i efterhand insåg att de borde stannat vid x antal barn, trots att de älskar alla sina barn, för att det hade blivit bättre för familjen med harmoniska föräldrar istället. Jag vet också föräldrar som älskar sina barn men inser i efterhand att de inte ville vara föräldrar alls egentligen utan borde ha avstått från barn helt. Det är dock EXTREMT stigmatiserat att ?ångra barn?, så det vi hör runt omkring oss är talesätt i stil med det du nämner.

En vän till mig blev gravid igen kort efter första barnet och kände som du, att det var fel tid. Hon anförtrodde till mig att hon ville prioritera det barn hon redan hade och att relationen med partnern/pappan behövde lite omsorg för att stabiliseras igen. Hon visste, precis som du, att det var mest rättvist för alla att göra abort den gången. Hon gjorde det och är öppen med att hon aldrig ångrat sig, trots att det var känslomässigt svårt av samma orsaker som du nämner (så är det nog för de flesta!), eftersom hon visste helt och fullt att det var rätt beslut. Hon har en lycklig och välmående familj idag, med en kärleksfull och stark relation till både partner och barn! Jag tror inte det är ett så ovanligt scenario som man tror.

Gör som blir bäst för dig, din partner och de barn du har! Ni är värda balans, glädje och ork tillsammans. Det du har i din mage är (precis som du redan antyder) faktiskt inget barn än utan en möjlighet - men vi måste inte tacka ja till alla möjligheter vi får bara för att vi får dem, om vi är helt nöjda med det vi redan har... och i synnerhet inte om vi dessutom inte ens vill ha den där möjligheten från första början!

Tillåt dig att sörja om du behöver det. Bearbeta ditt dåliga samvete om du får det. Det finns inga fel känslor i detta. Men skaffa inte ett barn som sätter familjens harmoni och din egen hälsa på spel!

Min yngsta är 2,5. Hade jag blivit gravid tidigare hade det nog inte varit självklart alls. Hade inte heller orkat med ett yngre barn. Var 1 år och 8 månader mellan mina barn och det var svintufft. Så hade inte orkat en trea med samma åldersspann. Så nej, jag har nog inte känt att jag inte ville behålla. Dock tror jag inte vi skulle försöka igen om det inte går vägen.

Samma sits här. Jag blev gravid trots kondom. Skrik och panik när detta uppdagades. Det var total ångest. Vi har en 3 åring och en 1,5 åring. Herregud. Första tanken var "abort omedelbart". Ringde gyn, diskuterade abort och skulle tänka över saken några dagar. Vi valde att behålla den lilla. Jag är i vecka 14 nu. Vi fattar att detta kommer bli stenhårt tufft i höst. Det är tufft redan nu. Gravidtrötthet, jobb att sköta, hem att sköta och två småbarn att sköta. Vi försöker tänka på att om några år är en 3 år, en är nästan 5 och en är 6,5 år. Jag kan tillägga att jag ska genomföra en sterilisering efter denna graviditeten.

Grattis!

Tack!

Vi har nyligen varit i en liknande sits. Ångest och stor ambivalens. Någonstans så känner man att det ju är ett litet syskon, en till sån där härlig unge som vi redan har. Men orken och viljan finns inte. Jag avskyr bebistiden och har fruktansvärda graviditeter och att gå igenom det igen var inte lockande överhuvudtaget. Att börja om IGEN! Men en treåring ... det kunde jag helt klart se framför mig att jag ville ha. Men för att komma dit skulle vi ju behöva överleva först graviditeten och sen småbarnstiden ...

Vi valde abort. Ett jättesvårt beslut och med stor sorg. Men ändå rätt beslut.

se till de barn ni har redan och till er relation. Och var helst överens om ert beslut om ni kan. Det känns lättare om man har sin partner med i hela processen.

Absolut abort. Inte ens värt att tänka på mer. Gå dit och gör den. Prata med en kurator men sätt för guds skull inga fler barn till världen bara för att dom är en blandning av er och syskon.

Abort är nog rätt val för er.

Jag blev gravid med 3an när mina barn var ca 11 månader respektive 2 år. Det är rätt jobbigt, skulle aldrig ha orkat med det om jag känt mig sönderstressad redan från start.

Tycker inte att du ska ha dåligt samvete över en ev abort. Jag har själv gjort en och tyckte väl att det var jobbigt och svårt då, men det gick över med tiden.

Mina tankar går som dina, men våra barn är större, 9 och 12 år. Vi är också äldre nu, jag är 43 år och han är 47. Jag har tid för abort om 1 v och det är det svåraste beslutet jag har tagit. Jag har skrivit en för- och emotlista som landat i 29 argument mot att behålla det... Ändå är det fruktansvärt svårt, och jag vet inte hur jag ska klara av det. Jag önskar att situationen hade varit annorlunda, att jag hade känt att vi orkar, att jag inte för 1 1/2 år sedan hade upptäckt att min sambo haft en annan i 1 år (vi har gått i terapi och det är mkt bättre men forts en stor sorg), osv osv. men nu är ju situationen som den är, och jag inser att abort är det enda rimliga. Jag antar att det är ett "sundhetstecken" att känna den här ambivalensen, det visar ju att det har betydelse, att man inte tar det lättvindigt.
Om någon är i en liknande situation så får ni gärna svara. Detta är första gången jag är inne på familjeliv. Jag besparar mig gärna att bli förebrådd, är bra på det så det räcker själv. 

Hur gjorde ni, anonym ((L)), jag har varit i samma situation men en vecka tidigare än dig, och nu genomlider jag de svartaste dagar och veckor jag någonsin haft. Ett par år yngre än er, både barnen och vi vuxna. Jag förstår ju att detta car vår sista chans att få en trea, och jag har aldrig före nu tänkt att jag saknat en sådan, och nu saknar jag så det skär i hjärtat...Vet inte hur jag ska komma igenom det här...att göra listor är säkert bra, jag hade också massor för att avsluta och nästan inget för att behålla, men här borde man nog också tänkt på känslorna och sorgeprocessen det innebär...

Vi är alla olika. Du/ni ska göra det som känns bäst för ER.

Du och din partner måste orka till de barn ni rean har. Ni ska inte skaffa en trea om det riskerar att slå sönder familjen.. det är så mycket mans ska orka med och räcka till för.

Jag är som du, älskar mina två busungar mer än livet. Men jag skulle aldrig orka en trea. För att jag inte är den typen av person men också för att jag inte ser hur jag och min man ska kunna räcka till till fler. Just nu har båda våra barn haft strul och bråk i sina klasser och båda har varit ledsna. Jag och maken har stöttat, lagt ner tid och extra omsorg, pratat med lärare och andra föräldrar... vi är just nu helt dränerade efter all denna emotionella stress och oro. Hur hade det funkat om vi haft en trea som hade behövt stöd mitt i allt detta? Vilket barn hade kommit i kläm?

Nej jag tycker folk verkar skaffa en trea alldeles för lättvindigt. Ser många vänner som går på knäna.