Berätta om infertilitet?

För ca 6 månader sen gjorde jag en fertilitetsutredning då jag och min sambo försökt bli gravida i 2 år. Det visade sig att jag inte kan bli gravid på naturligt vis då jag kommit in i ett för tidigt klimakterie och äggen är nästintill obefintliga.
Nu väntar jag på äggdonation eller att ev. adoptera.

Under dessa 2 år som vi försökt har jag lett, svarat undvikande, bytt ämne, försökt skämta bort situationen när frågan: "När ska ni ha barn?". Det gör så himla ont i mig varje gång. Nu är det både jobbigt och skönt när vi vet läget om varför vi inte kunnat få till en liten bebis. Jobbigt för att det är en sorgeprocess, en lång väntan, osäkerhet etc. Skönt för att vi vet orsaken och därmed kan jobba utifrån andra förutsättningar.

Men jag tycker det är svårt att veta om jag borde berätta för omgivningen eller inte? En del av mig vill inget hellre, förklara för några av mina bästa vänner, bli kvitt den eviga frågan om när vi ska skaffa barn, få stöd osv. Men samtidigt faller jag in i normen av det tysta och skuldbelägger mig själv. Jag tycker det känns otroligt jobbigt att ta upp detta, känns som min kropp är trasig/det är något fel på mig. Jag vill inte ha huvuden som läggs på sned och som tittar sorgset på mig, vill inte ha "råd" om diverse kurer, och allt som påstås kunna hjälpa till för att skaffa barn. Jag är också otroligt rädd för moraliska tal om "mitt barn VS inte mitt barn-gener" genom äggdonation. Jag är också rädd för att bli dömd för att jag går i tankarna av adoption (pågår ju en ganska het adoptionsdebatt nu, vilket jag tycker är bra och rimligt).

Sen skulle det ju självklart underlätta om chefen och kollegorna visste. Är så trött på att ständigt behöva komma på diverse ursäkter för att springa på olika gynundersökningar och läkarbesök hela tiden.

Hur har ni resonerat kring att dela med sig av det innersta och privata till er omgivning? Har ni valt att berätta? Varför/varför inte? Vilka reaktioner fick ni? Jag lyssnar på podden: Jag vill ha barn, och kollar på serien: Alla utom vi och finner ett enormt stöd där och jag vill att normen för infertilitet bryts men tycker personligen att det är så himla svårt att prata om.

Anonym (Svar på tal)

Wed 10 Mar 2021 08:56

#1

Nej!! Du ser dem rakt i ögonen och säger med ett känslokallt litet leende "Sånt frågar man inte om". Normalt funtade människor fattar vinken och kanske tänker sig för mot andra också. Fortsätter de så säger man "Jag tror det är dags att byta ämne nu".

Fan att det fortfarande finns idioter som tror det är ok att röra runt i andras privatliv utan en tanke på att man kan ha svårigheter, eller kanske bara inte vill!

Anonym (A)

Wed 10 Mar 2021 09:51

#2

Anonym (Vill & vill inte berätta) skrev 2021-03-10 07:36:37 följande:

För ca 6 månader sen gjorde jag en fertilitetsutredning då jag och min sambo försökt bli gravida i 2 år. Det visade sig att jag inte kan bli gravid på naturligt vis då jag kommit in i ett för tidigt klimakterie och äggen är nästintill obefintliga.
Nu väntar jag på äggdonation eller att ev. adoptera.

Under dessa 2 år som vi försökt har jag lett, svarat undvikande, bytt ämne, försökt skämta bort situationen när frågan: "När ska ni ha barn?". Det gör så himla ont i mig varje gång. Nu är det både jobbigt och skönt när vi vet läget om varför vi inte kunnat få till en liten bebis. Jobbigt för att det är en sorgeprocess, en lång väntan, osäkerhet etc. Skönt för att vi vet orsaken och därmed kan jobba utifrån andra förutsättningar.

Men jag tycker det är svårt att veta om jag borde berätta för omgivningen eller inte? En del av mig vill inget hellre, förklara för några av mina bästa vänner, bli kvitt den eviga frågan om när vi ska skaffa barn, få stöd osv. Men samtidigt faller jag in i normen av det tysta och skuldbelägger mig själv. Jag tycker det känns otroligt jobbigt att ta upp detta, känns som min kropp är trasig/det är något fel på mig. Jag vill inte ha huvuden som läggs på sned och som tittar sorgset på mig, vill inte ha "råd" om diverse kurer, och allt som påstås kunna hjälpa till för att skaffa barn. Jag är också otroligt rädd för moraliska tal om "mitt barn VS inte mitt barn-gener" genom äggdonation. Jag är också rädd för att bli dömd för att jag går i tankarna av adoption (pågår ju en ganska het adoptionsdebatt nu, vilket jag tycker är bra och rimligt).

Sen skulle det ju självklart underlätta om chefen och kollegorna visste. Är så trött på att ständigt behöva komma på diverse ursäkter för att springa på olika gynundersökningar och läkarbesök hela tiden.

Hur har ni resonerat kring att dela med sig av det innersta och privata till er omgivning? Har ni valt att berätta? Varför/varför inte? Vilka reaktioner fick ni? Jag lyssnar på podden: Jag vill ha barn, och kollar på serien: Alla utom vi och finner ett enormt stöd där och jag vill att normen för infertilitet bryts men tycker personligen att det är så himla svårt att prata om.

Du ska vara medveten om att många förstår att att ni har det svårt, även om ni inte säger det själv.

Allt tabu kring skaffa barn och problem med det, göds ju av att det inte pratas öppet om det. Att de med problem sitter tysta och lider.

Men om du tycker det är jobbigt med frågor, så säg till på skarpen, så att folk förstår att de inte ska fråga.

Anonym (ED-mamman)

Wed 10 Mar 2021 13:28

#3

Man behöver inget säga alls till folk som bara är nyfikna eller lägger sig i sånt som de inte har ett dugg med att göra. Vi berättade vår första IVF och jag glömmer aldrig svägerskans respons: "jag kollade upp mig före vi gifte oss och läkaren sa att jag var som en ungdom". Jaha och det hjälpte mig hur...?! Hon var då 41 och gravid med första barnet. Vi berättade om första missfallet också. Mycket kort efteråt sa en av makens bröder att "nu är det väl dags komma över det där". Sen höll vi tyst. Alla andra IVF:er och nästkommande 2 missfall. Enda vi berättade för var våra bästa vänner. Ett par vi umgicks mycket med som faktiskt var empatiska. Då var vi redan inne i ED-svängen. Blev gravid igen och fick m.f v.14. Åkte in akut och gjorde återigen det stora misstaget att berätta för makens familj och fick noll empati. Blev gravid igen och berättade endast för vår bästa vän tills missfallsrisken var minimal. Ingen annan vet ens att vi gjort ED för de skulle verkligen inte förstå. Många skulle tycka att våra barn är "oäkta".

Så allt beror på vilken sorts människor du är omgiven av. De flesta förstår inte för de flesta har inte varit i samma sits. Och då kommer grodorna! En bekant till vet att våra barn är ED-barn. Han visste att jag var gravid med andra barnet långt före släkten.

Du kanske har mer tur och har mer empatiska människor i din omgivning, det vet du bäst själv. Men tänk efter före du berättar!

Och självklart ett jättestort lycka till!! ${#emotions_dlg.flower}$

Anonym (min)

Wed 10 Mar 2021 14:38

#4

Anonym (Vill & vill inte berätta) skrev 2021-03-10 07:36:37 följande:

För ca 6 månader sen gjorde jag en fertilitetsutredning då jag och min sambo försökt bli gravida i 2 år. Det visade sig att jag inte kan bli gravid på naturligt vis då jag kommit in i ett för tidigt klimakterie och äggen är nästintill obefintliga.
Nu väntar jag på äggdonation eller att ev. adoptera.

Under dessa 2 år som vi försökt har jag lett, svarat undvikande, bytt ämne, försökt skämta bort situationen när frågan: "När ska ni ha barn?". Det gör så himla ont i mig varje gång. Nu är det både jobbigt och skönt när vi vet läget om varför vi inte kunnat få till en liten bebis. Jobbigt för att det är en sorgeprocess, en lång väntan, osäkerhet etc. Skönt för att vi vet orsaken och därmed kan jobba utifrån andra förutsättningar.

Men jag tycker det är svårt att veta om jag borde berätta för omgivningen eller inte? En del av mig vill inget hellre, förklara för några av mina bästa vänner, bli kvitt den eviga frågan om när vi ska skaffa barn, få stöd osv. Men samtidigt faller jag in i normen av det tysta och skuldbelägger mig själv. Jag tycker det känns otroligt jobbigt att ta upp detta, känns som min kropp är trasig/det är något fel på mig. Jag vill inte ha huvuden som läggs på sned och som tittar sorgset på mig, vill inte ha "råd" om diverse kurer, och allt som påstås kunna hjälpa till för att skaffa barn. Jag är också otroligt rädd för moraliska tal om "mitt barn VS inte mitt barn-gener" genom äggdonation. Jag är också rädd för att bli dömd för att jag går i tankarna av adoption (pågår ju en ganska het adoptionsdebatt nu, vilket jag tycker är bra och rimligt).

Sen skulle det ju självklart underlätta om chefen och kollegorna visste. Är så trött på att ständigt behöva komma på diverse ursäkter för att springa på olika gynundersökningar och läkarbesök hela tiden.

Hur har ni resonerat kring att dela med sig av det innersta och privata till er omgivning? Har ni valt att berätta? Varför/varför inte? Vilka reaktioner fick ni? Jag lyssnar på podden: Jag vill ha barn, och kollar på serien: Alla utom vi och finner ett enormt stöd där och jag vill att normen för infertilitet bryts men tycker personligen att det är så himla svårt att prata om.

Min erfarenhet är, att när man öppnar upp och pratar om något som är svårt, oavsett vad, så börjar andra också öppna upp och man får stöd som man inte trodde fanns.

Om fler vågade/ville prata om svårigheter att bli gravid eller konstaterad infertilitet skulle det stigma många känner minska och färre skulle fråga de där jobbiga frågorna eftersom man skulle veta att det här är vanligare än många tror.

Och du behöver ju inte berätta för alla eller på nåt strukturerat sätt. Börja med någon och se hur det känns, sen kan du berätta för fler om du vill och till slut är det ganska många som vet.

Berätta om infertilitet?

INNEHÅLL