34 år - bitter och deprimerad, hur länge orkar man?

Hej, jag känner igen mig i mycket. Jag och min sambo har försökt ungefär lika längre som ni utan framgång. Även vi är klassade som "oförklarligt barnlösa" och måste försöka minst i två år själva innan vi får hjälp.. Under tiden som vi har kämpat har fem av mina närmsta vänner hunnit få barn, även min bästa vän som tidigare uppgett att hon inte var redo för barn är höggravid. Och klart jag är glad för deras skull, eller jag försöker åtminstone. I början var det super jobbigt, alla förväntade sig att alla samtal skulle kretsa kring graviditeter och barn, sen berättade jag. Jag har berättat för alla mina närmsta vänner att jag är ofrivilligt barnlös och att jag håller på att gå under av sorg. Jag träffar inte mina gravida kompisar just nu, jag mår för dåligt. De flesta är väldigt empatiska. Och corona hjälper till såklart. Mitt tips är ändå att berätta för någon du litar på. Det är fullkomligt normalt att bryta ihop totalt. Det är mänskligt att känna avundsjuka, livet är orättvist. Infertilitet är en sjukdom som drabbar många, ta hjälp! Jag, med många fler finns här om och när du behöver någon att prata med <3