Anonym (Milori) skrev 2021-03-01 10:53:38 följande:
Men känner att jag förklarat detta om och om igen verkligen, förstår du verkligen inte?
Jag förklarar en gång till då...
Alltså jag bestämde mig mycket mycket tidigt för att barn är någonting jag kommer att vilja ha. Jag vill ha ett långt liv med dessa och få dem tidigt. Jag vill bli klar med barn tidigt. Jag vill ha syskon till barnen och jag vill inte ha för många år mellan... För att få ett barn är det lättaste sättet att få det från en man.
Hade jag i 20-årsåldern där och då bett en jämnårig kille att göra mig med barn minst två gånger och vara en aktiv pappa hade såklart det kanske gått bra. Däremot är risken större att han jade känt sig kvävd, inte vuxit i sig själv, inte tyckt på samma sätt som jag. Det kan man ju besvisligen se i samhället i stort och här i tråden.
Kanske hade han tagit ansvar, kanske inte. Då hade ju barnen inte fått tillgång till sin pappa oavsett hur länge kan faktiskt levt bara räknat på livstid. Det hade inte inneburit en stabil relation. Nu kan jag ju tillägga att för vissa går det ju jättebra med jämnåriga, det skriver ju en användare här (äldre) som hon heter.
Men i och med att överlag mognar sent var det bättre för mig att skaffa barn med min man. Hade sett honom i några år, pratat ibland men då var jag för ung.
Jag gjorde den bedömningen att han skulle bli en lämplig pappa baserat på hans värderingar, hur han levde sitt liv, hans familjs värderingar och hur vår relation såg ut. Då blev den sammantagna bilden att det var bra, att bara köra. Sedan har man aldrig 100% garanti. Den andre kan ju flippa eller avlida eller vad som helst, man måste ju vara beredd på att stå själv.
Det är bättre att ha åtminstone en ung förälder (helst 2 om samhället såg annorlunda ut) än två mycket gamla föräldrar enligt mig.
Såklart skillnad på om man får sitt sista barn också lite senare. Har ju just svårt för grejen att vänta på perfektion och vänta med att ens börja tills man närmar sig 40 och sedan bli knäckta över att det är svårt och behöva ivf som om de precis vaknat upp och insett att alla år har gått. Då mister man ju ofta chansen att få syskon om man ens lyckas få till en graviditet. Det sliter mycket på relationen också och det är inte heller bra.
Jättebra att du har fått uppleva de drömmar du ville ha. Men kom ihåg, alla har inte samma drömmar som du har. Det finns både män och kvinnor som har andra drömmar också. T.ex en tuff utbildning, ett bra arbete, utlandsarbete, resa jorden runt etc.
För mig var inte bilda familj och ha barn något som stod på min agenda. Hade inte det blivit ett hoppsan, så hade det nog inte blivit barn för mig.
Andra har fått exakt vad du önskar, även om de började betydligt senare än vad du har gjort (utan hjälp från vården).
Hur du än vrider och vänder på det, så är snittet för det första barnet kring 28-29, den övervägande majoriteten får de barn de vill ha, med den mannen de vill ha.
En intressant sak, det är faktiskt bland dessa man även ser det mest jämnställda föräldraskapen, men två närvarande föräldrar. Sedan är det ju en viss fördel att båda föräldrarna är ungefär i samma skede i livet.
Jag tycker det inte är någon fara om det är stor ålderskillnad mellan föräldrarna (även om man konstaterat att detta även är en riskfaktor när det gäller medfödda skador på barnen, nyheter.ki.se/aldersskillnad-mellan-foraldrarna-okar-risk-for-autism-hos-barnet)
Nu är ju dessa ökningar från väldigt låg nivå. Men du har faktiskt, genom att aktivt välja en pappa över 40 och varit mer än 10 år yngre, även utsatt dina barn för en risk.