Hjälp, min man tänder på att jag är med andra män

Åldersmässigt är min älskare ett par år yngre än jag medan min man är några år äldre än jag.
Älskaren har livserfarenhet, är mogen i vardagen men växlar till att vara jättebusig i sängen och inte bara där.., har varit gift, är välutbildad, har bra jobb med en del resor runt världen, är f d idrottsman på hög nivå, har god fysik och mycket god uthållighet, men har inte den där perfekta smala modellkroppen (jag slipper känna mig underlägsen där), välklädd, ser rätt bra ut, kan föra sig, ger ett gott intryck, är uppskattad bland sina vänner och jag ser att en del andra kollar in honom när vi är ute tillsammans. Han har en röst, tonläge, språk, accent och ett sätt att prata med mig som jag tycker är läckert. Även när vi har sex är han mycket mer verbal än min man och han uppmuntrar mig vara verbal tillbaka, vilket är några av alla saker som är annorlunda och som tänder mig.
Att vi umgås på ett annat språk tror jag stärker kontrasten och förstärker att jag bejakar mitt andra jag.
Men den för mig viktigaste egenskapen hos min älskare är att han gillar mig jättemycket och verkligen visar det på alla sätt, både i och utanför sängen. Han visar och berättar för både mig och min man att han är lite förälskad i mig. Det är så underbart bekräftande och upplyftande.

Jag hade aldrig fantiserat särskilt om män med mörk hudfärg. Bland de män jag tidigare tyckte hade "det" fanns det exempel på olika män, möjligen någon enstaka med mörk hudfärg, men jag hade alltså ingen särskild dragning till män med mörk hudfärg.
Tvärtom tror jag att min hjärna var traditionellt inställd och invand med att mannen i mitt liv, pappan till mina barn, den jag såg som giftasmaterial, den man jag tänder på, helt enkelt hade ljus hudfärg som jag själv.
Under vår resa, som efter flera år ledde fram till denna livsstilen, hände det dock ibland att min man pekade ut en mörkhyad man, ni vet så där när man tittar på folk på restaurangen eller på stranden, och frågade om han skulle kunna vara aktuell? I början svarade jag alltid bestämt nej, kanske som en ren invand reflex från min hjärna? Med tiden fortsatte jag ofta svara nej men någon enstaka gång kunde det verkligen vara en mörkhyad man som jag fann attraktiv och svarade då typ "nja, kanske, men troligen inte".

Min man sökte alltså seriöst och länge för att sortera ut och finna en eller flera kandidater som skulle kunna bli en "perfekt" älskare till mig. Jag valde dock att inte medverka i detta.
När vi så småningom kommit så långt att vi skulle få besök så fick jag en chock i första ögonblicket, så som jag tidigare beskrivit. Jag hade aldrig kunnat tro att det här mötet, som min man till största delen ordnat som en överraskning till mig, skulle innebära att vår gäst var en mörkhyad man.
Hur som helst så hade han ju tagit sig tid och rest en bit för att träffa oss (=mig!), och min man hade lagt stor möda i detta, så jag stod fast vid min tanke att åtminstone försöka mitt bästa, att ge både honom och inte minst min man en chans över en lång lunch innan han fick resa tillbaka.
Men som jag tidigare berättat så blev det mycket mera än bara en lunch...
Kanske delvis tack vare min mans uppmuntran "ta vara på chansen, annars kanske du kommer ångra dig resten av livet".

Jag vill inte göra för stor affär av hudfärgen men jag vill lova att jag upplever det inte alls banalt och klyschigt utan jag finner kontrasten som något mycket positivt för mig. Alla de egenskaper det ibland brukar pratas om, och som jag tidigare trott varit just klyschor, är med den här mannen allt annat än det. Dock ser jag inte i hans person och i hans bemötande mot mig några beröringspunkter med männen man kan se i porrfilmer och liknande, som jag kanske tror är sådant som en del män fantiserar om när det tänker sig sin fru med en mörkhyad man?

För mig är det en självklarhet och kanske en förutsättning att jag gör andra saker och att jag är annorlunda tillsammans med min älskare. Annars är det ju liksom ingen större vits. Jag går in i mitt andra jag och försöker verkligen ta vara på chansen.
De aktiviteter som sker, att jag ens har en älskare, är liksom inte på mitt eget ansvar, jag behöver inte hålla tillbaka eller skuldbelägga mig själv. Utan jag kan slappna av, vara öppen och nyfiken, testa, låta mig förföras, tillåta både min älskare, och även min man, att göra saker med mig som vi inte gör annars.
Det ger inspiration, ger oss något vi kan använda oss av, och har på så sätt också berikat vårt eget sexliv på tu man hand.
Det är ju min man som bär största ansvaret för det som händer eftersom han lett oss in på den här banan, vilket han ofta är snäll och påminner mig om. Om han skulle tycka att jag är för mycket, om jag går för långt, så är det upp till honom att sätta stopp.
Om jag själv skulle tycka att jag gått för långt så kan jag skylla på mitt andra jag och sedan återgå till min vanliga roll och vara en ordentlig fru igen. Mitt vanliga jag behöver inte ångra sig, inte ursäkta sig eller be om förlåtelse.

Min man har berättat att i sökandet stack den här mannens egenskaper och personlighet ut bland de flesta andra. Som ni kan förstå av de egenskaper jag har beskrivit.
Min man tyckte att allt var nästan för bra för att vara sant, förutom just hudfärgen där min man erkänner att han kände stor osäkerhet hur jag skulle reagera. Han känner mig och han hade ju helt rätt om min spontana reaktion. Men för min mans trygghet var hudfärgen troligen en fördel då min hjärna är så traditionellt inställd på att en sådan man inte skulle vara giftasmaterial för mig. Alltså mindre risk för min man att förlora mig. Men min man och jag skrattar gott åt det idag då hudfärgen uppenbarligen inte är ett hinder för att starka ömsesidiga känslor kan utvecklas mellan mig och älskaren.

Nu beskriver jag det här ur min egen synvinkel. Men fråga gärna...

Min man är öppen med att han är lite kluven till att jag har helt egen tid med älskaren utan att min man finns med överhuvudtaget, inte ens i närheten. Möjligheter finns t ex om jag reser tidigare till vårt semesterställe, eller reser hem senare. Eller ett dygn för oss själva vid en hotellweekend, eller att jag åker ensam för en hel weekend när min älskare kommer.
Min man tycker tanken är mycket tändande, också något som han kan tänka sig att ge mig om jag verkligen önskar det.
Men han finner det också utmanande.

En av de saker som gör att min man överhuvudtaget är intresserad av den här livsstilen är att han gillar att titta på mig med älskaren och att dela mig med honom, eller åtminstone lyssna på oss. Han vill också filma en del.
Ibland lämnar han oss åt oss själva, en timma eller några timmar och då vill han gärna ha en kamera på avstånd. Han gillar komma tillbaka och smyga på oss obemärkt och titta, för att sedan ge sig till känna. Jag gillar det också.
Min man menar dock att det är känns lättare att jag är ensam med min älskare när han själv har kontroll över hur länge han väljer låta oss vara själva och själv kan välja när han ska komma tillbaka.
Jag förstår honom och meningen är ju att både jag och min man ska få ut något och att vi båda ska ha behållning av det här.

En sak som jag beaktar är att från första början hade min man ett intresse av partnerbyte eller att han också skulle vilja vara fysisk med en annan kvinna.
Detta var omöjligt för mig.
Efter mycket kommunikation och att vi mognat i det, här pratar jag om flera år, så bestämde min man att vi ändå inte skulle stänga dörren. Vi kunde inte få allt på ett helt rättvist och ömsesidigt sätt men han ville ändå inte att vi därför skulle tvingas avstå från allt. 
Om vi inte kan få uppleva allt så kan vi ändå försöka ge oss chansen uppleva det som är möjligt för oss inom våra gemensamma gränser och möjligheter.
Jag är väldigt ödmjuk för min mans beslut att vi ändå skulle gå vidare, att jag skulle få ha en älskare trots att min man inte kunde få vara med en annan kvinna.

Jag tror att jag skulle uppskatta längre helt egen tid ensam med min älskare men jag tänker inte mycket på det, vill inte att det ska bli en stark längtan, för i så fall är det lätt att det förvandlas till känslor av saknad och förlust om det inte blir av.
Sådana känslor vill jag inte ska prägla vår relation på tre. Jag väljer i stället att fokusera på allt det positiva jag får chansen uppleva.
T ex som att min man uppmuntrar mig att "sova" med min älskare medan han själv sover i rummet intill. Bara det tycker jag är väldigt generöst av min man, jag ser det som att jag får en kärleksgåva. Förmodligen är det väldigt mycket mera än vad de flesta kvinnor ens vågar drömma om att få uppleva. Jag kan inte önska mig eller ens drömma om mera njutning och upphetsning än det jag får uppleva.

Sedan får vi se vad som kommer till oss i framtiden. Om utvecklingen fortsätter så finns det ju goda chanser att jag kanske kommer få uppleva det som både du och jag tror skulle vara spännande, fint, upphetsande, ännu mera njutning och något extra.
Men nu väljer jag fokuserar på att jag är mycket nöjd med det jag får och jag känner mig privilegierad att få uppleva allt detta.
Jag har ju verkligen ingen anledning tänka på saknad eller förluster.

Du gör ett eget val om du deltar i tråden, om du läser den eller om du väljer att låta bli.
Det framgår i trådrubriken och i trådstarten vad tråden handlar om.

Det den här tråden handlar om passar uppenbarligen inte för dig. Så vitt jag kan se så är det ingen här som vill tvinga dig eller ens påverka dig att tycka annorlunda.
Jag tycker inte att det finns massor av andra trådar, jag har aldrig sett någon, som på motsvarande sätt behandlar det här ämnet.  

För mig är det helt givet att det ok att du väljer leva ditt liv på det sätt som du själv gillar.
Hoppas också det är ok för dig att min man och jag vill leva våra liv på vårt eget sätt men att vi inte är tvingade leva våra liv på just ditt sätt. Så vitt jag förstår så påverkar det inte dig?
Tror du det kan vara acceptabelt för dig att vi själva får bestämma om våra liv?

Det är mycket enkelt, kvinnor och män ser generellt olika på det här.
Det är bl a biologiska och nedärvda egenskaper som kommer fram, även om det är lite olika för olika individer.
Jag som kvinna klarar inte av att på ett bra sätt hantera att min man är med en annan kvinna. Jag skulle inte må bra av det och vårt förhållande och vår ömsesidiga kärlek skulle inte må bra av det.

Men jag har därför INTE sagt stopp eller förbjudit honom att vara med någon annan!
Däremot så har min älskade make valt att respektera hur jag känner och därför har han själv fattat beslutet att han inte vill vara med en annan kvinna.

Och i nästa steg föreslog han, och han berättade för mig att han hade fattat sitt eget beslut, och tillsammans fattade vi gemensamt beslutet, att vi ändå ville gå vidare, inom de ramar som passade för oss båda.

Min man både önskar, klarar av och njuter av att vi tillsammans, och ibland även jag själv, har en annan man med i vår relation. Han ser det som en fördel och något positivt även för honom själv. Min man mår bra av det, vårt förhållande och vår ömsesidiga kärlek mår bra av det.

Rättvist eller orättvist är något som vi båda har släppt och sedan länge slutat att fokusera på i våra liv.
Livet är inte rättvist.
Om man vill leva ett bra liv och må bra så får man helt enkelt acceptera det, välja att inte hänga upp sig på livets orättvisor, och gå vidare på det bästa sätt man kan och som man själv har möjlighet till.
På detta sätt har vi också uppfostrat våra barn (ibland till omgivningens förtret...). Våra barn har sedan ganska unga år förvånats över hur många andra barn och även vuxna människor mår illa av att andra har det bättre eller att någon annan har något som jag inte har.

För övrigt väljer vi att se på svartsjuka och avundsjuka på ungefär samma sätt som vi ser på orättvisor.

Tack, du fattar 

Gällande ditt exempel så verkar vissa trångsynta personer inbilla sig att man måste avstå från smisket för att det ska vara rättvist.
Om den ena förlorar chansen till analsex så måste den andra också förlora något för att det ska bli rättvist.

Jag för min del kan inte förstå att något negativt som en förlust automatiskt gör att det skulle medföra något positivt, som då rättvisa. Det övergår mitt lilla förstånd.

Jag kan ganska tydligt känna igen dessa tankar också från min egen man, trots att jag inte tänkt särskilt mycket på det.
Han (och vi) vill inte att någon vi känner ska se något, vill inte att något ska komma fram i vår stad och bland vänner.

Men när det sker på vår semesterort så kan jag tydligt känna igen dessa tankegångar och jag kan också säga att vi har lever ut dem i ganska stor utsträckning.
Det har nog kommit stegvis i små steg, så jag har inte tänkt så mycket på det.

När vi går på restaurang så placerar alltid min man älskaren och mig intill varandra. Likaså när vi promenerar eller åker hiss, eller något annat. När vi åker taxi/Uber så sätter sig min man i framsätet, på buss/tåg sätter sig min man på ett eget säte på andra sidan eller mittemot. Från början kanske att jag och älskaren bara rörde varandras händer under bordsduken men numera är vi nära och rör vid varandra, vid tillfällen också pussas, som ett nyförälskat (yngre?) par brukar göra.
Nu när du påtalar det så har jag lagt märke till att min man rätt ofta kan råka hamna en liten bit ifrån oss och betraktar älskaren och mig, t ex när vi promenerar hand i hand.
Ofta vid tillfällen när jag kramar och kysser min man så efter en stund vänder han mig om mot min älskare och för mig mot honom för att jag också kyssas och kramas med honom, medan min man då ofta tar några steg tillbaka och liksom lämnar utrymme till oss.
Jag är nu övertygad att min man tänder på, eller på något sätt finner det spännande, att se mig med älskaren när vi ser ut som (är) ett förälskat par.

Hittills har inte jag och älskaren gett oss ut på någon utflykt på egen hand, det har ju mest varit min man som i stället gått ifrån och lämnat oss i fred. Men jag kan mycket väl tänka mig att min man skulle vara positiv om tillfället dyker upp.

Nu när du fäst min uppmärksamhet på det blir jag också lite förundrad.
Men jag tycker bara det är mysigt, hett, läckert och kärleksfullt. Jag ser det som en fin förmån och att min man är generös mot mig. Så bara positivt alltså.

Intressanta tankar och frågeställningar i flera inlägg. 
Förlåt om jag upprepar mig men jag finner flera saker som anknyter.

Små steg, eller väldigt väl valda steg där den som är långsammast måste få bestämma takten, har varit mycket viktigt för mig. Även om jag ibland har behövt uppmuntran och att bli knuffad lite försiktigt i rätt riktning och kanske att min man inte alltid har hört mitt första lite svaga nej...
Men alla små saker som kan få en att vänja sig vid tanken hjälper. Att läsa och studera ämnet och finna uppmuntran i andras erfarenheter har varit viktigt för mig. Det finns många forum och filmer och annat att fördjupa sig i.
När jag så småningom insåg och verkligen förstod att detta var något som faktiskt inte var så himla ovanligt, att "normala" och kloka människor faktiskt gillar att ägna sig åt sådana här äventyr, hjälpte mig mycket.
Jag hade inte anledning känna att vi var onormala.
Det var viktiga insikter för mig.

Eftersom vi reser utomlands en hel del så tog vi vara på tillfällen att kolla och testa hur vi upplever olika saker.
Sedan länge gillade vi att sola och bada nakna.
Vi tog det ett steg längre genom att uppsöka platser med ett sexigare rykte, som t ex Maspalomas sanddyner och Cap de Agde. Både stränderna och några klubbar besökte vi. Från början lite osäkra och nervösa och vi höll oss bara till oss själva. Sedan började det väl med att någon fick titta på oss och framförallt att vi tittade ganska mycket på många andra, och vi kunde tydligt se att det inte alls var ovanligt att par liknande oss upplevde en hel del heta äventyr.
Sedan med små steg lät vi alltmera äventyrliga upplevelser komma till oss i en takt som vi gillade och i takt med att vi blev mera säkra på vad vi gillade (och vad vi inte gillade).

Dubbla liv, som i mitt fall tydliga dubbla identiteter, som ett hjälpmedel för många fruar var något som min man hittade i studier under vår väg mot förverkligande. Det var ett sätt som nämndes av många par och kvinnor.
Min man räknade ut att detta synsätt kunde vara en stor hjälp och skulle passa för mig.
Det blev en viktig nyckel för mig och vi har tagit det så långt att "mitt andra jag" till och med har ett annat namn.

För mig har "mitt andra jag" varit till mycket stor hjälp för att jag ska kunna öppna upp, slappna av, inte se ned på mig själv, inte känna skam.
Det hjälper mig att inte kritisera mig själv för att jag inte alls är bara så där ordentlig utan tvärtom är både lite busig, odygdig, fri och sexig.
Även mitt sätt att klä mig, med höga klackar och mycket sexigare kläder än normalt, sminka mig, långa naglar i klara färger, och att jag ofta bär håret lite annorlunda är också något jag gillar att släppa fram, vågar att göra, när jag är "mitt andra jag".
Jag får mycket blickar, komplimanger och uppskattning som gör så mycket gott för min självkänsla.
Och min man älskar det och uppmuntrar mig att fortsätta utveckla den här sidan.

När jag så småningom fick min älskare, och djupa känslor uppstod, så hände det ibland att jag fick känslor av att jag var otrogen mot min man, även skamkänslor och andra svåra känslor.
Men det har underlättat mycket för mig att min man har kunnat förstå och acceptera mina känslor, även om det inte är helt lätt för honom ur sitt manliga perspektiv att verkligen förstå mina känslor som jag tror mera kommer från mitt eget kvinnliga perspektiv.
Min man påminner mig ofta och vänligt om att det är han som är ansvarig, det var hans högsta önskan, och att det är han som under flera års tid har strävat efter att vi ska lyckas med att till slut förverkliga allt detta. Han påminner mig att det faktiskt var han som sökte och som valde ut min älskare och arrangerade så att vi fick träffas. 
Jag försöker förstå det, verkligen ta in hans beskrivning djupt i mitt medvetande och påminna mig själv att jag är inte den som bär ansvaret.
Om han skulle tycka att jag är för mycket, om jag går för långt, så är det upp till honom att sätta stopp.
Och om jag själv, mitt vanliga präktiga jag, skulle tycka att jag gått för långt så kan jag skylla på "mitt andra jag", att det bara var en tillfällig parantes (även om det upprepas...) och sedan återgå till min vanliga roll och vara en ordentlig fru igen (till nästa gång...).
Mitt vanliga präktiga jag behöver aldrig känna ånger, behöver inte be någon om ursäkt eller be om förlåtelse, vare sig till mig själv eller till min man.

Allt detta har varit nycklar som underlättat för mig.

Jag tror jag förstår ungefär hur du menar och hur du känner. Jag själv kände nog ungefär på motsvarande sätt när jag var yngre.
Men lite senare i livet ledde min man in oss på den här vägen och även om det tog flera år för mig så är jag glad och lyckligt för vår utveckling.
Jag förstår och jag accepterar din inställning. Men jag hoppas att du är öppen för utveckling och förändring, även om det i ditt fall kanske inte alls leder in på någon stig som liknar den jag och vi har valt att ta.
Hoppas att du kan acceptera och kanske kan förstå något i mitt sätt att leva mitt liv, även om det kanske inte passar just för dig.

Det har helt klart påverkat hela mig.
Kanske ingen omedelbar revolution men lite stegvis med tiden och om man ser det över några år så tror jag att skillnaden är rätt så påtaglig och det råder ingen tvekan om att det spiller över. 
Vid utvecklingssamtal på jobbet och även i andra sammanhang har jag fått bekräftelse på att jag under senare år har utvecklats i positiv riktning. Vad som egentligen leder till det ena eller det andra är väl alltid svårt att säkert avgöra och hur långt jag kommit i min utveckling utan allt detta är självfallet svårt att säga. Men jag själv är övertygad att hela jag som person, mitt självförtroende och min självkänsla, har utvecklats i positiv riktning.
Det sägs ju att om man känner sig sexig så är man sexig. Jag kan tro på det, åtminstone i någon mån.
Min man, mina bästa väninnor, min syster och flera andra har flera gånger påpekat och uppmuntrat att jag är snyggare, klär mig bättre, och är sexigare nu än vad jag var förr.
Och då skulle de bara veta hur sexig jag kan vara, och hur sexig jag känner mig, när jag befinner mig oss på sexigare ort...

Ja, jag tror att jag och vi fortfarande befinner oss i utveckling. När man väl har börjat vandra i den riktningen, när man lyckats med ett första steg, så upplever jag att det blir allt enklare för varje nytt steg.
Men med det vill jag också nämna att vi ibland har tagit ett snedsteg och fått ta ett steg tillbaka. Även dessa "snedsteg" blir dock lättare att komma över och det blir lättare och går fortare att återuppväcka nyfikenheten och lusten att gå vidare igen när man tidigare har lyckats göra det.
Vi har inte i detalj pratat om hur vi vill gå vidare. Jag tror att vi känner varandra och att vi lite fortsätter vara öppna för nya upplevelser och intryck, fortsätter att rida på vågen. Vi strävar efter att vara öppna för varandra, lyssna och att korrigera riktningen om någon av oss vill det. 
Just nu är självfallet relationen med min älskare och att träffa honom det som står i fokus.
Men att jag och vi fortsätter experimentera med mer utmanande kläder och liknande, och att vi kommer hitta på fler och nya äventyr, känns självklart.