judith90

Fri 1 Jan 2021 21:01

39 svar

Missed abortion och sjukvårdens sätt att ge hjälp. Så förtvivlad!

Jag är så förtvivlad att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Igår (på nyårsafton) fick jag en känsla av att jag bara måste åka till gynakuten. Inget speciellt hade hänt, men jag hade fått smått brunaktiga flytningar vid två tillfällen - dvs för någon dag sedan och igår när jag var på toaletten. Det var knappt att man såg men jag fick en känsla att jag måste undersöka detta. Skulle just träda in i grav vecka 11.

Väl på plats konstaterade läkaren, efter VUL, att fostret tycks ha avlidit v 9. Kändes som att min själ dog när jag hörde hennes ord. Jag har nojat typ hela graviditeten pga ett tidigare x och har hela tiden tänkt att jag inte har råd med ett missfall... och så händer det. Missed abortion dessutom! Idag ringde de från gyn och sa att de har möjlighet att ta emot mig först nästa vecka på söndag. Detta eftersom många är lediga osv. Känslan av att behöva bära på ett dött foster som man så såg fram emot skulle bli en levande människa kommande sommar är riktigt olustig och emotionellt påfrestande.

Jag har väldigt mycket ångest och är så desperat. Försöker förlika mig med denna hemska situation som drabbat oss, men helst vill man ju få hjälp på studs!

Nu hoppas jag att missfallet sätter igång av sig självt, men inget händer än så länge. Ska till min gyn om ngn dag och undersöka om hon kan ge mig en akut remiss.

Jag är så förtvivlad... antagligen kan bara människor som varit med om detta hemska tillstånd relatera till denna skitsituation. Efter utomkvedshavandeskapet hade jag så mycket ångest då jag befarade att jag ej kommer kunna bli gravid med en äggledare. Livet berikades utan större ansträngningar med en graviditet och nu inträffar detta hemska scenario. När blir man färdig med dessa hemska upplevelser?! Nu tänker jag bara... vad kommer hända nästa gång om vi blir gravida?! Är så rädd för att mista hoppet.... Jag mår så dåligt pga detta att jag inte vet vad jag ska göra... är rädd för att få ett blodbad i trosan samtidigt som jag är rädd för att ett obehandlad MA kommer skada mig därinne eller ge infektioner och så är jag rädd för tabletten och ev biverkningar.

judith90

Sat 2 Jan 2021 13:18

#11

Aamon skrev 2021-01-02 10:49:27 följande:

Åh vad jag lider med er!

Min första graviditet var ett levande x som konstaterades i v7 och slutade med en akutoperation och en äggledare mindre. Den graviditeten tog 1,5år att få till.

Min andra graviditet slutade också i MA konstaterat i v14 där fostret dog v8+3. Jag fick gå med mitt döda barn i magen i en vecka innan de hade tid för "aborten". Blev inlagd för Cytotecbehandling på ett sjukhus där gyn och bb sitter ihop, vilket var ännu mer groteskt. Fick 6 doser det dygnet utan någon effekt annat än frossa, hjärtklappning och grotesk smärta. Jag bad om kirurgisk abort redan innan, men blev då nekad då "medicinsk är bäst och minst jobbig". Just ja, jag är immun mot värkmedicin också så det var en fantastisk dag... slutade I kirurgisk abort akut mitt i natten istället.

Min tredje graviditet var jag inställd på att den skulle gå åt helvete hela tiden, men den gick vägen och vi fick då en son.

Jag vet att allt är skit just nu, jag minns det så väl. Sjukanmäl dig, gråt alla tårar ni behöver men släpp inte hoppet <3

Oj, det låter som att vi har varit med om en del liknande upplevelser. Först ett X och därefter ett MA... än så länge har jag inga barn alls och med tanke på min ?graviditetshistorik? så har jag typ inget positivt att relatera till.

Är också orolig pga x:et. Förvisso hamnade graviditeten i livmodern denna gången, men jag har också endast 1 äggledare kvar och oron finns ju att ngt ska gå snett nästa gång. Samtidigt som jag försöker trösta mig med att om den hamnade rätt nu så lär det nog gå bra även nästa gång.

Men det blir på något sätt omöjligt att njuta av graviditeten. Snarare blir det en massa katastroftankar 24/7... inte bra heller. Hoppas av hela mitt hjärta att min förhoppningsvis tredje graviditet kommer resultera i en frisk och levande människa! Kul att det gick bra för er:)

Anonym (snus)

Sat 2 Jan 2021 13:23

#12

En vanlig förkylning som heter parvo19. Jag märkte inte av några speciella symptom, men den lyckades spida sig till bebis som klarade av den.

Jag har antikroppar mot just den förkylningen, så exakt samma sak kan omöjligen hända igen.

judith90 skrev 2021-01-02 13:10:36 följande:

Vilken hemsk upplevelse! Hoppas det går bättre denna gång - och varför skulle det inte?! Man kan inte ha otur alla gånger, tänker jag.

Håller med. Känns som att relationen stärks när man tvingas gå igenom sådana jobbiga moment...

Vad var det för infektion om jag får fråga?

judith90

Sat 2 Jan 2021 13:31

#13

Anonym (snus) skrev 2021-01-02 13:23:07 följande:

En vanlig förkylning som heter parvo19. Jag märkte inte av några speciella symptom, men den lyckades spida sig till bebis som klarade av den.

Jag har antikroppar mot just den förkylningen, så exakt samma sak kan omöjligen hända igen.

Vad hemskt. Men skönt att det inte lär upprepas fler gånger.

Jag fick förvisso covid just den veckan då det konstaterades att mitt foster hade dött. Sägs att covid inte bör påverka graviditeter, men vi vet frf så lite om detta virus och de skriver ju att det kan orsaka tillväxtsvårigheter osv. Så vad vet man egentligen...

Anonym (Anonym)

Sat 2 Jan 2021 14:04

#14

Känner så med dig och beklagar det. Jag fick ett ma i v 13, fostret hade dött i v 11, upptäcktes i samband med kub. Var min första graviditet och världen rasade. Blev inlagd samma em för cytotec behandling, blev sedan sjukskriven i 3,5 veckor för jag mådde så dåligt psykiskt.

Nästkommande graviditet var en pärs fram till kub i v 12+ men den gången gick det bra och resultatet blev en frisk och välskapt liten flicka.

Jag har även vart gravid ytterligare två gånger sedan dottern föddes och de graviditeterna har oxå slutatbra med två friska och välskapta pojkar.

Men trots tre lyckades graviditeter kastas jag tillbax varje gång jag blivit gravid. Oroligheten och ångesten kommer som ett brev och de kommer de antagligen att göra varje gång. Men som någon skrev ovan så är chansen för en lyckad graviditet betydligt högre än ett missfall/ma nästa gång.

Anonym (Libbsticka)

Sat 2 Jan 2021 14:21

#15

Jag har en lite mer pragmatisk syn eftersom jag har läst embryologi osv och vet hur ofta något går fel i tidig graviditet.

Det ska man egentligen vara tacksam för, för det hade aldrig blivit ett barn då, så det är väl mycket bättre att naturen terminerar det som blev fel rimligt snabbt så att man kan försöka igen? Nytt ägg- nya förutsättningar.

Fick MA i v 13, fostret slutade växa i v 9. En månads strulande med cytotec och flera återbesök tog det innan läkarna kunde enas om att MA var avslutat.
Fostret var bara ca 2 cm när det kom ut så det var inte mycket att tala om, men att förlora sin graviditet i v 20 håller jag med om att det måste vara mycket mer fysiskt och psykiskt jobbigt.

Efter det fick jag vår son och sen var allting bra igen.

Sen tänker jag på min vän som gick hela tiden ut och vars barn dog tre dagar efter förlossning, pga ett genetiskt fel som gjorde att lungorna inte kunde fungera. De gav upp sina försök att få barn då genetisk analys visade att hon bara har ca 11% chans att få ett barn som kan leva, och hur allvarligt felet är går inte att diagnosticera förrän runt v 20.

Alla gånger tar jag hellre ett MA än den oerhörda sorg de har gått igenom.

judith90

Sat 2 Jan 2021 15:38

#16

Anonym (Libbsticka) skrev 2021-01-02 14:21:25 följande:

Jag har en lite mer pragmatisk syn eftersom jag har läst embryologi osv och vet hur ofta något går fel i tidig graviditet.

Det ska man egentligen vara tacksam för, för det hade aldrig blivit ett barn då, så det är väl mycket bättre att naturen terminerar det som blev fel rimligt snabbt så att man kan försöka igen? Nytt ägg- nya förutsättningar.

Fick MA i v 13, fostret slutade växa i v 9. En månads strulande med cytotec och flera återbesök tog det innan läkarna kunde enas om att MA var avslutat.

Fostret var bara ca 2 cm när det kom ut så det var inte mycket att tala om, men att förlora sin graviditet i v 20 håller jag med om att det måste vara mycket mer fysiskt och psykiskt jobbigt.

Efter det fick jag vår son och sen var allting bra igen.

Sen tänker jag på min vän som gick hela tiden ut och vars barn dog tre dagar efter förlossning, pga ett genetiskt fel som gjorde att lungorna inte kunde fungera. De gav upp sina försök att få barn då genetisk analys visade att hon bara har ca 11% chans att få ett barn som kan leva, och hur allvarligt felet är går inte att diagnosticera förrän runt v 20.

Alla gånger tar jag hellre ett MA än den oerhörda sorg de har gått igenom.

Hej! Jo, så är det. Det är egentligen bara fördelaktigt att kroppen i de flesta fallen reagerar och lägger märke till att det finns avvikelser osv.

Jag tror att jag blir väldigt hysterisk och tänker på en massa hemska scenarion då jag är väldigt rädd för att förbli (ofrivilligt) barnlös. Hittills har jag varit gravid 2 gånger och båda graviditeter misslyckades av olika skäl (först x, nu detta). Vet heller inte om covid som jag hade mer eller mindre veckan då fostret dog inte hade ngt med det att göra...(?)

Jag blir iaf rädd för jag befarar att det kanske kommer fastna i min enda äggledare nästa gång och då kommer jag aldrig kunna bli gravid på naturlig väg. Vet att jag inte ens borde tänka så för man behöver ju 1 äggledare för att bli gravid och den jag har kvar har ju sett till att allting har hamnat rätt denna gång. Så sannolikheten kanske är större att allting går bra även nästa gång...

Hursomhelst är det du beskriver hemskt; dvs det dina vänner varit med om. Uppmärksammades inget på KUB-testet...?

Anonym (Libbsticka)

Sat 2 Jan 2021 15:48

#17

judith90 skrev 2021-01-02 15:38:30 följande:

Hej! Jo, så är det. Det är egentligen bara fördelaktigt att kroppen i de flesta fallen reagerar och lägger märke till att det finns avvikelser osv.

Jag tror att jag blir väldigt hysterisk och tänker på en massa hemska scenarion då jag är väldigt rädd för att förbli (ofrivilligt) barnlös. Hittills har jag varit gravid 2 gånger och båda graviditeter misslyckades av olika skäl (först x, nu detta). Vet heller inte om covid som jag hade mer eller mindre veckan då fostret dog inte hade ngt med det att göra...(?)

Jag blir iaf rädd för jag befarar att det kanske kommer fastna i min enda äggledare nästa gång och då kommer jag aldrig kunna bli gravid på naturlig väg. Vet att jag inte ens borde tänka så för man behöver ju 1 äggledare för att bli gravid och den jag har kvar har ju sett till att allting har hamnat rätt denna gång. Så sannolikheten kanske är större att allting går bra även nästa gång...

Hursomhelst är det du beskriver hemskt; dvs det dina vänner varit med om. Uppmärksammades inget på KUB-testet...?

Nej, vad jag fick veta gick det inte att se utom med avancerad genetisk analys och undersökning i magen runt v 20. Det finns ett par släkter i Sverige som har denna ärftliga problematik och hon tillhör dem så just det felet är inget som händer vem som helst.

Hon själv och hennes mamma blev diagnosticerade tack vare utredningen som följde efter barnet, det är ett komplext fel som kan påverka fler saker, inte bara lungor.

Anonym (4)

Sat 2 Jan 2021 15:50

#18

Ibland önskar jag att alla vi som genomlidit m.f och MA och fått allehanda dåliga bemötanden på sjukhus skulle skriva ner det och förmedla det vidare till nån instans. Jag fick inte ens erkännandet att jag varit gravid då när jag fick m.f v.14! Så ovanpå störtblödning, värkar, sorg efter 9 års försök och att läkaren drog ut resterna med våld utan minsta bedövning så fick jag höra av läkaren att han inte alls kunde säga att jag ens varit gravid! Gissa om jag tappade förtroendet för vården då...

judith90

Sat 2 Jan 2021 15:56

#19

Anonym (4) skrev 2021-01-02 15:50:18 följande:

Ibland önskar jag att alla vi som genomlidit m.f och MA och fått allehanda dåliga bemötanden på sjukhus skulle skriva ner det och förmedla det vidare till nån instans. Jag fick inte ens erkännandet att jag varit gravid då när jag fick m.f v.14! Så ovanpå störtblödning, värkar, sorg efter 9 års försök och att läkaren drog ut resterna med våld utan minsta bedövning så fick jag höra av läkaren att han inte alls kunde säga att jag ens varit gravid! Gissa om jag tappade förtroendet för vården då...

Vissa har verkligen inte hjärta. Fattar inte hur man ens kan uttrycka sig sådär. Hur tolkade han ditt tillstånd i så fall? Sjukt!

Tyvärr verkar första trimestern inte alls tas på allvar just i Sverige. Det är självklart att man får vara medveten om att ingenting är garanterat och att allting är extra känsligt de första 3 månaderna, men empati bör finnas där alla gånger!

Jag har fått höra att graviditeter tas väldigt seriöst redan under första Trimestern i Polen. Dvs att kvinnor har möjlighet att få bra vård osv. Här får man ju tjata hejvilt innan något konkret händer. Det måste oftast röra sig om livshotande tillstånd för att de ska agera.

Anonym (Linne)

Sat 2 Jan 2021 16:32

#20

Tyvärr. Livet är sårbart och brutalt.

Som kvinna är detta smällar man förväntas ta och acceptera.

Har ett mf och ett ma i bagaget. Båda orsakade djupa känslomässiga trauman. Men man förväntades ändå fungera normalt.

Missed abortion och sjukvårdens sätt att ge hjälp. Så förtvivlad!

INNEHÅLL