Ja jättekonstigt. Själv märkte jag det inte när jag fick en son (första barnet) men däremot allas extra glädje när nr 2 var en dotter. Nästan så man tycker synd om den icke-existerande lillebrodern som inte verkar varit lika välkommen.
Men om det är så att generellt är pojkar mer bråkiga och jobbiga så är det ju ändå en nitlott att få pojkar? Man önskar ju sig snälla och duktiga barn eller?
Plus om generellt killar förloras när dom blir äldre är det ju också en nitlott där? Man önskar sig ju självklar en nära konstant med sina barn som vuxna och även när man får ev barnbarn...
Idag när det är vanligt att ha TVÅ barn så kanske man kan tänka att det är trevligt med en av varje(?) MEN det är ju väldigt opraktiskt. Har man två av samma kön så kan ju ALLT man köpt till ettan användas av tvåan. Har man pengar som gräs så kan man ju köpa nytt och inte bry sig men rätt fint att grejerna används och slits ut. (tvåan ska självklart få nytt också ibland)
Högre status vet jag inte om det är men för mamman är det kanske roligare med en tjej, på samma sätt som det är roligare med en son för en man. Jag har två döttrar och blev väldigt glad över att få flickor men självklart hade jag sett alla fördelar med att få en son om jag fått det. Men visst är jag tacksam att jag har sluppit stå och titta på urtråkiga fotbollsmatcher under deras uppväxt utan har istället fått sitta med de andra mammorna i väntrummet på baletträningar och tagit med dem till stallet istället. Och nu när mina tjejer är stora har vi en nära fin kompisrelation av ett helt annat slag än de har till pappan. Vi kan prata om sådant de inte kan prata om med honom osv.
Min nuvarande man vill ha en son och nu önskar jag att vi ska få en pojke för att jag inte har någon sedan innan. Men jag är glad att jag inte enbart är pojkmamma, jag tror säkert att sonen kommer att stå närmare sin pappa men det unnar jag honom eftersom jag redan haft min tid med mina tjejer och det här barnet blir hans första.