Förvånar mig att nästan alla är anonyma när de svarar.
Nåja, jag har två söner som är de mest fantastiska människor jag vet. Min ena son har också två söner, mina älskade barnbarn.
När jag var gravid, så hör och häpna, önskade jag innerst inne att få pojkar. Fråga mig inte varför, det var bara så jag kände. Och så blev det.
Jag har tre pojkar och älskar att ha tre pojkar!
När vi väntade den första ville jag ha en pojke, även om jag SÅ KLART skulle bli överlycklig för en flicka också!
När vi väntade tvåan ville jag också ha en pojke. Tänkte att det var fint med två brorsor i nära ålder.
När vi väntade trean hade jag nog hoppats på en flicka, men blev superglad för den pojke som kom!
(Men VISST märkte jag andra folks besvikelse! Kanske inte över EN pojke. Men över TRE pojkar/barn av samma kön...)
Det ÄR jätteroligt med tre grabbar! Fullt ös! Underbart!!
Får dock ofta frågan om jag inte saknar en flicka.
Och om vi inte ska försöka ?en gång till?. Som om vår trea var ett ?misslyckat försök?! ???? Verkligen inte!!!!
Tre killar is the thing!
Det ända jag ibland kan undra är om man inte oftare kommer närmare sina döttrars barn? Jag har fått för mig att mormor:ar oftare har en närmare relation till sina barnbarn än farmor:ar. Eller vad tror ni?
Men får vi barnbarn en dag så hoppas jag verkligen att vi kan och får bygga en go relation med barnbarnen!!! Våra söners barn!!!! ??