Hur mycket ansvar ska man ta för bonusbarn?

Tack för dina kloka inlägg. Ja jag måste verkligen få svar på de här frågorna. Det blev tydligt i och med samtalet vi hade häromdagen om att han inte hade omsorgen för sina barn ordnad när de har sommarlov och han jobbar. Han verkar tro att det löser sig bara, med nån annans hjälp. Jag har under de 5år jag varit 100% ensamstående med mitt barn ALDRIG förlitat mig på att någon annan ska hjälpa mig lösa saker. Jag har fått anpassa allt efter henne, jobb etc, på egen hand. Skulle aldrig kommit på tanken att jag skulle jobba de veckorna som förskolan är stängd liksom och sen tänkt att nån annan säkert kan ta hand om henne då. Man kan aldrig bara anta att nån annan kan ta hand om omsorgen för ens barn(partner, ex eller vem det må vara) . Man kan fråga, eller de kan erbjuda sig, som han erbjudit sig att skjutsa mitt barn till och från förskolan. Men att utgå ifrån det är ju bara dumt, det skulle jag aldrig göra.

Jag har sagt att jag inte vet om jag kommer vara där ens de veckorna så jag hoppas att han inte räknar med mig då. Nu har mamman de äldre när han jobbar och den yngre går på förskolan till fredag, så hon kanske kan ha dem alla sen också. Förstår inte riktigt hur man inte tänkt på och löst sånt innan. Jag har alltid varit tvungen att ta semester de veckorna förskolan är stängd. Det har aldrig funnits nåt annat liksom. Och de flesta separerade med barn brukar ju samordna veckorna så att någon alltid har semester och kan ta barnen.

Ja de har varit ensamma hemma sedan de var 7 och 8år. Galet tycker jag. Vet inte riktigt vem som vinner något på det. Fritids måste ju vara mycket mer stimulerande än att bara vara hemma vind för våg eller framför dator/tv. Att även 6åringen ska vara ensam hemma är ännu mer galet. Hon är fortfarande rätt vild, klättrar i öppna fönster, kör vagnar nedför trappen och hon skulle nog kunna ha väldigt svårt att låta bli poolen som står inbjudande på tomten, även om någon sagt nej. Vansinne. Skulle aldrig nånsin göra det valet, när egentligen ingen vinner på det? Undrar varför man gör så. Måste fråga honom om det.

Men, det är hans val. Jag har ingenting att säga till om här. Det enda som jag kan göra är att välja att inte vara där, att plugga nån annanstans. Jag tänker inte lida för val som någon annan gjort.

Ett förhållande är ingen bytesaffär: "jag byter skjuts till förskolan mot extra hushållsarbete", vad nu extra betyder i detta fall.

Snarare handlar det om att tillsammans skapa en bra tillvaro där alla är nöjda och mår bra, både barn och vuxna. Kompromisser måste man nog göra, men det är ju inte meningen att man ska kohandla om saker och ting!

Gaaah, nej nej nej, vänta några år och se om ert förhållande håller, först!!! Bind dig inte vid den här mannen innan du verkligen vet vad han går för! Han verkar inte vara mycket att hålla i handen när det blåser. Hur kommer han att stötta dig om du får hälsoproblem under graviditeten eller får tillbaka stressymptomen när bebisen är född? Kommer han att lämna dig ensam med sina tre vilda ungar, din flicka och en nyfödd? Och vad får du att säga till om då, tror du? 

Skaffar vi gemensamma barn kommer ju jag också ha något att säga till om, inte som här, och då måste man ju kompromissa. Han är inte helt omöjlig heller, som det kanske låter här. Men jag tror att han är lite trög vad gäller vissa saker, och behöver väldigt mycket tydlighet för att förstå.

Andra saker har vi faktiskt diskuterat. Gemensamma regler som att inte ta leksaker till vardagsrummet, eller att barnen städar sina egna rum etc. Och det har funkat bra, han är anpassningsbar. Min dotter är ju inte perfekt hon heller, hon är vildast vid matbordet t.ex. Och jag måste ju också vara anpassningsbar och ändra på saker som har funkat när det bara har varit vi två.

Helt skilda syner på barnuppfostran har vi inte. Det är ju det här. Att han tycker att barn klarar sig mer själva än vad jag gör.

Nä vi är inte nyförälskade. Vi har varit tillsammans i mer än ett år, och pratat om ihopflytt sen i höstas. Det har inte kunnat bli av pga mitt jobb. Men nu har jag sagt upp mig och kan flytta.

Jag har ju frågat flera gånger om hösten. Hur det är tänkt med barnen och fritids. Men får liksom inget svar. Ang sommarveckorna frågade jag också rakt ut vad han ska göra med barnen när han jobbar. Det fick jag heller inget direkt svar på förutom typ "kanske du om du är här, mamman, farmor"

Tack. Ni har helt rätt. Han har själv sagt att han behöver tydlighet.

Ang det med att han ska skjutsa min dotter dock vet jag inte om jag vågar kräva det. Vad får han ut av det?