• Siden

    Hur mycket ansvar ska man ta för bonusbarn?

    Snälla, bli inte ännu en överkörd och utmattad styvmamma. Så många män lämpar över ansvaret på styvmamman i sekunden från att man flyttar ihop. Det enkla svaret är att du bara behöver göra precis det du vill för dina bonusbarn. Men du behöver räcka till och vara en glad och harmonisk mamma för ditt eget barn. Se till att skaffa dig goda förutsättningar för det sistnämnda. Och lägg bort det där med att vara elaka styvmodern om du säger ifrån. Sätter du gränser runt dig själv så värnar du om hela bonusfamiljen.

  • Siden
    Anonym (X) skrev 2020-06-29 19:04:02 följande:

    Jag ska betala hälften har vi pratat om hyra, el, värme etc. Maten har vi inte diskuterat men jag har föreslagit att vi handlar och betalar varannan vecka. (förslagsvis betalar jag på barnfria veckan eftersom tre barn äter betydligt mer än ett).


    Tjänar ni lika mycket? Annars ska han betala mer i hyra, värme och el. Att han vill att du är barnvakt till hans barn på semestern är en STOR varningsklocka. Även att han är beredd att låta sin 6-åring sluta på fritids bara för att du flyttar in och på så sätt lämpa över ansvaret för 6-åringen på dig. Sätt stopp för det direkt. Vill han att du passar på och städar och diskar och så också eftersom du går hemma och pluggar? Det är mycket att städa efter tre extra barn...eftersom du flyttar in i hans inpinkade revir så är du i underläge redan från början. Att han dessutom bor öde och du inte har körkort gör dig helt beroende av honom. En situtmation som är som upplagd för att gå snett.
  • Siden
    Anonym (X) skrev 2020-06-29 19:06:16 följande:

    Tack! Ja jag försöker. Jag vill verkligen inte bli utmattad och att mitt eget barn ska bli lidande. Vill heller inte att relationen till bonusarna ska förstöras pga att jag blir pådyvlad ansvar jag inte valt själv.


    Bra att du tänker så <3> Det är lätt att bli överkörd som ny styvmamma. Man vill så väl och gillar bonusbarnen. Och man är rädd att bli elaka styvmodern. Och man vill sin man allt gott. Jag vet. Tyvärr lägger vissa män över ett väldigt lass och rycker på axlarna och säger: vadå? Mina barn är ju självgående? Vadå? Du går ju bara hemma? Så svårt kan det väl inte vara? Och så drar dom och jobbar. Och kör med elaka styvmodern-kortet om man protesterar, dvs antyder att man inte tycker om bonusbarnen.
  • Siden
    Anonym (X) skrev 2020-06-29 19:52:30 följande:

    De två äldre barnen har varit hemma efter skolan själva i ett år, så de verkar ju kunna sköta sig själva. Den yngre slutar förskolan nu och han vill alltså att också hon ska komma hem efter skolan och inte gå på fritids. Jag tror INTE att det skulle fungera om inte jag/annan vuxen var där. Hon är inte på långa vägar lika mogen som de äldre. Han brukar inte heller lämna henne själv nu om han åker iväg nånstans. Jag har frågat honom hur han hade tänkt sig om jag inte hade varit där, och han svarade att han inte visste. Jag kan lova att hon hade behövt vara på fritids då, för alla tre barnen själva utan vuxen skulle inte fungera. Jag har tillbringat tillräckligt med tid med dem för att se det.


    Bara det är ju helt sjukt. Han säger då rakt ut att han förväntar sig att du ska ta hand om hans 6-åring varje dag hela veckorna så fort du flyttat in. Samtidigt som du ska plugga. Herregud vilket stolpskott!
  • Siden
    Anonym (X) skrev 2020-06-30 02:08:45 följande:

    Ja jag blir lite avtänd att han bara förväntar sig de här sakerna. Känns tråkigt eftersom jag känner så mycket kärlek till honom annars.


    Avtänd är ordet. Det är fruktansvärt osexigt med män som vill utnyttja sin nya kvinna till barnpassare och hushållerska utan att ens fråga först eller tacka efteråt. Kärlek är en handling, inte tomma ord. Han kan vara världens finaste kille men hans förväntningar på dig i den här situationen är orimliga. Det är som bäddat för katastrof, kan du se det? Ojämlikt mellan er och du kommer att vara beroende av hans välvilja. Jag flyttade också in till min mans hus och han hade ett barn sedan tidigare och det var STORA problem med att det redan var deras ställe och jag hamnade i underläge från början. Jag hade inget att säga till om kändes det som, hans barn fick härja fritt och jag förväntades städa, laga mat och fixa med bonusbarnet och bara gilla läget. Sa jag ifrån så var jag Elaka styvmodern direkt. Innan så hade min kille sagt en massa fina ord om att det skulle vara vårt hem och att vi skulle ha husregler osv, men när jag väl bodde där så fick jag höra att så här har vi alltid gjort, varför ska vi ändra på det? Det är svårt att komma som ny i en redan inkörd familj. Det är en knepig sits och det är lätt att tappa bort sig själv för att man vill väl och är kär osv! Nu har det gått några år och tack vare att jag har satt mer foten rejält och tagit många strider så har vi det bättre numera. Numera har vi det mer jämställt. Vi har även gemensamt barn. Men aldrig kommer jag att göra om samma misstag igen (att flytta in hos en man i hans hus med hans barn, inte heller jag hade någon bil vid den här tiden) och jag vill inte se dig göra samma misstag. Du har dessutom en dotter att ta hand om, tänk på att inte sätta dig själv i en högrisksituation när du har henne.
  • Siden
    Anonym (bonus) skrev 2020-06-30 13:24:28 följande:

    Utan att ha läst alla svar så kan jag säga att jag tagit mer ansvar för mika bonusbarn än deras pappa. Han har två barn (de var 5 och 9 när vi flyttade ihop). De bor hos oss heltid då mamman gått bort när minsta var 1 år. Mitt eget barn var 6 år. Jag pluggade då på distans och gjorde detta hemifrån. 9 åringen och min 6 åring har alltid kommit hem när dom slutat skolan vid 13-14. 5 åringen har sambon hämtat när han slutat jobbet.

    Det har inte gått att plugga då. Jag har fått fixa i ordning barnen på morgonen och packa deras väskor till skola/dagis, ordna matsäckar, idrottspåsar etc för att han inte tog fritidsplats åt dem. Har fått lämna dem på skolan. Han börjar en timme innan skolan börjar. Det har varit konstant gnäll, tjat när de kommit hem från skolan. Behövt hjälp. Velat hitta på saker. Behöver hjälp att baka, städa, skjutsa etc. Jag har fått plugga på kvällstid. När jag sagt att det inte funkar har han blivit sur. Jag har kunnat plugga mellan ca 9.30-13.

    Jag blev oplanerat gravid och har var under föräldraledigheten hemma. Då gick alla barn i skolan och kom hem mellan 13-15. Jag har fått rå om dem då också. Sambon har jobbat över mycket. Jag har fått skjutsa till aktiviteter som början innan han hunnit hem. För mig är det som att ha fyra barn fast jag bara har två. Det är jag som fixat middag, frukost, mellis. Skjutsat, hämtat etc. När jag gick tillbaka till jobbet valde jag att arbeta deltid för att lillen skulle slippa gå så långa dagar på förskolan i början. Då föll det sig igen naturligt att jag skulle sköta övriga barn också. När jag sedan skulle gå tillbaka till heltid fick jag ändå gå ner i tid 2 timmar i veckan för att kunna skjutsa hans barn till ridlektion då han själv är allergisk.

    Jag får ingen form av ersättning av honom för detta utan jag bekostar bensin till bilen själv, jag har köpt ridutrustning etc till barnet.

    Jag skulle säga att enda skillnaden mellan mina barn och hans är att jag inte får barnbidrag för dem och att han kan lömna dem till sina föräldrar för att få "helt ledigt" medans mina föräldrar bor långt bort och dottern har ingen kontakt med sin pappa så jag är aldrig helt barnledig. I övrigt tar jag precis lika mycket ansvar för hans barn som för mina.


    Det låter inte som kärlek i mina öron att bli behandlad så.
  • Siden
    Anonym (X) skrev 2020-07-01 11:34:28 följande:

    Ja jag tycker också att de egna barnen främst är ens eget ansvar. Sen om den andra vill hjälpa till så är det ok. Men det måste vara helt frivilligt. Man kan också fråga om hjälp i enskilda situationer. Men den här förväntan att det här är något jag ska göra varje dag får mig att slå bakut.

    Jag tror att han tror att de klarar sig själva för att han även när han är hemma låter dem klara sig själva mycket. Han är ute och håller på i trädgården medan de gapar, skriker och härjar inomhus, eller stänger dörren till kontoret och bara ignorerar alla ljud. Det kan inte jag. Jag blir stressad av det och måste säga till. Den yngsta dock lämnar han aldrig själv med de andra om han åker iväg nånstans, så där verkar han ju förstå att det inte skulle funka. Undrar bara hur han tänker att det ska förändras på en månad till att hon plötsligt klarar sig själv.

    Jag har försökt fråga om det här flera gånger eftersom jag vill ha det löst innan. Vad jag vet måste man ansöka om fritids och det tar ett tag innan man får svar. Min dotter har iallafall en plats reserverad på förskolan så om han vill skjutsa henne är det löst iallafall (jag ska vara mycket noga med att det är på hans fria vilja, att han får säga nej när som helst etc och att jag då får lösa det på annat sätt, för det är så JAG tycker att det ska vara. Pådyvla på nån ansvar eller bara anta saker som i hans fall gör inget gott överhuvudtaget).

    Blev lite orolig och tog upp det här igen häromdagen när han verkade ha antagit att jag skulle ta hand om hans sommarlovslediga barn när han jobbar. Men han sa bara att han inte vet än, inget bestämt, får fundera etc. Nu vet jag inte hur jag ska ta upp det igen så att jag får ett svar och vet hur jag ska förhålla mig.


    Att han svarar jag vet inte och det löser sig nog är att förhala stora och gemensamma beslut. Som någon annan skriver här så är det lite typiskt för män i bonusfamiljer, vissa ämnen är laddade att ta upp och involverar ofta fler personer än en själv (till och med exet ibland). Då är det lätt att skjuta på besluten och stoppa huvudet i sanden. Så löser kvinnan det själv till slut. Svara så här: Ok, då ger jag dig en dag att fundera på detta. Imorgon kl.sex så sätter vi oss ner och beslutar om sommarveckorna. Jag vill att du har en plan och att du har pratat med ditt ex tills dess. Var supertydlig med dina behov! Börja öva nu! :)
  • Siden

    Jag håller med ovanstående om att du måste vara mycket tydligare i din kommunikation med din kille. Minsta kanske från ditt håll kommer i hans öra låta som: hon ställer upp. Jag lovar dig! Jag tycker verkligen inte att du ska flytta ihop med denne kille och hans tre barn så som du beskriver att du mår (stressymtom osv). Du måste räkna med att det här med att bli bonusmamma är en stor och påfrestande och utvecklande process, alldeles oavsett vilka förutsättningar man har. Det är en mycket stressande omställning i början att leva med någon annans barn och med någons familj. Det kan ta månader och år före du landar i din roll som bonusmamma. Och du får räkna med ett extra stress-påslag under tiden. Vill du verkligen göra denna stora förändring u ditt liv just när du är skör hälsomässigt och ska börja plugga? Även att börja plugga är ju en stor omställning. Jag förstår att det är lockande med huset och mannen, men snälla räkna in de tre barnen också och försök föreställ dig att bo med dom 6 månader om året. Det här du funderar på med svängdörrar behöver du inte ställa upp på, det är i så fall ett beslut som du och din kille ska ta gemensamt, om ni nu ska bo ihop.

  • Siden
    sextiotalist skrev 2020-07-02 08:40:16 följande:

    Och jag blev aldrig någon sk bonusmamma.

    Vill skriva om din mening

    Det kan ta flera år innan alla har landat i sina relationer.

    För jag kommer tjata om detta.

    Man blir inte med automatik bonusförälder för att man flyttar ihop med en som har barn.

    Det viktigaste är att man får en relation med barnen som barnen och den nya vuxna är bekväm med och att man tar så mycket/lite ansvar som man vill och till sist. Aldrig mer ansvar än föräldern


    Ok, jag håller med om att det kanske var fel ordval. Jag håller med om att man inte automatiskt blir bonusmamma bara för att man flyttar in. Men vad ska man kalla det då? Att bo med någon annans barn är en roll som kräver mycket ansvar, även om man inte är mamma till barnen. Även om man inte gör föräldragrejer med barnen så är man den andre vuxne i hushållet och påverkar barnens liv på olika sätt.
  • Siden
    sextiotalist skrev 2020-07-02 09:07:48 följande:

    Jag har varit pappas sambo.

    Nej, jag tog inget större ansvar.


    Men om man har gemensamma barn som påverkas av bonusbarnen då? Hur ställer man sig utanför det? Om halvsyskonen behandlas olika tex.
Svar på tråden Hur mycket ansvar ska man ta för bonusbarn?