Bonusbarnen vill inte vara hos oss.
Hej!
Jag har bonusmamma till 2 barn, 3 år och 6 år.
Jag har två barn sedan tidigare 7 år och 9 år.
Vi har flyttat ihop för ca ett år sedan.
Innan dess var allt bra.
Nu är allt bara jobbigt och fyllt med konflikter.
Bonusbarnen saknar sitt gamla hem då de bodde ensamma med pappan. De vill bara bo hos sin mamma (de bor hos oss varannan vecka). De tycker allt är bättre hos mamma. Godare mat. Godare glass. Allt är bättre.
Vi har gjort allt för att de ska ha det bra. Barnen har fått varsitt rum och vi bor i ett fint barnvänligt område med stor uteplats nära deras skola.
Mina barn och jag har fått anpassa oss och flyttat till dom och lämnat vår stad.
Jag har alltså gett upp mycket för den här familjen och tycker allt bara är så otacksamt.
Det tär på relationen med min kille också när det bara är gnäll och inget är bra.
Det är mest min sambos treåring som är värst och trotsar om precis allt. Hans 6åring är mer rättvis men man märker ändå att han också föredrar mamman före pappan.
Jag räknar dagarna till veckorna de är hos mamman.Och har ångest för att komma hem till tjafset.
Så tråkigt för mina barn som är väldigt enkla och tacksamma och tycker allt är bra. Men de blir också ledsna och trötta på allt gnäll, särskilt då från minsta barnet. De stänger då in sig på sina rum.
Mina barn är väldigt lätta att ha att göra med och vi har alltid kunnat gå på restaurang och hittat på mycket saker. Nu känns det som vi inte kan göra nånting för treåringen förstör och bara gnäller.... Han kan man absolut inte ta med på restaurang för inget skulle duga och han skulle bara skrika efter sin mamma.
Som vuxen är man ofta glad att komma ur en död relation eller kanske till och med en toxisk sådan och vill snabbt hoppa på sitt nya liv med sin nya familj.
Vad man inte räknar med är att barnen kommer inte automatiskt att dela denna entusiasm, utan de sörjer fortfarande sin gamla familj och kommer att göra det under lång tid.
Så i centrum av allt detta står fyra barn som går igenom ett av deras livs första och kanske största trauman, och det tar tid som sagt, vi pratar år, inte veckor eller ens månader.
På dig verkar det som att deras sorg och saknad efter sin mamma tar sig uttryck som gnäll och missnöje, och det är inte ovanligt hos barn, även till exempel trötta eller hungriga barn hamnar lätt i ett tillstånd där inget är bra och det gnälls över minsta småsak fast det är något helt annat som ligger bakom.
Så glöm det där med tacksamhet, det kan barnen med lite tur visa när de blivit vuxna och förstår helheten, som det är nu är det enda de vill att ha sin gamla familj tillbaka, och i andra hand ha sin pappa för sig själv.
Det är otacksamt att vara styvmamma, det har jag och min fru haft många samtal om, man har litet inflytande men får ta mycket av det negativa. Det ingår liksom i dealen att ge mycket till någon annans barn utan att få speciellt mycket tillbaks på kort sikt åtminstone.