vegaveravegavera skrev 2020-06-05 19:39:43 följande:
hej! är i vecka 5+5. har inga symptom förutom kissar hela tiden och gråter hela tiden. ingen svullen mage och inget illamående. mår jättedåligt psykiskt, någon mer som gjorde det med första barnet? är rädd att jag inte är glad. funderar faktiskt på att ta bort det... men har bokat ett mvc möte nu till början av nästa vecka i alla fall. hoppas att det kommer kännas bättre efter det!
är jätterädd för corona+graviditet och förlossning. att inte få den hjälp jag behöver. har hört att barnmorskorna har full skyddsutrustning på sig så man knappt ser deras ansikten och att inte ens pappan får följa med in på förlossningen. och att planerat kejsarsnitt är helt uteslutet! jag är RÄDDRÄDDRÄDD och hade behövt verkligen all hjälp jag kan få, med allt! psykolog, stödgrupper, förlossningsskräckterapi, doula, allt! åtminstone min kille! klarar det inte annars!
någon mer som tänker i samma banor som jag? tror ni viruset kommer va överblommat i februari?
1 vecka innan jag plussade med min dotter sa jag till min man att jag ville pausa hela den här "göra-barn-grejen" då allt var så rörigt med nytt jobb, flytt, husbygge etc. Sen plussade jag. Blev helt knäckt, men min man blev superglad. Det värsta var att jag var typ 50/50 glad och ledsen. Så varken att behålla eller ta bort barnet kändes som ett alternativ, för jag kände liksom ingenting. Jag hoppades så hårt på ett missfall så att problemet skulle lösa sig själv. I vecka 10 låg jag i fosterställning på golvet en hel dag helt apatisk. Då bestämde jag mig för att det går inte, på måndag bokar jag tid och tar bort barnet. Dagen efter vände det och jag började må bättre. Jag slog väl i botten helt enkelt. Det blev aldrig riktigt bra, jag var nedstämd hela graviditeten, men kanske bara 10%. Framförallt berodde det på ångest, var helt säkert på att jag inte skulle kunna föda barnet eller ta hand om det. Det var också superjobbigt att inte veta exakt hela tiden hur bebisen mådde. Jag försökte verkligen fokusera på det som gjorde mig glad och jag pratade mycket med min man, en kompis och såklart barnmorskan. Nedstämdheten blev väldigt mycket bättre så fort Saga föddes, men helt fri från ångesten dröjde tills hon var runt ett år. Då först började njuta av att vara mamma till 100%! Nu känner jag mig ju redo för ett till barn, så för mig har det varit värt allting, trots allt!
Jag tycker det är viktigt att du får prata med någon så att du slipper vara själv med dina tankar! Boka det där mötet, förhoppningsvis lättar tankarna när du fått prata av dig, och du kan göra ett bra beslut oavsett vad det blir
ditt mående är superviktigt! Men du ska veta att det är vanligt med graviditetsdepression och att du verkligen inte är ensam ??