Barnet avgöra själv om när umgänge ska ske

Lååångt inlägg...

Det finns ingen lagstadgad rätt för ett barn att få bestämma över hur /när umgänget med icke-boendeföräldern ska ske - inte förrän barnet är 18.  Hur har ni som har delad vårdnad om ert minderårigt barn gjort? Bestämmer umgängesföräldern allt och sen är det upp till boendeförälder och barnet att finna sig i de tider som denne bestämmer för umgänge? Har ert/era barn själv fått önska tider? 

Bakgrund:

12-¨åriga dottern har pga pappans beteende (lögner, valt bort dotter för sin sambo mm) mått väldigt illa i många år. Detta är pappan helt införstådd med men insikt om det och förmåga att göra något åt det har inte gått hand i hand. Skola, skolkurator,  bup och privata psykologer har varit inkopplade men ingen bättring har skett. Dottern har - enl psykolog - tydliga somatiska och beteendemässiga bekymmer pga detta. Dotter har inte satt sin fot i pappans hem på tre år pga läget men de har träffats på andra sätt - rest bort ihop, varit i sommarstuga, umgåtts hemma hos mig, min sambo och dottern tex. I snitt minst en dag/vecka.

För ca 7 månader sedan kom dottern, pappan, jag och psykologen överens om att dottern skulle få bestämma när umgänge skulle ske eftersom hon mådde så väldigt dåligt av att pappan kom litet när han ville/kunde. Inte så att hon inte ville träffa honom men hon ville ha koll på när och hur för att känna att hon kunde planera annat tex. Beslutet som pappan accepterade blev varannan fredag mellan 16-22 och varannan lörd-sönd mellan 10-21 lörd resp sön om de var kvar i staden där vi bor och 1000 på lördag tom 2000 på söndag kväll om de åkte bort till stugan och sov där. 

Pappan har glidit på detta och dykt upp när han vill utöver avtalade dagar. Dottern har tyckt att det ibland varit ok men oftast inte pga det river upp väldigt mycket sorg när han går hem. "Han sätter in en massa positiva känslor på mitt känslokonto när han kommer men när han går tar han ut väldigt mycket mer känslor så jag går back på känslokontot varje gång". Skola och psykolog har noterat kraftiga stressreaktioner i samband med umgänget m pappana och det tar 1-2 dagar tills hon är i balans. Det är också orsaken till att dottern valde umgängesschemat enligt ovan. 

Dottern har träffat psykolog i hemmet 1 ggr/vecka under en period och det verkade ha blivit litet  bättre för henne avseende hur hon mår. Detta är pappan medveten om och väldigt glad för. Enligt egen utsago vill han separera och "behöver få umgås med dottern för att ha en anledning att komma hemifrån och slippa sambon".  Härom dagen bröt pappan dock en överenskommelse som var framarbetad ihop med psykolog och det gav en extremt negativ konsekvens för dotterns mående och hon är nu tillbaka på "ruta 1". 

Igår berättade dottern att hon hädanefter vill höra av sig själv till pappan när hon vill träffa honom. Det som hände med den brutna överenskommelsen var så allvarligt att dottern nu inte har något förtroende alls för sin pappa. Pappan blev otroligt förbannad på dotterns önskan "hon blir ju en jävla tyrann om hon ska bestämma allt" fick jag bla i sms (dottern vågade inte säga till själv tyvärr). 

Någon som varit i likartad sits? Har dottern trots sin ålder någon som helst rätt att få bestämma när hon vill träffa sin pappa? Kan tillägga att dottern verkligen inte bestämmer "allt" som pappans reaktion kan antyda. Det finns ingen som helst öppning för att koppla in familjerätten eller liknande. Pappan vägrar. 

Någon som känner igen sig och vill berätta hur ni gjort? <3