Skulle du lämna din partner om han/hon var otrogen?

Ja, det hade jag. Jag har erfarenhet av att inte lämna en tjej som bedrog mig och vad detta gjorde med mig och min självkänsla så jag hade gjort det idag.

Skulle inte spela någon roll om hon är mamma till mina barn, vi är gifta, hur mycket jag älskar henne, vilka ursäkter som dras och hur mycket jag än skulle vilja förlåta. Hade lämnat ändå.

När detta hände mig åt det verkligen upp mig psykiskt. Det blev dessutom värre med tiden, inte bättre. Först var jag ledsen, sedan besviken på henne, men till sist bara besviken på mig själv. När man hamnar där, som en omanlig cuck så är detta inte en rolig känsla. Självförtroendet är borta, ilskan är borta, tom svartsjukan har ändrats till någon slags masochism... och man tycker att man inte är värd bättre, att det var helt rätt för att jag är så omanlig, då mår man inte särskilt bra. 

Så vill jag aldrig känna igen, så det hade vart direkt dumpning för detta.

Svårt att säga

Precis.

Själv har jag varit barnet därför är jag rätt säker att jag skulle lämna.

Jag tror i alla fall inte att man kan / ska stanna för barnens skull , som är i många fall anledningen till att man stannar.

Precis.

Själv har jag varit barnet därför är jag rätt säker att jag skulle lämna.

Jag tror i alla fall inte att man kan / ska stanna för barnens skull , som är i många fall anledningen till att man stannar.

Om han inte smittar dig med klamydia såklart 

Ja det där med barnen är lustigt. Det är aaaaalltid den som blir bedragen som ska vara vuxen tänka på barnen. Det är aldrig den som varit otrogen som borde funderat lite på vad det skulle få för konsekvenser för barnen. Och när skiten träffar fläkten och man ska skilja så är det enormt viktigt att barnen aldrig får reda på varför 

Är väl inte så konstigt? Barn tar ofta parti för den ena föräldern vilket kan bli ganska jobbigt då oavsett (nästan) vad vill man att det skall funka smidigt hos både mamma och pappa. Att då ge barnet ""ammunition"" som "Din mamma låg med andra karlar, det är därför vi skilde oss" sabbar bara ungens relation med mamman (i mitt exempel).

Är mamman (eller pappan) inte en total dynghög som människa, sett objektivt, så vill man ju att barnet skall ha en sån bra relation det kan med henne, även om jag och hon skilt oss. Sådan information kan sabba det.

Det är en fråga som är omöjlig att besvara. Svaret har man först när det inträffar.

När du just nu påstår att du vet hur du kommer att reagera om det inträffar har du helt andra parametrar inför svaret än när eller om det verkligen skulle hända.

Det är känslor som ligger bakom varje handling - och dina känslor inför ett tänkt scenario är helt andra än om du skulle hamna där på riktigt.

Det finns nog faktiskt inte någon som kan besvara frågan - om man inte tidigare upplevt situationen så att man vet vilka känslor som dyker upp.

En kyss eller lite chat anser jag inte vara hela världen.
Chatten skiter jag fullständigt i, har ingen aning om det kanske händer... vi har  noll koll på varandras datorer. Jag bryr mig inte, det är bara ettor och nollor.

En kyss, no big deal. Ett rejält hångel, tveksamt ... två rejäla hångel, adjöss.

Fast ammunitionen kommer ju inte från den som blivit bedragen , den kommer från den som var otrogen. Ingen otrohet ingen ammunition. Så vad det egentligen handlar om är att man aktivt försöker förhindra att barnen får reda på sanningen om vad mamma eller pappa gjort så att mamma eller pappa ska slippa ta konsekvenserna för sina handlingar från barnens sida. Men borde inte mamma eller pappa ha tänkt på det INNAN hen var otrogen? Och om man nu sket i att ta hänsyn till barnen är det inte den som var otrogen som är den verkliga totala dynghögen?

Hur kommer det sig att den som varit otrogen kan skita i att ta hänsyn till barnen men den som blev bedragen måste göra det för annars är personen en dynghög?
Du ser inte en viss ensidigthet i dethela?

Givetvis tar de flesta hänsyn till sina barn och låter bli att berätta. Men barn är oftast inte lobotomerade och kan många ggr lägga ihop 2 och 2. Alla barn är ju inte alltid små och alla kommer inte svälja löjliga bortförklaringar eller rena lögner. Är det verkligen etiskt att sitta och ljuga sina barn som är tillräckligt gamla för att förstå rakt i ansiktet för att den som varit otrogen ska slippa förklara sig för sina barn? Förtjänar de inte att få veta sanningen om varför deras liv kommer förändras radikalt?