Är MIN man otrogen?

Varit på familjerådgivning, kändes sisådär. Den vi prata med tyckte jag tog parti för min mans sida när jag förklara varför jag inte hade tillit och vad/hur jag upplever allt just nu.. Kan ha uppfattat fel då som sagt alla tankar inte är samlade.. Flyger lätt iväg. Känner mig trött och utmattad. Sover knappt. Det låter ju så himla bra när min man sitter där och säger att han ångrar sig och älskar mig och barnen. Att han vill komma hem och vara med oss. Att det aldrig mer kommer att hända. Att han kommer vara mig trogen. Han är färdig. Jo, men jag trodde även att han skulle vara mig trogen när vi gifte oss oxå..

Varit till läkare som ska fixa samtalsstöd, han måste själv ha varit otrogen då jag förklara vad som hänt, hur jag mår, att hela mitt liv har rasat samman, att jag kanske sover 10-15min o sen vaknar. Får inge längre sammanhängande sömn och känner mig stressad nu när barnen är hemma. Har varit hemma från jobb pga situationen sen förra veckan och behöver ha läkarintyg för att fortsätta vara hemma. Men han tyckte jag skulle gå och jobba för att få tankarna på annat. Men jag vet inte om jag ens klarar av att jobba. Jag klarar inte ens av att vara hemma utan att när som helst att bryta ihop. Men läkaren tyckte som sagt att ?gå och jobba, känn efter, en otrohet händer så lätt, man måste tillåta sig själv att förlåta?.

Fick lämna blodprov för att kolla så inte min trötthet och nedstämdhet berodde på typ järnbrist..

Vet inte hur jag ska göra, vad jag vill göra.

Fast det GÖR jag ju inte!!! Jag använder inte samma argument!!! Det är bara att du har fått för dig att jag även skriver under ett antal andra nick, men det är längesen jag ansåg att otrohet är ok; det är längesen jag trodde på tanken "det man inte vet..."; det är längesen jag fattade vilket otroligt svek det upplevs som osv - och det har jag också sagt upprepade gånger. Jag startade den där tråden för länge sen för att jag ville förstå nåt som jag ärligt inte förstod, och jag lärde mig massor, och har reviderat min syn jättemycket utifrån det. 

Däremot tror jag på kärleken, jag tror att man tillsammans kan övervinna det mesta så länge man är helt öppen och PRATAR med varandra. Jag tror (eller rättare sagt:vet) även att vissa av oss faktiskt ÄR genuint poly, och jag vet att de av oss som är det aldrig kommer att kunna ändra på det, men att det faktiskt FINNS de som från början trott sig vara helt monogama, som faktiskt - FAKTISKT - inte är det, och som därför, helt utifrån sig själva, kan välja att förlåta och istället gå vidare med ett öppet förhållande, eller till och med ett poly-förhållande. Och kan man rädda en relation på det viset kan jag inte tycka att det är fel, men då ska det givetvis verkligen kännas bra för ALLA inblandade. Känner den som blivit sviken att den inte kan förlåta och/eller att den inte kan leva i ett öppet förhållande är det bättre att skiljas åt. Sen finns det ju uppenbarligen även en massa andra sorters människor... Det finns regelrätta svin som bara vill unna sig själva, men inte partnern, och som kanske rent av tänder på tanken att de går bakom ryggen på sin partner (detta har jag ALDRIG förespråkat!!); det finns de som är otrogna för att de lever i ett sexlöst förhållande; det finns de som är otrogna för att de på fyllan hamnade i fel säng; de finns de som är otrogna för att... osv osv. Det enda jag säger är att även om någon har varit otrogen så MÅSTE det inte vara så att den per automatik är ett svin som aldrig får förlåtas.

2 månader har gått sen jag konfrontera honom. Har det gått en dag utan att jag tänkt på hans svek? Nej, blir det bättre? Kommer man vidare? 2 månader är inte så lång tid, men det känns som dessa månader gått skitfort, men ändå långsamt. Och tänkt då dessa 3 ÅR, som jag inte har veta nått. 3 år som jag inte varit min mans förstahandsval, 3 år som han levt dubbelliv. Mår illa.

Kanske ska byta psykolog oxå, den jag har känns bara fel. Hen vill bara att jag ska skilja mig och slänga ut min man. Varje samtal...

Vad är rätt, vad är fel? Vad är inbillning? Vad är fakta? Huvudsaken att jag mår bra. Struntar i allt annat faktiskt.

Ha en trevlig helg. Det tänker jag ha. Sitter och delar en flaska vin med min underbare man, som trots stora problem med sitt eget jag, får mig att må bra. Inbillning? Ja....det skiter jag i????!

För att de råd hon får inte säger det hon vill höra... den här tråden har gått över till att bli en "säg vad jag vill höra eller dra" tråd.

Jag för står inte riktigt här.

Varför tar han era besparingar till att bo på hotell och äta ute?

Det är inte rätt!

Han har väl ett jobb och kan betala för sig själv under den tid du behöver för att läka?

Det är det minsta han kan göra.

Det finns billigare hotel eller vandrarhem med spis & microvågsugn, kylskåp osv. Han behöver inte äta ute varje dag heller.

Det var faktiskt ett jättebra förslag!!! Låt honom berätta vad han gjort. Låt honom ta ansvar för sina handlingar.

Jag har en del tips, men vill först och främst ge råd om vad du absolut INTE ska göra: Starta en tråd på familjeliv! 

Här har ett fåtal inskränkta, snarstuckna mentala dvärgar barrikaderat sig från verkligheten och tror sig kunna hämnas på folk som svikit dem genom åren genom diverse trådstartare som råkat ut för samma sak i någon utsträckning. 
De projicerar sin skadade självkänsla på allt och alla och ger usla råd till människor som söker vägledning i en omtumlande situation. 

Vänd dig till en terapeut eller den klokaste och mest eftertänksamma vän du har.