Är MIN man otrogen?

Jag förstår allt som du känner, men tycker synd om älskarinnan också. För om de hade ett förhållande i 3 år så var det mer än bara sex. Man har ett så långt förhållande bara om man älskar någon. Sen att han direkt efter konfrontationen direkt vill gå och lämna tillbaka nycklarna..? Alltså vad är det för man, i 3 år har han älskat henne, också, och när han blir ertappad då tar han direkt avstånd och vill få dig att tro att det inte betyder något..! Så feg. Sen att han väljer er, ja men det är ju klart, hade han inte velat ha sin familj så hade han inte gått bakom

Ryggen. Klart ni betyder mycket men verkar som han har haft behov av en denna andra kvinnan också. Sätt det i lite Större perspektiv, han har inte begått något brott, försök inte låta detta få dig må så dåligt. Människor är komplexa, och bara för att man älskar sin partner så betyder det inte att man inte kan älska en annan.

Jag förstår allt som du känner, men tycker synd om älskarinnan också. För om de hade ett förhållande i 3 år så var det mer än bara sex. Man har ett så långt förhållande bara om man älskar någon. Sen att han direkt efter konfrontationen direkt vill gå och lämna tillbaka nycklarna..? Alltså vad är det för man, i 3 år har han älskat henne, också, och när han blir ertappad då tar han direkt avstånd och vill få dig att tro att det inte betyder något..! Så feg. Sen att han väljer er, ja men det är ju klart, hade han inte velat ha sin familj så hade han inte gått bakom

Ryggen. Klart ni betyder mycket men verkar som han har haft behov av en denna andra kvinnan också. Sätt det i lite Större perspektiv, han har inte begått något brott, försök inte låta detta få dig må så dåligt. Människor är komplexa, och bara för att man älskar sin partner så betyder det inte att man inte kan älska en annan.

Tack för tänkvärda ord.

Aborten gjorde jag december -17, han va sjukskriven januari-augusti -19, så det va ej samtidigt. Han ville inte ha ett tredje barn, han tyckte vår familj redan var komplett. Jag håller med, till viss del, men har man oskyddat sex och kommer i den andra, så kan det resultera i ännu ett barn.. Men jag valde att göra aborten, för att han ville. Inte för att jag egentligen ville det. Sen kanske det va dumt utav mig att inte ta hjälp utifrån och bearbeta. Jag bar på en stor sorg och det har påverkat mig sen den dagen jag tog kontakt med kvinnokliniken. Men när dom erbjuder kurator och psykolog, valde jag att vara ?stark? och tackade nej. Jo, jag kanske stängde ut min man, men jag var fruktansvärt sårad. Men det ger honom ändå inget frikort till att vara otrogen lr fortsätta vara otrogen bara för att jag tog avstånd från sex och närhet. Jag fick dessutom komplikationer och lider av det än.

Jag har provat olika preventivmedel men inte hittat något som passar efter mina två graviditeter. Gick på p-piller innan vi fick barn, fungerade utmärkt. Började med samma efteråt och fick massor av biverkningar, provade 2 andra märken men blev inte bättre. Provade p-stav och blödde konstant i 9 månader så plockade ut den, provat spiral men fick biverkningar av den så fick plocka ut med. Plåster blev jag illamående av + att dom inte satt kvar som dom skulle. Varit en försökakanin med dessa olika hormoner, därav ej skyddad. Och där med oxå att vi båda vetat av att jag kan bli gravid när vi har oskyddat sex.

Har sovit lite bättre än innan jag konfrontera honom, men jag får ändå inte tillräckligt med sömn. Gråter konstant och känner mig så smutsig och äcklig. Duschat flera gånger men känner mig ändå inte ren. Ska gå och testa mig idag när mödravården har drop in, ska även kolla om dom har psykolog man kan ta hjälp av. Jag vill ju oxå vara en fungerande mamma när dom kommer hem från mormor och inte bryta ihop huxflux.

Man måste inte automatiskt lämna någon efter en otrohet. Ge det tid, prova terapi och se om ni kan fixa det. Familj är det bästa vi har. 

Varit på familjerådgivning, kändes sisådär. Den vi prata med tyckte jag tog parti för min mans sida när jag förklara varför jag inte hade tillit och vad/hur jag upplever allt just nu.. Kan ha uppfattat fel då som sagt alla tankar inte är samlade.. Flyger lätt iväg. Känner mig trött och utmattad. Sover knappt. Det låter ju så himla bra när min man sitter där och säger att han ångrar sig och älskar mig och barnen. Att han vill komma hem och vara med oss. Att det aldrig mer kommer att hända. Att han kommer vara mig trogen. Han är färdig. Jo, men jag trodde även att han skulle vara mig trogen när vi gifte oss oxå..

Varit till läkare som ska fixa samtalsstöd, han måste själv ha varit otrogen då jag förklara vad som hänt, hur jag mår, att hela mitt liv har rasat samman, att jag kanske sover 10-15min o sen vaknar. Får inge längre sammanhängande sömn och känner mig stressad nu när barnen är hemma. Har varit hemma från jobb pga situationen sen förra veckan och behöver ha läkarintyg för att fortsätta vara hemma. Men han tyckte jag skulle gå och jobba för att få tankarna på annat. Men jag vet inte om jag ens klarar av att jobba. Jag klarar inte ens av att vara hemma utan att när som helst att bryta ihop. Men läkaren tyckte som sagt att ?gå och jobba, känn efter, en otrohet händer så lätt, man måste tillåta sig själv att förlåta?.

Fick lämna blodprov för att kolla så inte min trötthet och nedstämdhet berodde på typ järnbrist..

Vet inte hur jag ska göra, vad jag vill göra.

Fått svar på mina prover jag lämnade, och dom är tack o lov negativa! Skönt, en sån lättnad, men ändå så äcklad att ens behövt sitta på helspänn och vänta på resultatet.

Nu väntar nästa sak då, får mina barn ett syskon inom snar framtid lr har dom kanske tom redan fått barn tillsammans?

Tre år!! Det är så sjukt länge! Jag har levt i en jävla lögn i tre år! Jag mår så illa av tanken. Jag förstår fortfarande inte! Kommer jag någonsin att förstå? Kommer jag kunna förlåta? Oavsett om vi fortsätter tillsammans lr går skilda vägar, kan man förlåta ett sånt här svek?

Han har ju verkligen levt ett dubbelliv. Han har levt ett liv i tre år, UTAN mig! Utan våra barn! Ett liv själv med en annan kvinna i tre år!!

Jag känner mig värdelös, värdelös för att jag inte hunna se att allt varit ett spel från hans sida.

Att han åkt hem till henne och levt livet medans jag slitit arslet av mig med extra timmar på jobbet för han va sjukskriven, medans barnen va på skola och förskola. Då va han där och roa sig.

När jag va på jobbet passa han på att åka tidigare till jobbet för att hinna sätta på henne. När han hade lunch på jobbet åkte dom hem till henne för att knulla istället för att sitta i lunchrummet och prata skit med alla andra kollegor. När han jobbat över va det i själva verket ett knull som lockade mer än att komma hem till sin fru.

Varför lämnade han oss inte bara när han börja träffa henne? Det hade gjort minst lika ont då att bli lämnad såklart,. Men att få reda på otroheten så här, från en helt främmande och okänd människa. Vem är ens den där människan, som propsa på att fortsätta leta efter nyckeln som va avgörande gör att jag skulle våga konfrotera istället för att vänta veckor och följa en gps på bilen?

Jag känner mig så tom, ledsen, arg, sviken, äcklad, sårad, förbannad, lurad, puckad, ihålig..

TS: Kom ihåg att du bäst känner dig själv, du vet själv mera om ditt liv och om vad som är bäst för dig själv och för dina nära.
Du vet alltid så mycket mera och så mycket bättre än vad några människor här på FL inbillar sig att de vet!

Jag har inte läst hela tråden, jag känner dig inte, jag känner inte till alla omständigheter och jag känner inte till din kärlek till din man och er ömsesidiga kärlek till varandra.
När jag skummar bara ett par sidor i tråden så ser jag att många kommer med rådet till dig att du måste lämna.
Flera verkar inbilla sig att de vet mera och bättre än du själv.

Men för att nyansera det hela vill jag också påminna om att de flesta förhållanden klarar av att gå vidare efter otrohet. En hel del par klarar av att övervinna och gå vidare även efter mycket stora problem i förhållandet.

En av de saker jag har lärt mig är att den otrogne ofta har egna personliga problem.
Om hon eller han kan komma tillrätta med dessa problem, och man tillsammans ömsesidigt komma till rätta med problemen i förhållandet, så kan man gå vidare, vissa kan gå vidare stärkta och mer kära än någonsin tidigare.
Jag påstår absolut inte att det är enkelt men jag tycker det är påkallat i denna tråden att någon nyanserar lite och också kommer med lite andra infallsvinklar.

Många har senare bittert ångrat att de lämnade alltför snart och alltför lättvindigt i stället för att försöka komma tillrätta med problemen.
Jag tror att det kan finnas några sådana bittra exempel här i tråden?
Och först om detta misslyckats, om man verkligen uttömt alla möjligheter, sedan bestämma sig för att lämna.