Sambon vill ha procentuell ekonomi

Om ena parten begär bodelning hos Tingsrätten tvingas man till det vare sig man vill eller inte, vilket i slutänden kan innebära att ena parten tvingas ge någon viss summa till den andra om fördelningen visar sig bli ojämn efter alla beräkningar.

Att säga att det inte finns någon som säger att man måste dela 50/50 i en bodelning blir ju fel, eftersom det finns en lag som sagt. Innan du kommer med invändningar får jag väl påpeka att man inte delar på ALLT man äger och har, lagen reglerar vilka saker som ingår i en bodelning utifrån olika förutsättningar.

Tyvärr tror jag väldigt få inser värdet av ett samboavtal om man flyttar ihop med någon.

Jag tycker inte man ska tvingas ge bort sitt överskott på så sätt att man för över pengar till sin partners konto. Däremot är det inte rättvist att en som tjänar 25 % av inkomsten ska betala 50 % av utgifterna. Det finns många argument att göra här men i grunden kan man säga att ts annars får anpassa sig till sin partners inkomst, dvs de får flytta till en lägenhet hon har råd att betala hälften av osv och de flesta är nog inte villiga att göra det. Då får vardera parten leva som de har råd till och i övrigt göra vad de vill med sina pengar.

Alla utbildningar är väl mer eller mindre jobbiga, de tar tid och kostar pengar på ett eller annat sätt men man kan ju inte ge upp att bygga ett liv för risken att man inte träffar någon ekonomiskt likvärdig.

Räkneexempel:
Två personer lever ihop. Den ena får 30' i månaden efter skatt, den andra 10'. De har fasta utgifter (räkningar) på 15' och utöver det kostar mat, bensin etc 5' i månaden. De delar lika. När nästa löning kommer har den ena personen då 20' att sätta på sparkontot och den andra har typ en tjuga i börsen.

Hur gör man denna situation mer rättvis? Eller tycker du som GGN att det här fullständigt normalt, att den med mindre pengar isf får "se till" på något magiskt sätt att skaffa sig en annan utbildning med mer välbetalt jobb några år senare? Eller ska man bara skylla sig själv att man blivit ihop med en som tjänar mer än en själv och vill ha en viss livsstandard?

Ska man ha någon som helst framtid tillsammans vill man väl vara med en partner som är beredd att ta hand om en till viss del, inte att bli snyltad på men som ändå ser efter hela familjens behov och inte bara sina egna med millimeterrättvisa.

Du skrev att det var ts tjejs eget fel att hon valt sin egen inkomst. Ja, om man kan välja att jobba mindre så tjänar man mindre men så är det ju inte i ts fall. Hans tjej har en annan bransch, osäkrare inkomst som det verkar osv, dvs inget hon kan påverka utan att byta inriktning helt, vilket inte är gjort i en handvändning. Du menar att hon kunde ha valt en annan utbildning från början, ska man verkligen bara tänka på pengar här i livet? Vad hände med livskvalitet, eller att ens trivas med sitt jobb? Med det följer ju naturligtvis att hon då måste ha en partner med ungefär samma inkomst, eller leva fattig som sambo, för enligt dig får hon ju skylla sig själv.

Ja och Sambolagen anser att man om man flyttat in i bostaden gemensamt så har båda parter rätt till 50/50. Oavsett om ena parten betalat hela bostaden och ÄGER hela. Enligt mig är detta en totalt orimlig lag. Det rimliga vore att man skriver papper på att man skall få 50% var om man VILL ha det så. Inte att detta skall ske automatiskt, när dessutom många är helt ovetandes om denna lag

Ett skydd för oss stackars kvinnor som inte kan ta hand om oss själva?

Jag ger inte mycket för att det skall finnas vettigheter bakom alla lagar tyvärr

Var har du fått för dig detta? Vilken " praxis " skulle hävda att det inte räcker att man införskaffar lägenheten för gemensamt bruk och således blir gemensam egendom som de kommer att dela på 50/50 oavsett vem som köpt den ? 
jag vill väldigt gärna se denna "praxis " som hävdar att man ska ha bott i den tillsammans i ett år.

Hur hade du löst vårt fall för 20 år sedan. Jag hade inkomst på ca 10 000kr och han hade inkomst på exakt 0kr. Tycker du då att han skulle sovit utanför lägenheten och inte ätit och jag inne i lägenheten och ätit mat?

Exemplet kan låta överdrivet men du skriver också "aldrig skulle gått med på detta" idag 20 år senare har han en inkomst på 65000kr. Så det var knappast så att han saknade driv.

Jag orkar inte läsa igenom 13 sidor.. Så ursäkta om nån redan kläckt samma vishet..

Det finns enligt alla sunda sätt att tänka endast 2 alternativ som är rättvisa.

Det ena är att ni fortsätter som nu gör idag, ni delar alla gemensamma utgifter rakt av.
Detta blir lite som att dela lägenhet med en polare o jag skulle aldrig personligen acceptera att leva på detta sätt i en relation. Men ekonomiskt rättvist är det utan tvekan.

Det andra är att ni går all-in med fullständigt gemensam ekonomi, in med allt på samma konto o så dras allting därifrån. Detta gör att ni på alla sätt blir ekonomiska jämlikar inom förhållandet. Detta är det enda naturliga sättet att fördela ekonomi om avser att leva sitt liv tillsammans med en annan människa. Detta blir ju oerhört mer viktigt senare när det kommer barn o allt som det innebär för det ekonomiska med i bilden.

Men att fördela det ekonomiska ansvaret procentuellt efter inkomst är inget annat än fullständigt o totalt orättvist ur alla perspektiv.
Rent kommunistiskt vänstergängat vansinne rakt av, om din sambo kräver detta av dig så bör du avsluta förhållandet omedelbart.   

Fullständigt befängt upplägg, helt vansinnigt.

Hur kan ni någonsin känna er som jämlikar inom förhållandet om den ena har ett betydligt större överskott än den andra?

Den ekomiskt starka parten får på detta sätt makten att helt ensam bestämma hur familjen ska leva och vad de ska lägga pengar på. Den ekonomiskt svagare lägger i praktiken enbart fram önskemål om hur familjen ska leva, som den starka väljer om den vill bevilja eller inte.

Helt vansinnigt, vem faan accepterar att leva på detta sätt?

Själva poängen är att detta är gemensamma pengar, det är familjens pengar. Det finns inget mitt eller ditt, det finns bara vårat.

Ska man separera o det finns pengar på det gemensamma kontot så delas detta givetvis lika rakt av.

Så du inrättar hela ditt liv i en massa år, efter tanken på hur det kommer att vara några veckor eller högst ett par månader efter att din sambo DÖR??? Vet han om att du går och väntar och planerar för hans död?

För övrigt stämmer inte det du skriver. JA kontot spärras, men man kan lämna in räkningarna på banken, och dom granskar räkningarna och betalar dom ifall det är rimligt. Och det är naturligtvis löpande räkningar som hyra, el och liknande, som alltid betalats från det kontot. 

Jag bryr mig egentligen inte om hur du personligen gör i ditt liv, men din propaganda för delad ekonomi här på Familjeliv är väldigt aggressiv. Du går in i i princip varje tråd som har något med ämnet att göra, och propagerar för det. Jag tror som sagt att du skadar kvinnor genom det... För det är i nästan samtliga fall kvinnor som tjänar minst i förhållandet, och därför har mest att förlora på konceptet. 

(Att kvinnor i nästan samtliga fall tjänar mindre än sina män, beror i sin tur på flera saker. a) s.k. kvinnoyrken är lägre betalda - och kanske "måste" de vara det, för att det är skattepengar som går dit, b) kvinnor har även lägre lön för lika arbete, c) kvinnor tar mer föräldraledighet och vabb och kommer därför efter i löneutvecklingen, d) kvinnor gifter sig ofta "uppåt" och män "nedåt" på den sociala skalan. En manlig läkare kan gifta sig med en kvinnlig sjuksköterska, och en manlig pilot med en flygvärdinna - men man ser ytterst sällan det motsatta.) 

De skilda lönerna gör inget i de flesta fallen, eftersom familjer av naturliga skäl består av en man och en kvinna. Och då jämnar det ut sig inom familjen. Men om delad ekonomi skulle bli norm, så hamnar ju även gifta och samboende kvinnor i ett slags fattigdom, där de hela tiden måste be mannen om pengar och hoppas att han ska vara "generös"... 

Jag tycker alla kan få välja själva. Jag vill leva ett liv där man lever i ett team där man inte skiljer mellan mitt och ditt i hela förhållandet.

Möjligen kan det uppfattas jämlikt o rättvist så länge det knappt skiljer i inkomst mellan parterna.

Men låt säga att du tjänat 20 netto o din partner 60, hur hade du uppfattat det då?
Du hade då kanske varit i princip pank efter att du betalt din del av det gemensamma och dina egna utgifter, medans din partner har 30.000 över att spendera på sig själv om han så önskar.
Hade du då på något sätt kunnat se er som ekonomiska jämlikar i förhållandet? Inte alls fått känslan att din partner styr familjen ekonomi genom sin betydligt högre inkomst?

Väljer man att leva sitt liv tillsammans med en annan människa i en familj så ska man se varrandra som jämlikar på alla plan, man ska se sig själv som en del av en familj, inte 2 individer som bor ihop.

Det du beskriver är i mina ögon likställt med 2 polare som delar lägenhet.

Själva poängen är att detta är gemensamma pengar, det är familjens pengar. Det finns inget mitt eller ditt, det finns bara vårat.

Ska man separera o det finns pengar på det gemensamma kontot så delas detta givetvis lika rakt av.