7-åring som vägrar skolan

Hej!

Så otroligt jobbigt för både er son och er som föräldrar. Jag arbetar som lärare och har vid ett tillfälle haft ett barn som inte velat gå till skolan/ fått panik när föräldrarna lämnat honom. Detta har berott på ångest och inte någon specifik händelse. Det vi gjorde då var att föräldrarna var med i skolan under ett par dagar. Sedan avtalades med elev, föräldrar och lärare att föräldern var med fram till lunch men sedan gick hem. Jag som lärare såg då till att alltid vara nära eleven. Jag följde med till matsalen, var ute på rasten och lämnade sedan över till föräldern vid skolans slut. Såhär fortsatte, fast föräldern gick efter förmiddagsrasten, tills eleven kunde vara ensam. Vi pratade givetvis också kontinuerligt om att det var OK att bli ledsen och rädd men att det inte är någon farlig känsla och vi kom överens om vad han kunde göra om det hände.
Efter ca 2 veckor behövde inte jag följa med överallt men jag berättade alltid var jag var: i personalrummet eller i arbetsrummet t ex. Vi tittade alltd på rastvärdsschemat för att se vem som var ute osv. Han skulle alltid känna sig trygg och veta till vem han kunde vända sig. Det tog ett par veckor, allt som allt, men det blev bra till slut.

Vad säger din sons klasslärare?

Hej!

Så otroligt jobbigt för både er son och er som föräldrar. Jag arbetar som lärare och har vid ett tillfälle haft ett barn som inte velat gå till skolan/ fått panik när föräldrarna lämnat honom. Detta har berott på ångest och inte någon specifik händelse. Det vi gjorde då var att föräldrarna var med i skolan under ett par dagar. Sedan avtalades med elev, föräldrar och lärare att föräldern var med fram till lunch men sedan gick hem. Jag som lärare såg då till att alltid vara nära eleven. Jag följde med till matsalen, var ute på rasten och lämnade sedan över till föräldern vid skolans slut. Såhär fortsatte, fast föräldern gick efter förmiddagsrasten, tills eleven kunde vara ensam. Vi pratade givetvis också kontinuerligt om att det var OK att bli ledsen och rädd men att det inte är någon farlig känsla och vi kom överens om vad han kunde göra om det hände.
Efter ca 2 veckor behövde inte jag följa med överallt men jag berättade alltid var jag var: i personalrummet eller i arbetsrummet t ex. Vi tittade alltd på rastvärdsschemat för att se vem som var ute osv. Han skulle alltid känna sig trygg och veta till vem han kunde vända sig. Det tog ett par veckor, allt som allt, men det blev bra till slut.

Vad säger din sons klasslärare?

Vår dotter hade så i tre årskurser och vi fick tips utav en psykolog på BUP med att belöna henne. Så att varje dag hon gick så fick hon ett klistermärke i en kalender. När hon klarade i början 5 dagar utan att missa skolan så fick hon välja något som typ en film extra, en aktivitet på helgen. Eller något. Sen efter ett tag så blev det två veckor i streck och sedan längre och längre. Det tog 3 år men vi har än idag belöning inför varje lov då det hänt saker på vägen som fått henne må sämre på nytt

Got, Du verkar vara en fantastiskt bra lärare! Skolorna behöver fler som dig! Skönt att höra att det ordnade sig för din elev! På endast 2 veckor dessutom!!! Vi kämpar vidare... ska ha möte med läraren nästa vecka...

Tack. Försök föreslå ett liknande upplägg till er sons lärare. Tänk att man ?bombar? honom med trygghet så att han sedan ska våga vara ensam och känna att han kan lita på de vuxna som finns i skolan. Det kan hända att händelsen är kopplad till vikarien men det är inte säkert. Mitt tips är att inte fokusera så mycket på orsaken utan mer jobba på att få upp just tryggheten (om det inte är så att din son kan säga rakt ut vad det är som är problemet såklart).

Det behövs också skolor som ger lärare förutsättningar att göra som Got. 
Det behöver man ha i åtanke, så man inte lägger orimliga förväntningar på en enskild individ. 

Hos oss inkluderar tiden från elevernas lunch till fritids lärarnas egna enda paus/rast under dagen, till exempel. Ska man få en rimlig arbetssituation behöver man ju få äta och gå på toa någon gång.. Har man inte paus under elevernas lunchrast är det administrativ tid, vilken behöver tas igen på em om man skippar den över lunch. En halvtimme om dagen är 2,5  timme per vecka, tid som många faktiskt inte har. Att rent fysiskt ställa iordning för lektionen efter är ju också svårt att göra någon annan tid än på elevernas rast.

Med det sagt låter upplägget som Got körde med väldigt bra för eleven. Men det krävs ofta en struktur som hela arbetslaget samarbetar kring, för att få till en sådan lösning. Tänker att samtalet med er lärare kan bli mer konstruktivt om ni vet om det, så ni inte blir besvikna om klassläraren faktiskt inte själv kan följa ert barn överallt. 

Vad säger BUP då?

Har haft flera elever som inte velat att föräldern går och som gråtit, klängt sig fast etc. Rådet de fått från specialister har varit att i princip göra som på förskolan, fysiskt lämna över barnet till en vuxen på skolan och gå. Även om barnet springer efter, får ångest etc. 

Såklart jobbigt att barnet är ledset, men oftast går det över efter en liten stund och de lär sig med tiden. Så längre föräldrarna är lugna, trygga och tydliga och signalerar att de litar på skolan och att barnet kommer få det bra och så länge det finns någon på skolan som möter upp. Kanske gäller inte det i alla fall, men som sagt de elever jag mött i liknande ålder har alla fått rådet att hellre möta ångesten än undvika den. 

Du har helt rätt. I mitt fall har jag ett fantastiskt arbetslag och en superbra rektor som ger mig förutsättningar att orka göra mitt jobb. Däremot var det så att jag var utan raster under skoldagen men jag tog mig själv tiden på eftermiddagarna. Det är inte hållbart att göra så hela tiden, såklart, men oftast tycker jag att man med den ansträngningen oftast får det ?lättare? sedan när man har elever som tribåvs och vill gå till skolan. Jag behöver inte lägga tid på möten och telefonsamtal med elevhälsa och föräldrar. MEN detta är inget man som lärare kan förväntas görs för  på många sätt ligger det utanför vår arbetsbeskrivning Och våra rättigheter som arbetstagare. Vi är också individer med olika förutsättningar. Hade jag t ex haft småbarn hemma vid den tidpunkten och sovit lika illa på nätterna som jag gör nu hade jag aldrig klarat av att gå så länge utan rast t ex.