Nygift och otrogen

Ja han har så klart gjort henne illa också men hon gav sig in i leken...

...

Fast alltså nej, igen. Min man har inte varit sporadiskt otrogen i hela vårt förhållande. Han hade en kort romans med en kvinna som han fått sota stort för. Alla människor gör fel, både större och mindre , och det här var hans livs misstag. Det är inte försvarbart alls men hans ånger är genuin.

Att ha EN relation är ett misstag. Att upprepade ggr ha sex med olika människor på krogen är flera misstag. Man gör inte bara slut. Man väljer även bort halva sina barns uppväxt.

Man är heller inte mer stark för att man väljer att lämna istället för att välja att kämpa för sin relation. Så länge man gör ett medvetet val och inte låter sig trampas på. Man väljer att göra det som passar en själv och ens Familj. Det ett stort beslut och man sammanfattar inte ett livsavgörande beslut till att ?det är bara att göra slut?. Världen är inte svart eller vit. Ingen annan än jag definierar mitt värde. Jag är inte mindre värd för att min man är otrogen. Vad är det för logik? Att jag dessutom måste upprätta mitt värde genom att lämna honom. Accepterat jag att min man är mänsklig, går tillbaka till honom (inte gjort det än) och potentiellt kan göra misstag korrelerat det inte med mitt egenvärde?

Jag förstår vad du menar men det finns en väsentlig skillnad nämligen att hon just var något vid sidan av, en fling. Jag är hans fru, vi har en familj. Det går inte att likställa henne och mig i relation till honom. Även om dom skulle fått barn ihop hade dom inte blivit en familj. Även om känslorna varade längre så var deras fysiska otrohet också väldigt kortvarig då han efter 2 möten drog sig ur. Hon gav sig in i leken på premissen att hon var något tillfälligt och enbart sex. Även om det fanns känslor så visste hon att jag fanns. Jag ger mig inte in i samma lek - jag är hans livs kärlek, den enda. Inte riktigt samma sak.

Besattheten över? Va?

Kanske för att jag idag knappt vill leva pga ?leden över killen är otrogen?.

Du är helt säker på din sak och det respekterar jag dig för men du har också påpekat att mitt äktenskap är dödsdömt och att inget förhållande överlever något sådant samtidigt som det finns flera trådar som motbevisar det.

Jag håller inte med dig, alla går inte alls på antidepressiva eller är sjukskrivna. De flesta går tillbaka till en lycklig vardag. Jag tycker du gör det svåra enkelt.. det är väldigt många olika parametrar som spelar in när det gäller att lämna någon. Det finns också dem som ångrar ATT dom lämnade. En månads misstag under en hel livstid är också ganska kort och att påstå att någon genuint inte skulle kunna ångra sig utan egentligen se allt som ett fint minne är också fel. Så klart är det möjligt att känna ångest, brutal ångest.

Vad offras menar du? I de relationerna alltså? Bara för att du inte skulle kunna bli lycklig igen kanske jag skulle kunna det, alla är vi olika.

Och det handlar inte om att vinna över någon älskarinna. Hon är ur bilden, har träffat en annan. Det handlar om att värdera det jag har mot det jag inte har.

Ja, och flera av dem har kommit vidare med sin relation. Inte alla, min vissa. Så klart förhållandet ändras, olyckligt vore det väl annars? Jag förstår faktiskt inte det skamliga i att ge ditt förhållande ett försök till? Jag tror mörkertalet är stort, många gör som mig och berättar aldrig vad som skett och förhållandet repar sig utan att andra får reda på det.

Du vet jag resonerade som dig. Trodde aldrig min man skulle göra något sådant. Sov gott om natten säker på att jag var hans allt.

Min man älskar mig. Punkt.

Jag var också 100% säker på min man. Vi har levt ihop ett decennium, har barn ihop, har pratat och förkastat otrohet. Det fanns 0% chans för mig att han skulle vara otrogen. Jag trodde hans nätter spenderades med mig. Jag litade till 1000% på honom. Vi var som er...

Förstår du då chocken? Att det otänkbara skedde.

Ja jag kanske förminskar det. Samtidigt är otrohet alltid otrohet. Jag förstår att det inte går att likställa med en kyss men förstår faktiskt inte det markanta i att hon blev gravid. All kan potentiellt bli gravida vid ett enda ligg. Ja jag förstår det sjuka i att vi var nygifta men det hade sårat precis lika mycket om vi inte vore det.

Nej det är inte kärlekshandlingsr så klart. Men det finns bra mycket andra handlingar som också väger tungt. Och hur skulle det vara om vi aldrig kunde förlåta ett fel? Det är ju ett helt liv som kastas bort och återigen, hans ånger är (med all rätt) brutal. Han måste för alltid leva med vad han gjort, är inte det straff nog?

Dom var ju också vänner. Känslorna växte fram. Hon tog honom inte med storm. Och det var vid två tillfällen dom låg (men då flera gånger), alltså inte massor gånger.

Nej han vägde inte oss mot varandra. Han var nyfiken och ville testa. Ha kakan och äta den...

En fråga bara, vad tycker du att jag ska göra? Vad är ?rätt? enligt dig?

Jag har upplevt riktig kärlek. Jag har levt i ett kärleksfullt, varmt förhållande i 10 år. Jag vill gärna inte att det förminskas, jag tror heller inte att det var ett litet misstag - det var ett vedervärdigt agerande - men hur uppnår jag då återigen lycka? kan det inte vara värt att försöka bli lycklig med honom igen då det är han som förutom min dotter varit den som tidigare gjort mig allra lyckligast?