Nygift och otrogen

Nej det har du rätt i. Antagligen av rädsla för att förlora mig men jävligt fegt av honom.

Ingen är perfekt. Verkligen forcerat och verklighetsfrånvänt att du klämmer in det så ofta. Du vet att det inte stämmer, eller så kan du inte se din man.

Alltså, personligen tycker jag din makes svek är större i och med att ni har barn ihop. Plus att han faktiskt blev förälskad i henne. Det faktum att han låg med henne oskyddat samtidigt som ni försökte skaffa barn är också oerhört stört. ?Bara två nätter?, då han knullade henne 4-5 gånger. Fast med flera månaders förspel, bland annat under ert bröllop. Varför förminskar du det här? Det är ju inte rätt väg framåt. Ska du gå vidare måste du både kunna se vilket ofattbart stort svek han utsatt dig för, men också då att ni ändå älskar varandra. Båda de två verkligheterna existerar samtidigt. Klarar du inte av att gå vidare utan att förminska det han gjort så är det ju för att du inte kan förlika dig med hans otrohet. Först måste du se sanningen utan att förminska. Klart han har fina sidor också. Inget av det han nu gör/säger kommer dock kunna förändra det han gjort, så det du behöver göra är att möta och acceptera den verkligheten. Dvs verkligheten utan förskönandet.

Ingen tror för övrigt någonsin att otroheten ska upprepas. Alla är sådär säkra som du är nu. Lika säker som du var innan på att han var trogen. Ofta upprepas den ju ändå tyvärr, ibland just pga den otrognes dåliga samvete så just samvetet och ångern är verkligen ingen garanti. Sök på Laila Dahl som skrivit en bok om hennes makes otrohet.

Men ett svek är ju ändå ett svek. Och din man gjorde det dessutom när ni var nygifta och hade henne i tankarna på er bröllopsdag.
Din man hoppade i säng med den andra kvinnan så fort han fick veta om hennes känslor för honom,skriver du.
Då skulle jag undra lite över hans karaktär om han låter en sådan sak får honom att hoppa över skaklarna.
Ja,han gjorde den andra kvinnan gravid.  Det kan han rasa över hur mycket han vill,men att han valde att ha oskyddat sex är bara hans eget fel och ingen annans.
Mitt ex gjorde också min väninna gravid. De behöll inte heller barnet.
Men för mig var det värsta att de ljög mig rakt upp i ansiktet under hela denna tid,
Det gjorde att min tillit till dem båda blev totalförstörd.
Jag hade även svårt att lita på andra människor efter det.
Mycket pga att andra vänner visste om det utan att berätta det för mig.
Och det tog flera år att bygga upp igen.
Men jag lyckades ta mig igenom det och tog mig ut starkare på andra sidan.
Om du lyckas förlåta din man och gå vidare tillsammans med honom så tycker jag att du är väldigt stark.
När det gäller din mans samvete så får det stå för dem som har skrivit det.

Mitt ex blev också kär i min väninna.
Och de är ett par än idag.så vitt jag vet. Så nog fanns det känslor inblandade även där.
Och han gjorde även henne med barn även om de inte heller behöll det.

Var inte min mening att förminska din historia på något sätt, utan jag ville bara betona att ur mitt perspektiv så ser jag det som jämförelsevis ?förmildrande? att ni inte hade barn ihop! Det tycker jag personligen gör det hela oerhört mycket värre på många olika sätt. Förstår att du haft svårt att lita på andra efter det, när så många du borde kunnat lita på svek dig. Men skönt att du nu verkar ha hittat rätt i livet!

Du kan inte göra fel. Det är han som gör fel rakt av. Han har valt att skapa denna situationen och han har valt att utsätta dig för denna skada. Det är också han som förminskar, lurar och lägger skulden där den inte hör hemma. Manipulerar dig.

Du kan inte se ditt eget värde. Du förstår inte längre att detta är otänkbart för de flesta gifta män. Det är tragiskt och det sänker dina krav på ett äktenskap. Därför går du miste om riktig kärlek och en ärlig relation. Synd för både dig och ditt barn.

Fråga dig själv: Om du verkligen tror att du är den enda kvinnan för honom, hans livs kärlek. Om du tror att misstaget var litet och det aldrig har hänt förr och aldrig händer igen. Om du tror att ert äktenskap är perfekt förutom ett litet, litet misstag... Varför är du inte lycklig nu? Varför vill du dö ibland?

Det förstår jag.
Absolut! Det håller jag med om. Därför menar jag att TS mans svek är lite större.
Det är åtminstone försvårande omständigheter.
Sen tänker jag inte jämföra TS och min upplevelse utan det var säkert lika svårt för oss båda men på olika sätt.
Men jag är glad att mitt ex och jag inte fick några barn tillsammans. Det gjorde det lättare för mig att ta beslutet att lämna.

Okej, perfekt kanske är fel ord att använda, men han har aldrig någonsin skadat mig eller behandlat mig dåligt innan. Snarare tvärtom. Bortsett från hans otrohet har han varit den viktigaste personen, den mest omtänksamma och kärleksfulla person jag träffat. Jag har väldigt svårt att ta in att han - den genomsnälla, starka, smarta personen - har gjort som han gjort. Det går tvärtemot hur han varit all annan tid vi haft tillsammans. 

Ja så klart barnen spelar in, men det gör ju också situationen än mer komplex.. Återigen, det var känslor som växte fram, dom började som vänner. Jag visste ju att dom hade kontakt, han pratade om henne här hemma som en vän. Jag reflekterade aldrig det minsta över deras relation då jag var så säker på honom. 

Jag är medveten om vilket enormt svek han utsatt mig för. Jag förminskar inte det han gjort men för mig är det inte svart eller vitt. För mig är han inte bara ett otroget svin som han per automatik blir för er. Jag vet att han bär ansvaret för vad han gjort, jag vet att han är skyldig till ett enormt svek och jag vet att han förälskade sig i henne. Det äcklar mig varje dag. Men det är en del av vårt förhållande inte hela vårt förhållande och då står jag inför vad som väger tyngst - hans otrohet eller resten av allt vi delat? 

Ibland pga en otrognes dåliga samvete? Jag förstår inte vad du menar - vill du utveckla? Jag vet att det låter naivt att tro att han inte kommer att göra det igen men jag ser ju hans brutala ånger, hans smärta för vad han utsatt mig och min dotter för går nästan att ta på. 

Tack för tips på bok, ska kolla direkt!

Så klart, det är mer än ett svek han utsatt mig för. Han har utsatt mig för den största psykiska påfrestningen och sorgen jag förhoppningsvis kommer behöva möta. Att det för mig inte fanns en möjlighet att han skulle kunna göra något sådant gjorde så klart fallet ännu värre. Det är deras fel. 

Ja lögnerna gör ont, så brutalt ont. Jag förstår ju mekanismerna och även försvaret för otrohet. Att det blir som en bubbla osv. Jag försvarar det inte men jag förstår det. Uppenbarligen sker det ju något i kroppen när en person som tidigare sagt sig aldrig skulle kunna vara otrogen förbiser allt för en romans. Jag tror inte som många säger han att han riktigt förstod vad han gamblade med utan han ville testa förbjuden frukt och var väl säker på att inte bli påkommen. Därmed valde han inte henne för mig, han valde henne tillsammans med mig. Lika äckligt det men ändå..

 

vi går ju i parterapi där vi får utlopp för våra känslor. Jag är ofta ledsen eller arg där för jag känner mig så otroligt sviken, men jag känner också att jag står i ett vägskäl där jag måste välja. Även om vi idagsläget inte är ett par känns det som om jag skulle ångra mig om jag inte gav det ett försök...

Så klart jag kan göra fel, framförallt gentemot vår dotter. Jag vill göra vad som är bäst för henne. 

Jag är väl medveten om vad han gjort och det kommer finnas med mig för resten av livet och det kommer krävas en lång läkningsprocess. Det enda han kan göra nu är att försöka laga det han förstörde. Det jag överväger just nu är ju om jag ska ge honom en chans till det eller inte.., 

Problemet är inte att jag inte vet vad han gjort för det vet jag, jag tänker på det varje dag. Det är som sagt en lång väg men mitt problem här nu är att jag känner mig dömd  för att jag funderar på att ge det ett försök. 

Jag förmildrar inte det han gjort men det jag återkommer till är att han för mig är mer än sin otrohet. Jag försvarar inte det han gjort, jag avskyr det och lämnade honom också pga det. Men jag tror att otrohet med sex inkluderat inte är så ovanligt som statistiken säger och jag tror att många stannar och faktiskt kan bli lyckliga igen. Jag hade också blivit lika sårad även om vi inte var nygifta och även om hon inte blivit gravid, så för mig är inte de faktorerna extra råa. Det som sårar mig är det att vi faktiskt försökte utöka vår familj och han i det steget ändå kunde vara med någon annan. 

 

Jag har upplevt riktig kärlek. Jag har levt i ett kärleksfullt, varmt förhållande i 10 år. Jag vill gärna inte att det förminskas, jag tror heller inte att det var ett litet misstag - det var ett vedervärdigt agerande - men hur uppnår jag då återigen lycka? kan det inte vara värt att försöka bli lycklig med honom igen då det är han som förutom min dotter varit den som tidigare gjort mig allra lyckligast?