Nygift och otrogen

Med all rätt litar jag inte på min man och vill han verkligen vara med mig ska han vara öppen när hon hör av sig men inte svara henne för att göda henne..

Hon får ta konsekvenserna av sitt agerande

Nu fick jag rådet av en gemensam vän som vi berättade för att hon höll på (han vet dock bara att hon förälskat sig i min man inget mer) som är polis och som uppmanade oss att anmäla.

Men i det stora hela rör det sig om en otrohet med samma kvinna, inte att han hoppat runt till flera. Har hon nu eliminerats från deras liv är den perioden över. Många här verkar ha hängt upp sig på att dem var nygifta men jag tycker inte det spelar någon roll. Min make var otrogen när vi precis gift oss men det var inget avgörande (kanske mer än att jag ännu mer ville kämpa). Maken ska väl ändå vara lika förälskad i sin fru alla dagar inte bara kopplat till ett bröllop? Nu blev inte min mans älskarinna gravid men jag förstår inte storheten i det heller. Det var ju sexet som var det dåliga, han fick utlösning i henne oavsett om hon blivit gravid eller inte. Alltså är själva sexet sveket inte graviditeten.. hade älskarinnan fått barnet hade ju familjesituationen ändrats och då hade den frågan varit viktig. 

Är det så provocerande att jag inte delar era råd om att fly direkt? Att faktiskt tro på att kämpa för den man vill dela livet med? Är min lycka så provocerande? Ts bad om pepp och jag och mitt äktenskap är ett bevis på att det går och att det t.o.m. kan bli bättre.

Kanske inte, eller så är det just villkorslös kärlek för en liten bebis som gör att vi kan lägga detta bakom oss. (ja, jag hör hur naivt det låter). Alla pratade om den tuffa barntiden när vi väntade vår dotter men vi upplevde inte den, jag svor aldrig över vakna nätter eller skrik - jag älskade det. Att inte få dela ett till barn med den jag älskar känns brutalt. Och som sagt vi försökte få barn när han var otrogen, tänk om det hade tagit sig. Inte hade jag gjort abort då.. jag önskar nästan att de tagit sig så det inte funnits några andra alternativ än att fortsätta leva med varandra och börja om 

Men snälla ni alla som skriver här tänk om min man faktiskt talar sanning! Tänk om han älskar mig, aldrig gjort det tidigare, aldrig kommer göra det igen och faktiskt genuint ångrar dig. Tänk om det han säger om förhållandet stämmer. Ni kan ju faktiskt inte veta! Varför är det så fel att lita på honom? Jag känner honom och han har ljugit för mig en gång och det har han fått äta upp big time! Ni använder att vi gifte oss precis innan som något förödande. Tänk tvärtom - att det pga bröllopet gör det lite mer värt att kämpa för varandra? Att vi inte vill slänga bort det vi har? (Och svara nu inte ?det gjorde han när han var otrogen?.) att vara otrogen är inte ett brott, han har inte lördag någon! Han hade sex med en annan vid två olika tillfällen! Det gör så ont men den här tråden känns inte proportionerlig. Ni skriver att han inte fått några konsekvenser. Tror ni inte vi bråkar, gråtit, pratat fram och tillbaks i överflöd det här året? Tror ni inte jag ställt ultimatum? Den enda konsekvensen ni anser rimlig är att han lämnas? Vi är två personer som älskar varandra och har en familj och boende!

Ni skriver att jag fortfarande är j en chock/förnekelsernas. Det har gått ett år. Visst borde den vara över nu?! Jag sörjer det som skett, det jag önskar skulle blivit. Förlusten av mannen jag älskar (för han är samma man fortfarande). Vad är så fel med det?!

Håller med om att tråden spårat i viss mån. 

Hur mår du TS? Och hur går det? 

Tack!

Jag vill ju träffa honom, vara med honom. Jag känner inte så mycket agg och ilska utan bara sorg. Jag saknar det som var vi...

Hans förälskelser kan kan inte styra, mer än att försöka undvika. Om vi håller ihop livet ut vet jag att det kommer komma dalar, attraktioner osv. Men jag vet också med 1000% säkerhet att han aldrig mer kommer agera på dem. Jag vet det. Precis som jag vet att han aldrig skulle lämnat mig för henne. Aldrig någonsin.

Men jag är också ett vrak. I dag är en sån dag. Jag kommer knappt upp ur sängen, gråter tyst, får knappt luft. Ibland känns det som om terapin hjälper, för oss båda, och ibland inte. Idag känns det som om jag har en kniv i hjärtat och jag sörjer. Hur kan jag inte kommit vidare? Återhämtat mig? Det har gått ett år men det upptar så mycket av min tid. Personer jag läser om som varit i min sits mår efter ett år mycket bättre, har gått vidare - antingen med din partner eller själva - och är lyckliga. Folk klarar det varför gör inte jag det? Varför blir det inte bättre? Hur jävla svag är jag egentligen?!

Förstår du inte hur elakt skrivet det där är? Jag kommer förhoppningsvis inte alltid att känna så här, det överlever inte jag. Så klart att hon märkt av förändringar, vi bor ju inte ens ihop själv längre. Men vi är civiliserade människor som trots allt älskar varandra och han bete oss vuxet mot varandra i hennes närhet. Har du själv barn och partner/sambo? Tanken på att gå miste om min dotters halva uppväxt smärtar mig något otroligt. Att inte finnas med vid varje högtid, födelsedag men också förlora galva hennes vardag är fruktansvärd. Också tanken på att han ska gå vidare och älska någon annan än mig. Att det livet som var självklart för mig går till någon annan. Att jag aldrig kommer känna såhär för någon igen. Han är min livs kärlek. Och jag läser vad ni skriver här men jag har också läst om dem dom valde att lämna och som sedan ångrar sig och det då inte går att gå ogjort.