möjligt skrev 2019-09-30 10:55:45 följande:
Ni som tänker så här(för det verkar vara flera), några frågor:
Tycker ni att det är moraliskt rätt av mannen att efter två dagars funderande presentera detta som ett ultimatum, eller menar ni endast att han har rätten att göra det?
Tycker ni isf att det även varit moraliskt försvarbart om graviditeten upptäckts i v18-19?
Anser ni inte att man som gifta borde(moraliskt) försöka se att detta är en svår situation som uppkommit för båda parter, inte något som partnern medvetet gjort och därmed faktiskt iaf ge det rejäl eftertanke efter att denna situation uppkommit?
Det är en väldigt stor skillnad mellan att ge TS en heads up att han inte tror att han kommer att ändra sig och att han inte garanterar att han vill stanna i förhållandet och gå igenom detta igen till att på 2dagar presentera ett färdigt ultimatum. Om han förklarat sina känslor i situationen och TS ändå behåller så har hon vetskap om att det kanske också innebär slutet på förhållandet men är man inte skyldig sin äkta hälft att iaf göra ett försök att ompröva sina känslor?
Ska man omedelbart dumpa på samma sätt om partnern blir sjuk eller får sparken etc?
Som jag förstod TS så hade mannen redan från tidig förhållandestart varit tydlig med att barn inte var aktuella ö h t.
Alltså grejen är ju den att när det kommer till graviditeter så har vi kvinnor 100 % bestämmanderätt över våra kroppar och därmed om barnet ska få bli till eller inte.
Men vi bestämmer inte över männen, och det ska vi inte heller göra. Grundläggande för allt resonemang när det gäller abort är att man inte ska tvinga någon att bli förälder mot sin vilja. För män är det inte så enkelt, de kommer inte undan den juridiska biten men man kan och bör inte praktiskt tvinga på någon ett barn de inte vill ha, alla minst för barnets skull.
Eftersom jag vet allt det här som kvinna så har jag ett gigantiskt ansvar mot mig själv och ev barn att inte sätta mig själv i en sits jag inte kan hantera. Kan jag inte tänka mig sena aborter får jag väl kissa på en sticka i månaden för att dubbelkolla om jag är det minsta osäker. Kan jag inte ö h t tänka mig abort bör jag inte ö h t ha sex om jag inte antingen kan tänka mig att ta hand om barnet själv eller är i ett förhållande där barn är välkomna.
Situationen kan ju uppstå att kvinnan vill göra abort men att mannen absolut vill ha barnet och inte kan tänka sig att fortsätta med en kvinna som tagit bort hans barn. Lika många som skriker att mannen är ett svin nu skulle stödja kvinnan i beslutet över en abort hon vill göra. Det är helt enkelt kvinnans lott att bestämma och mannens lott att acceptera beslutet. Men inte nödvändigtvis i en fortsatt relation.