V 16 - maken vägrar barn

Svårt, för jag förstår ju din man också. Han har tre barn, som börjar växa upp nu. Han är färdig med den biten. Och du har vetat det från början. Jag kan tycka att du borde ha sett över p-medelssituationen bättre, när du visste hur landet låg. För det är väl inte så illa, att du egentligen visste att det var något knas med spiralen (eller att du till och med visste att den hade ramlat ut, vi kvinnor är bra på att ljuga för andra och samtidigt lura oss själva att det är sant)? För att du VILLE säkra upp en man med bra ekonomi och ett fint hus för livet?

Jag tycker hur-eller-hur inte att man ska göra abort så sent, om man inte har extrema skäl - och det har inte du, om du har berättat allting här. En annan tanke: din dotter kan få mycket glädje av ett syskon genom livet. Om hon inte har några halvsyskon på sin pappas sida heller, så finns det all anledning att satsa på det här barnet för hennes skull. Jag är själv endabarn, och det är en livslång känsla av ensamhet och utsatthet - i alla fall tills man får de egna barnen. (Men alla får ju inte några.)

Så det rimligaste att göra nu, är väl att du hittar ett boende, flyttar med din dotter, ställer in dig på att bli ensam mamma. Som tur är, är ju din dotter så stor att hon kan hjälpa till med babyn, eller i alla fall med hushållsarbetet. Yngre flickor än så har fått sköta hem och barn helt själva. Du får se det som en nyttig förberedelse för hennes vuxenliv. För du kommer INTE att orka med att sköta en baby helt själv och dessutom curla en tonårsdotter. 

Och sedan får du väl hoppas på att maken mjuknar..? Om du låter honom vara och inte försöker pressa honom till någonting, så ökar chanserna att han får positiva känslor sitt nya barn med tiden. 

Ja, det är tråkigt att vi inte har samvetsklausul i Sverige, som i de flesta andra länder. Känns synd att människor måste välja bort yrkena gynekolog och barnmorska - som de kanske skulle ha passat till -  p.g.a. att de inte kan få slippa aborterna. 

Håller inte med, inte när det gäller ett långvarigt fast förhållande. Då är det orimligt att använda kondom (om inte båda gillar det av någon anledning, det finns ju t.ex. kvinnor som vill slippa kladd). Då är ju det normala att man skaffar en långsiktig preventivmetod, och av rent biologiska skäl finns det ingen sådan för män. Så då måste mannen kunna lita på kvinnan.

När det gäller tillfälliga förbindelser (ONS) och korta, "röriga" relationer, så håller jag dock med dig. Där borde mannen, inte minst för sin egen skull, använda kondom. (Handlar även om risken för könssjukdomar såklart.)

Inga av de exempel som du nämner, förekommer i samvetsklausuler inom EU. Så det borde inte vara något problem i Sverige heller, om vi skulle anpassa oss efter EU:s lagstiftning - där samvetklausuler är en självklarhet p.g.a. religionsfriheten. 

Det här är så himla svårt, för man förstår ju din man också. Du har själv inga betänkligheter kring att ha barn med två olika partners "springande på sta'n"? Det GER tyvärr trashvibbar... Men om det "räcker", för att ursäkta en abort, vet jag däremot inte. Jag personligen ser en abort som en större synd, än att ha barn med olika partners.

(Använder ordet "synd" fast jag inte är troende, för att det är det enda ord som täcker det jag känner och menar. Ett värre "brott" funkar inte, i och med att det - i dagens Sverige - varken är olagligt att ha barn med flera, eller att göra abort.)

Angående fostervattensprovet, så kanske det skulle vara bäst för er, om det visade sig finnas ett handikapp hos barnet, som gjorde att både du och din man helt uppenbart ville göra abort? Då skulle ni vara överens, inte behöva bråka mer - och du skulle kunna skaffa ett bättre skydd, så att det här aldrig händer igen. 

Jo, jag hade nog tyckt det. Hade barnet haft ett verkligt handikapp, typ Downs Syndrom, så hade abort lätt kunnat kännas som det minst dåliga alternativet. För ALLA - även för barnet, som förr eller senare skulle upptäcka, att hans eller hennes jämnåriga lever ett helt annat liv...

Att döda ett fullt friskt barn däremot, skulle nog ha satt sig på samvetet. Om man inte haft extrema skäl, men så extrema skäl har inte TS. Till och med som helt ensam mamma kan man klara sig bra i Sverige idag, för det går att få så mycket stöd från samhället - både olika bidrag/ersättningar och t.ex. en kontaktfamilj varannan helg om man verkligen inte orkar.

TS har dessutom fördelarna att det FINNS en pappa (som verkar vara etablerad i samhället, ingen knarkare eller fängelsekund), som förmodligen kommer att komma runt med tiden... Eller som det i alla fall går att få underhåll ifrån, kanske högre än det man får från Fk till och med, om han tjänar bra. Samt att TS har ett stort barn redan, en flicka dessutom, som snart - eller rentav redan nu - borde kunna betros med att passa småsyskonet ett par timmar då och då. Det är GULD värt! 

Du har en lite konstig syn på tingen...

Jag kan faktiskt tänka som du, när det gäller någon ung kille som haft ett One Night Stand på fyllan med någon äldre och erfarnare kvinna, som kanske till och med medvetet önskade bli gravid. Då kan det kännas ojuste att han ska drabbas av den utgiften i 18-20 år. Men inte ens DÅ kan jag se, att man kan göra på något annat sätt - det är trots allt det minst orimliga, att båda föräldrarna ÄR försörjningsskyldiga efter förmåga. Samhället måste ändå lägga ut så mycket, till alla de par och ensamstående som inte kan försörja sig själva, och än mindre sina barn...

Men när det handlar om ett gift par, eller för den delen ett samboende par i ett seriöst och långsiktigt förhållande - NÄ. Där är det SJÄLVKLART att båda ska stå för försörjningen av de barn som blir till, helt oavsett om det var planerat eller inte, och helt oavsett om de fortsätter att leva tillsammans eller inte. Jag fattar inte hur man kan tycka annat! 

Tycker att sterilisering bagatelliseras i sådana här trådar. Det är ju ett irreversibelt ingrepp. Eller man måste räkna med att det är det i alla fall, även om det finns en del möjligheter idag både att försöka återställa sädesledaren, och att ta ut spermier ur bitestikeln via biopsi och göra IVF. Men chanserna är små att något av detta ska leda till ett barn, så den man som gör ingreppet måste räkna med att han blir steril för livet. Och särskilt för en man, innebär det väldigt många år då han i normalfallet skulle ha haft kvar sin fertilitet, och då mycket kan hinna hända.

Tänk om han förlorar de barn han har, i en bilolycka, flygolycka, brand eller epidemi? Eller tänk om han förlorar kontakten med sina barn när de blir vuxna, samtidigt som han har en ny ung kvinna i sitt liv, som gärna skulle vilja ha barn? Det här scenariot händer ofta t.ex. män som gifter sig med en ung kvinna från Thailand eller Ukraina. De vuxna barnen tar avstånd... men då har paret möjligheten att skaffa sig en ny kull!

Kondom är krångligt, dyrt och tar bort en del av känslan. Inget som etablerade par använder i längden (om det inte finns väldigt speciella skäl, som att den ena har AIDS). 

Gammalt inlägg men råkade se det nu när någon puffat tråden. Jag tycker att din argumentation är konstig. Sterilisering är ett definitivt ingrepp (eller SKA i alla fall ses som det, även om det kan finnas en chans att få tillbaka fruktsamheten). Det är inget som man ska göra lättvindigt. Man måste vara hundra procent säker, och läkaren som godkänner ingreppet ska också förvissa sig om att patienten är hundra procent säker. Man kan ALDRIG i NÅGON situation anklaga en människa - oavsett kön för den delen - för att vederbörande inte genomgått ingreppet. 

Det kan hända mycket i livet, och TS' man har naturligtvis rätt att ha sin fruktsamhet kvar - och att kunna lita på att TS sköter sina preventivmedel, om hon försäkrat honom att hon använder sådana. Tänk om TS' mans barn skulle omkomma allihopa - i en bilolycka eller en husbrand, t.ex.! Eller ett terrordåd. Eller en bomb i deras skola. Allt kan hända. Och så skulle han kanske träffa en ny, yngre kvinna när han är 60 år... självklart har han rätt att ha sin fertilitet kvar.

Alltså, jag har lärt mina söner att använda kondom (ja inte praktiskt då :) ) , men jag har pratat om vikten av att använda kondom vid tillfälliga relationer, och med nya flickvänner. MEN i ett fast förhållande blir det bökigt (och dyrt...), och jag anser faktiskt att en man ska kunna lita på att hans fru eller sambo sköter sina p-piller (whatever), om det är vad paret har kommit överens om. 

Men vi får hoppas på att det med tiden kommer att manligt p-piller. Som bara verkar under tiden han tar det, och inte påverkar hans fruktsamhet långsiktigt (och naturligtvis inte hans potens, testosteronutsöndring och sådant). Det skulle ju vara det allra bästa. Först då uppnår vi full jämställdhet i den frågan. 

Det finns redan. Det kallas "p-piller".

Men visst - det ÄR enklare att hindra ett ägg än miljontals spermier...