Akademiker som röstar rött, varför?

För röstade inte akademiker rött då skulle dom få se många som är som mig sova ute på gatan. Och jag har förövrigt högskoleutbildning. Men jag har även väldigt tuff ocd. Och många med psykiska diagnoser får det väldigt tufft när högern styr. Redan nu tvingas många endera få hjälp av släkt eller bo på gatan. Rätt vanligt med sossbidrag till människor med psykiska diagnoser men då gäller det att klara kriterrier.

Sen det där att man ska tjäna så mycker mer bara för att man har studerat. Det är inte så jävla jobbigt att studera det är att läsa och sen tenta. Ser man sen vad många får i lön efter det då tjänar dom igen det hundrafalt. Sen ska man inte jämföra med vissa hantverkare. Jämför med dom polska byggarna istället som tjänar skit och riskerar livet. Eller jämför dom vanliga arbetarna som tex jobbar på callcenter med en lön mellan 16000-20000 kr innan skatt. Och med en massa kvällar och helger. Personligen tycker jag att medel och överklassen överlag gnäller förbannat mycket i sverige. Har man en lön över 25000 då har man en bra lön ingen behöver mer. Skulle jag ha den lön som många akademiker har då skulle jag troligen bara behöva jobba en kort period av mitt liv sen skulle jag ha tillräckligt för att kunna sluta jobba. Morsan jobbade som barnskötare hela livet och slet ut kroppen. Hon jobbade dessutom extra periodvis som städare. Ändå har hon en skitpension och hade en skitlön innan dess.

Som sagt var ingen med en lön över 25000kr ska gnälla. Shoppa mindre åk mindre till Thailand då kanske vi kan bevara lite av planeten för nästa generation. Sen bara en sista sak. Rätt många akademiker skulle inte fått gått skola om det inte vore för dom röda. Dom flesta skulle inte ens haft rösträtt och andra rättigheter. Själv hade jag troligen varit livegen hos nog fabriksdirektör.

Jag har inga negativa åsikter mot människor som lever med missbruksproblematik, utan tycker det är viktigt att se människan bakom missbruket. Det måste vara någon annan helt enkelt som hade sådana åsikter, och tycker den formen av åsikter är rätt olämpliga för yrket.

Jag valde yrket därför att jag själv haft en trasig barndom och uppväxt där stöd från samhället helt har uteblivit. Jag har därför valt att vilja jobba, med det sociala skyddsnätet och vara där för människor som lever i utsatta situationer. Jag har inte valt yrket för att ha makt, utan för att hjälpa. Men ser ingen motsättning i att vilja få rimligt betalt för sin utbildningsnivå samtidigt som man brinner för yrkesrollen. 

Jag har haft funderingar på att ändra studieinriktning till någonting som betalar bättre, systemvetare eller jurist men det som har stoppat mig från att faktiskt tacka ja när jag blivit antagen till dessa utbildningar varje termin är att intresset är starkare för det yrke jag redan studerar till, även om lönerna får intresset att vackla emellanåt.

Just nu känns det också som att jag har kastat bort mitt livs möjlighet när jag valde praktikplats inom socialtjänsten och inte som enhetschef på ett äldreboende/LSS-boende. Jag blev avrådd av studievägledare och VFU-lärare då jag är 21 år och har ganska lite arbetslivserfarenhet men idag mötte jag en annan student som bara är 20 år och har ännu mindre arbetslivserfarenhet som ska vara enhetschef på ett äldreboende. VFU:n är ingen anställning utan dem måste ta emot den som söker, så det var en riktig möjlighet för att ev få anställning som chef direkt efter examen med en fet lön men kastade bort den för jag lyssnade på lärare som tvivlade på en ung människas kapacitet och kompetens att klara av det, och i och med att jag inte får byta praktikplats nu så är min framtid inom yrket körd känns det som då jag aldrig kommer kunna bli chef.

Som sagt ska andra 20-åringar födda mot slutet av 90-talet vara enhetschefer på sina praktikplatser. Det ger väldigt mycket bättre betalt, snarare 3 gånger så mycket i månaden.

Enhetschefen behöver personalvetenskapskompetens, psykologikompetens, juridisk kompetens, utbildning inom budgetering osv - allt detta ingår på socionomprogrammet vilket är varför det är socionomer och inte undersköterskor som blir chefer på vårdbolag.

Det har ändrat sig, i exempelvis min kommun sparkas alla chefer utan högskoleexamen. Socionomexamen är det som efterfrågas, sjuksköterskor och beteendevetare måste gå en vidareutbildning på universitet inom juridik för att kunna få arbete här som enhetschef.
Förr gick det gå från undersköterska till chef, funkar inte så längre - i alla fall inte i vissa kommuner.

Vem vill inte kunna leva ett bra liv där man har råd att resa istället för att behöva vända på kronorna för att ha råd med mat. Jag vill bli enhetschef direkt efter examen, för att löneskillnaden är så enorm. Inom callcenter, kundtjänst, butiker etc är många chefer 18-22 år, varför kan man inte vara chef inom vård men inom alla andra sektorer går bra?

Om jag skulle få ett jobb som enhetschef efter examen, skulle jag se till brukarnas bästa. Jag lockas av att kunna ha en bra bostad och kunna köpa mig kläder, det ska jag inte ljuga om. I nuläget kan jag inte köpa kläder överhuvudtaget. Men nu verkar det vara kört att bli chef efter examen eftersom jag inte har min VFU-termin som enhetschef.

Jag skäms inte för att lönen är en aspekt att ta hänsyn till. Ifall jag får ett jobb som enhetschef inom äldreomsorgen (eller om jag hade jobbat som chef inom butik, callcenter osv) hade min lön varit 60k+ i månaden istället för 22.

Jag skäms inte för att lönen är en aspekt att ta hänsyn till. Ifall jag får ett jobb som enhetschef inom äldreomsorgen (eller om jag hade jobbat som chef inom butik, callcenter osv) hade min lön varit 60k+ i månaden istället för 22.

Denna statistik du skickade är så rörig, att jag inte ens orkar läsa igenom den. Jag har tagit siffrorna från Saco lönesök eftersom jag är medlem i fackförbundet, vad gäller socionom och enhetschef. Jag sökte på nätet för chef inom callcenter, vilket sade 55 000 i månaden i snitt och inom butik, kundtjänst var det över 60 enligt olika lönejämförelsesidor på internet då.